Om man vill bilda sig en uppfattning om den miljö som den elisabetanska dramatiken växte fram i är Philip Henslowes dagbok den givna utgångspunkten. Henslowe blev smått förmögen genom att gifta sig med änkan till sin forne arbetsgivare, och han spädde på sitt kapital genom lyckade placeringar i Londons nöjeskvarter, belägna söder om Themsen, dit magistratens tillsynsmakt inte alltid nådde. Av biskopen av Winchester - som ägde ett stort antal fastigheter i detta område - arrenderade Henslowe hus som gjordes till bordeller, där så kallade Winchestergäss slet för det dagliga brödet. Biskopen själv åt sitt bröd i anständighetens kvarter vid London Bridge, och Henslowe slutade sina dagar - 1616 - som kyrkvärd.
Söder om Themsen, där besökarna slets mellan krogar, bordeller, björnhetsningsarenor och liknande förfärliga attraktioner, lät Henslowe vid 1580-talets mitt uppföra The Rose, där det skulle spelas teater. Den första fasta utomhusscenen, The Theatre, hade uppförts redan 1576 och i dess spår följde flera
så kallade public theatres; mest känd är förstås The Globe, uppförd 1599. En styvdotter till Henslowe gifte sig med Edward Alleyn, den ledande aktören i Lordamiralens teatertrupp som vid sidan av Lordkammarherrens män var det främsta teatersällskapet i London. (Till den senare truppen hörde som bekant Shakespeare.) Tillsammans med Alleyn drev Henslowe The Rose, som för en tid blev den fasta scenen för Lordamiralens trupp, men Henslowe var även finansiär för andra teatergrupper. Därtill bedrev han, som sagt, bordellverksamhet och han idkade även lånerörelse och höll pantbank.

Över alla sina räkenskaper förde Philip Henslowe bok, och med hjälp av Henslowe”s Diary kan vi följa teaterverksamheten i många av dess vardagliga bestyr: inkomster från föreställningarna, utgifter för pjäsrättigheter och för dräktinköp (som uppenbarligen var en tung post; även om den elisabetanska teaterns scenografiska möjligheter var begränsade måste det visuella intrycket ha varit praktfullt), avgifter till The Master of the
Revels (hovets ceremonimästare) som kontrollerade teaterutbudet genom ett slags licenssystem, lån till enskilda skådespelare, till exempel då trupperna skulle ut på landsortsturnéer. Helt lätt är det inte att orientera sig i materialet eftersom Henslowe blandar teaterräkenskaperna med anteckningar om egna och släktingars läkararvoden, om huskurer mot ryggskott och frossa, om hästar som skall sändas på bete och belånade persedlar. Därtill kommer att del notiser är gjorda bakifrån, med boken vänd upp och ner; över huvud taget är det svårt att på egen hand få någon riktig kronologisk reda i anteckningarna.
Henslowes dagbok och därtill hörande kompletterande papper har publicerats tidigare, bland andra av Walter Greg i början av 1900-talet, men 1961 gav R A Foakes och R T Rickert ut en fullständigare och mer tillförlitlig utgåva, där de också i en utförlig introduktion - i polemik mot Greg - diskuterade synen på Henslowe och hans verksamhet; för Foakes och Rickert framstod Henslowe mindre som en obildad
profitetör, mer som en engagerad, kunnig och hjälpsam mentor i en värld som förvisso var genomkommersialiserad. I en passage kommenterar Henslowe själv, spetsigt genomskådande, hur han uppfattade att andra såg på honom: ”När jag lånade ut var jag vän, när jag bad [om återbetalning] var jag ovänlig.”
Denna utgåva har länge varit svåråtkomlig, men Foakes - som genom åren gjort sig känd som en framstående Shakespeare-forskare, verksam vid University of California - har nu ensam, efter Rickerts död, givit ut en ny upplaga med nyskrivet förord och aktualiserad bibliografi (Cambridge University Press, 368 s). Foakes framhåller att det också för en expert finns mycket som är svårtolkat i dagboken, även rent bokstavligt, och många tidigare hypoteser och analyser tycks honom illa grundade. Hans uttalade avsikt med nyutgåvan är att göra grundmaterialet allmänt tillgängligt igen och därigenom sporra till nya upptäckter och tolkningar.
