Kniven trängde in ovanför ­högra ögat och efterlämnade ett sår, en tum brett och två tum djupt. Offret dog omedelbart. Förövaren samt två andra närvarande uppgav att det hela skett i självförsvar, vilket också blev domstolens slutsats. Inget straff utmättes för dråpet.

Eftervärlden har inte varit lika övertygad om vad som skedde den där kvällen sent i maj 1593 hos änkan Bull i Deptford, en bit öster om London. Fyra herrar hade anlänt på förmiddagen och tillbringat åtskilliga timmar med promenader och samtal. Efter maten uppstod bråk om räkningen. Den ene slet åt sig en av de andras kniv och misshandlade honom med skaftet så att blodvite uppstod. Den slagne lyckades nappa åt sig sin kniv igen och utdelade det fatala hugget. Allt enlig dödsattesten, som fortfarande finns bevarad. Den hade givetvis ingen läst och betvivlat om den döde hade varit en vanlig Londonbo, men det var han inte. Han efterlämnade en handfull pjäser, varav ett par rejäla succéer, och ett rykte om att ha varit spion och ateist. Han hade flera gånger haft problem med rättvisan, både för att ha deltagit i gatubråk och för sina tvivelaktiga åsikters skull.

När Christopher Marlowe dog, 29 år gammal, den ödesdigra aftonen i Deptford försvann William Shakespeares främste rival från scenen. Av de båda jämnåriga var Marlowe den utan tvivel mest betydande vid tiden för frånfället. Hans ”The Jew of Malta” hade spelats för stor publik och ”Tamburlaine” blev så populär att han skrev en uppföljare. Framtiden borde ha varit ljus för skomakarsonen från Canterbury, men det blev i stället handskmakarsonen från Stratford som skulle bli epokens främste dramatiker. Om Shakespeares liv finns trots det mindre att berätta än om Marlowes. Det hindrar inte att Park Honans hyllade Shakespearebiografi omfattar något fler sidor än hans Christopher Marlowe: Poet and Spy (Oxford University Press, 420 s). Detta beror på att Honan ägnar sig åt såväl dikt som liv. Shakespeare kom visserligen igång lite senare än Marlowe, men han levde mer än tjugo år längre och han utnyttjade en hel del av dem väl.

Om Shakespeare inte gjorde mycket väsen av sig annat än på teatern, skapade Marlowe en hel del dramatik utanför scenen. En gång hamnade han i gräl på gatan och det slutade med att Marlowes vän, poeten Thomas Watson, ingrep och stack ner antagonisten. Dråp i självförsvar, förvisso, men Watson och Marlowe fick tillbringa lite tid i finkan i väntan på frikännande. Det slapp däremot Ingram Frizer, mannen som satte kniven i Marlowe några år senare. Våld var en del av vardagen i det elisabetanska London och det finns goda skäl att anta att Marlowes död inte var något annat än ett ordinärt bråk som spårade ur, likt många andra.

Ändå kan det inte uteslutas att mer låg bakom och Honan redovisar alla tillgängliga fakta och åtskilliga hypoteser. Han följer Christopher från föräldrahemmet i Canterbury till Cambridge och vidare till London. Studentåren gav Marlowe många bekantskaper och kanske också sådana som förde honom in i spioneribranschen. Detta var en tid av misstänksamhet, för att inte säga paranoia. Överallt lurade hot mot stat och majestät, många verkliga men åtskilliga inbillade. Katolikerna var förstås lömskast och dem gällde det att hålla ett öga på. Engelska studenter tog sig över kanalen till det teologiska seminariet i Rheims, för att som katoliker återvända hem och bedriva subversivt omvändelsearbete. Många tecken tyder på att Marlowe var inblandad i underrättelseverksamhet både under studietiden och senare. Inget som Honan har grävt fram pekar emellertid på att han skulle ha varit betydande i spionens fördolda roll.

Vad som är klarlagt är att Marlowe själv fick problem med angivare. Ryktena visste att berätta att dramatikern var hädare och ateist, något som nådde myndigheternas öron. En tvivelaktig figur vid namn Baines skrev en rapport om saken och Marlowes rumskamrat i London, Thomas Kyd, skvallrade om vännens förfärliga utfall mot allt heligt. Kyd, författare till en av tidens största teaterframgångar, ”The Spanish Tragedy”, ville rädda sitt eget skinn när han råkade i kläm. Marlowe fick inte långt före sin död besked om att inställa sig för förhör, men det blev aldrig av. Frizers kniv kom emellan. Strax därefter skrev Kyd ett par brev där han nämnde vännens uttalanden och försökte distansera sig både från dem och från upphovsmannen. Han överlämnade också en del av Marlowes papper som hade smugit sig in bland hans egna.