Denna dagbok är naturligtvis inget verk man sträckläser men gärna bläddrar i och
ständigt tycker sig ana spännande mönster: framför allt slås man av den oerhörda mångfalden i teaterutbudet. För eftervärlden överskuggar ju Shakespeare sin samtid, men för samtiden måste Shakespeare ha framstått som en av otaliga textleverantörer, som försåg detta till synes omättliga kommersiella system med pjäsråvara - låta vara att han med tiden kom att framstå som en ovanligt framgångsrik aktör på marknaden. I Henslowes förteckningar möter vi en uppsjö av namn på pjäser och författare, de flesta nu glömda och många inte ens möjliga att säkert identifiera. Men vi ser mångfalden och den snabba förbrukningen. Även om inträdet till de billigaste platserna var lågt och teaterföreställningarna lockade alla samhällsskikt blev många pjäser snabbt utspelade, inte minst på grund av att teaterhusen kunde svälja så många åskådare åt gången, uppemot 3 000 per föreställning. Varje eftermiddag - man var ju tvungen att spela i dagljus - bjöd regelmässigt på annat program än föregående föreställningsdag.
Teatrarna
hade alltså en stående repertoar, som dock måste förnyas i snabb takt; många pjäser försvann efter ett par föreställningar, medan däremot populära stycken - som Christopher Marlowes ”The Jew of Malta” - gavs regelbundet under lång tid; ofta med ett par veckors intervall. De stycken som slog mest an - dit hörde just ”The Jew of Malta” - repriserades också med jämna mellanrum. Och vi ser även exempel på hur äldre populära stycken omarbetades och togs upp på nytt; så uppbar Ben Jonson 1601 40 shilling för en bearbetning av en nu bortglömd kollegas komedi, som stod på repertoaren redan tio år tidigare. Av Henslowes anteckningar framgår vidare att teatersällskap kunde skaffa sig option på kommande verk av pjäsförfattare, som de ville samarbeta med - ett embryo till vår tids system med så kallade husdramatiker om man så vill.
Uppenbarligen gällde det att ständigt kunna erbjuda publiken något som kunde uppfattas som nytt - även om det inte alltid var det. Vid sidan av repriser, rena omarbetningar och adaptioner
av utländska skådespel var det också så, att ämnen och intriger i stycken som slagit an på London-publiken imiterades och varierades av andra pjäsförfattare; vår tids syn på ideell upphovsmannarätt och originalitet var elisabetanerna främmande. Viktigare var flyhänthet och beredskap att revidera egna pjäser - men också andras, vilket exemplet med Ben Jonson visar. Över huvud taget harmonierar den generella bild som Henslowes dagbok ger av pjäsförfattarnas villkor med Harold Blooms syn på Shakespeares karriär. I den omfattande och i många stycken omvälvande studie som Bloom gav ut 1998 karaktäriseras Shakespeare som ”an early starter and great revisor”, det vill säga en dramatiker som började skriva mycket tidigt, lärde genom att utnyttja andra författares verk och ständigt omarbetade sina egna. Så hävdar till exempel Bloom att sonetterna ingalunda avslutades som kulmen på en 30-årskris i början på 1590-talet utan att bearbetningar skedde ända fram till 1609, då Thorpes utgåva av sonetterna trycktes. Och
den anonyme författare - man brukar gissa på Thomas Kyd - som i slutet på 1580-talet skrev det första, nu förlorade Hamlet-dramat, som Shakespeare skall ha insprirerats av drygt tio år senare, var enligt Bloom ingen annan än Shakespeare själv, som lät ursprungsversionen försvinna när han skapat en bättre. Revisioner av detta slag kan - menar Bloom - mycket väl ha fortsatt ända till Shakespeares död. När han under sina sista år drog sig undan till Stratford var det kanske för att inför eftervärlden förbereda den definitiva versionen av pjäserna; den utgåva vi känner som ”Första folion”, publicerad 1623 av hans gamla skådespelarkamrater John Heminge och Henry Condell.

Teaterkonstens materiella bas i all ära, men om man mer intresserar sig för hur det som skapades av den elisabetanska teaterns främste dramatiker behandlas i aktuell forskning, kan man förslagsvis gå till The Cambridge Companion to Shakespearean Tragedy, redigerad av Claire McEachern (Cambridge University Press, 274 s). Naturligtvis finns
det många böcker av det här slaget, men det som gör denna volym ovanligt intresseväckande är att den inte, vilket ofta är fallet, består av en samling tidigare publicerade uppsatser, där bidragsgivarna behandlar var sin pjäs. McEachern har i stället förmått dussintalet forskare, verksamma i England och USA, att var och en belysa någon övergripande aspekt eller genomgående tematik i Shakespeares tragedier. Här finns texter om tragediernas (retoriska) språkkod, deras religiösa skikt, den politiska kontexten, deras förhållande till etablerade genreförväntningar samt redogörelser för uppförandepraxis och olika tryckvarianter och upplagor. Vidare möter vi analyser av hur familjerelationer gestaltas (bland annat ur genusperspektiv), av hur älskande framställs och av Shakespeares förtrogenhet med romersk litteratur. Därtill ges en receptionsöversikt, som visar hur synen på Shakespeares tragedier växlat från 1600-talet och framåt (skriven av samme Foakes som givit ut ”Henslowe”s Diary”).
Man skall givetvis inte
genomgående förvänta sig omvälvande nytolkningar, men de flesta bidragen är påfallande gedigna, och några av dem öppnar skikt som åtminstone för mig varit undanskymda. Särskilt fäster jag mig vid att den romerska litteraturens stora betydelse gång efter annan framhävs - för Shakespeare och för elisabetanerna i gemen - liksom att Rom som symbol och förebild framställs som så viktig, då den engelska nationella identiteten formas under Tudorepoken.

Med drottning Elisabeth på tronen, 1558, definieras England som ett protestantiskt land. Det officiella brottet med katolicismen innebar inte bara att man skar av en tusenårig religiös tradition, även synen på förhållandet mellan överhet och undersåtar, familjeband och allmänna sedvänjor kom i gungning – samhällskittet måste legitimeras utifrån nya grundvalar. Det var en vansklig process, inte minst därför att hotet från katolicismen – dels i form av kvardröjande inhemsk opposition, dels i form av hot om intervention utifrån – upplevdes som så påtagligt. Inte ens regentmaktens legitimitet var given; Elisabeth hade ju 1536 av parlamentet förklarats vara bastard (och därigenom obehörig att bestiga tronen). Det är mot denna fundamentala osäkerhet och förvirrig som Tudortidens närmast hysteriska värnande om ”law and order”, om stabilitet och legitimitet, måste ses.
Men om samtiden och omvärlden uppfattades som hotfull och i avsaknad av givna värden framstod i gengäld det antika Rom som en stabiliserande förebild. Kopplingen var inte så långsökt som man kan tro; enligt gamla engelska krönikor skall Britannien ha grundlagts av ett barnbarn till Aeneas, Roms grundare, besjungen i Vergilius klassiska epos ”Aeneiden”. Den romerska litteraturen, särskilt Senecas tragedier, lästes flitigt; ett studium som underlättades av de översättningar till engelska som florerade under 1500-talet. Det som appellerade var inte minst Senecas stoicism; hans gestaltande av moraliska konflikter, diskussionen av plikt och dygd, spänningen mellan individens frihet och överindividuella krav.
Shakespeares intresse för det romerska är lätt avläsbart redan i titlarna till verk som ”Julius Caesar”, ”Antony and Cleopatra” och ”Coriolanus”. Den djupaste influensen från antikens Rom ligger dock knappast i ämnesvalet utan just i att Shakespeare – via Seneca – här fann moraliska konflikter sprungna ur en social och politisk brytningstid som påminde om den tid han själv upplevde. Och hos Seneca fanns också konflikter, särskilt den mellan passionerade drifter och ”manlig” behärskning, som Shakespeare så kraftfullt gestaltade även i verk som förlades till andra miljöer än de romerska – till exempel ”Othello”, ”Hamlet” och ”Macbeth”.
I detta, som i så mycket annat, förmedlar ”The Cambridge Companion to Shakespearean Tragedy” det bestämda intrycket, att Shakespeare var djupt präglad av sin tids samhälle, normer och litterära traditioner. Och ändå – som en av bidragsgivarna, Robert Watson, formulerar sig – har Shakespeares tragedier en nästan övernaturlig förmåga att transcendera stundens tillfälligheter och tala till oss, om det som oss evigt berör.

Björn Sundberg
är docent i
litteraturvetenskap
(under strecket)