Om Marlowes liv blev vanskligt och kort finns det ändå ett faktum som borde stå utom allt tvivel, att han verkligen dog den där majkvällen i Deptford, men en och annan sentida fantast har hävdat att han inte alls gjorde det utan i stället var mannen bakom Shakespeares dramer. I ljuset av detta ter sig spekulationerna om att det dödsbringande knivsticket egentligen var ett beställningsmord från högre ort som tämligen måttfulla. Å andra sidan kunde ett sådant ha ordnats enklare och mer diskret än som avslutning på en lång dags umgänge.

Livet i det elisabetanska London kunde vara nog så dramatiskt, både på hög politisk nivå och nere på gatuplanet, men det som skedde på scenen fångade Londonbornas intresse i minst lika hög grad. Redan 1567 hade det första etablissemanget avsett enbart för teaterverksamhet tagits i bruk. The Red Lion, som den kallades, följdes 1576 av den mer kända The Theatre, som efter att ha flyttats till södra sidan av Themsen, till det som blev tidens teaterdistrikt, döptes om till The Globe. Här såg den tillreste schweizaren Thomas Platter Shake­speares ”Julius Caesar”. Året var 1599 och Platter noterade förundrat att det klockan två varje eftermiddag spelades flera pjäser på olika öppna kringbyggda teatrar. För en penny kunde åskådarna stå på gården nedanför den utskjutande upphöjda scenen. För ytterligare en penny fanns det sittplatser i gallerierna och för ännu en erbjöds platser med kuddar att sitta på.

När Platter besökte teatern var Shake­speare den dominerande dramatikern, men vid tiden för Marlowes frånfälle hade konkurrenten från Stratford bara varit ett par år i London och han befann sig ännu i början av sin karriär, en skådespelare som också hade visat talang för att skriva. Några dramer hade han fått uppförda och han hade, liksom Marlowe, författat två längre dikter, men hans genialitet var ännu inte fullt uppenbarad. ”The upstart crow”, uppkomlingen som spelade med lånta fjädrar, kallade Robert Greene honom.

Greene själv var inte något geni, snarare en ordets hantverkare som ibland fick till det, men aldrig nådde de framgångar som han antagligen kände sig berättigad till. Han hade examen från såväl Oxford som Cambridge, men det var han inte ensam om under den elisabetanska epoken. Detta gjorde honom till en av de så kallade university wits, författare som med bildning och god verbal förmåga lade grunden till den dramatik som skulle bli tidens populära konstform. Greene kom ironiskt nog att bli ihågkommen framför allt för sin snåla bedömning av den unge dramatikern från landet, och för sin snöpliga död efter en måltid bestående av inlagd sill och rhenvin. Hans litterära insatser är i dag mest av litteraturhistoriskt intresse, och knappt ens det. Annat var det med den kraxande uppkomlingen, som bekant, men hur mycket större han än var än sina samtida dramatikerkollegor så var han en av många och han kunde inte ha blivit den han blev utan de andra och hela den miljö som de frambragte och bars fram av.

Även om tidens övriga pjäsförfattare ohjälpligt har hamnat i historiens skuggtillvaro förtjänar de att uppmärksammas. Den som inte omedelbart vill ge sig i kast med deras dramatiska arbeten kan med fördel nyttja Stanley Wells Shakespeare and Company (Penguin/Allen Lane, 285 s) som introduktionserbjudande. Förutom snabba svep över tidens teatrala traditioner ger den framstående Shakespeareforskaren en rad livfulla porträtt av de enskilda pjäsförfattarna. Marlowe finns givetvis med, liksom hans rumskompis Kyd, Thomas Dekker, Ben Jonson, Thomas Middleton och John Fletcher är andra huvudrollsinnehavare och en mängd mindre personligheter skymtar också förbi.

Ben Jonson saknade, liksom Kyd och Shakespeare, universitetsutbildning, men han skulle trots det bli en av tidens mest lärda författare, tillika en av de flitigaste och mest mångsidiga. Det var också han som tog initiativet till den folioutgåva av Shakespeares verk som kom ut 1623 och utan vilken många pjäser hade gått förlorade.

Också Jonson fick lite problem med myndigheterna. Det skedde efter att han, tillsammans med John Nashe, författat ett stycke benämnt ”The Isle of Dogs”. Eftersom pjäsen har gått förlorad kan det inte exakt fastställas vad som var stötande, men det hade med förolämpningar mot drottningen och hovet att göra. Allvarliga saker, onekligen, och Jonson liksom några av skådespelarna hamnade bakom galler, medan Nashe hann smita från stan. De fängslade kom dock ut efter några veckor och påbudet att de byggnader som enbart var till för teater skulle rivas verkställdes aldrig. Efter en tids stängning var det business as usual.

Teatern kunde i något enstaka fall inte bara åstadkomma inhemska politiska kontroverser, utan till och med leda till internationella förvecklingar. Thomas Middletons ”A Game at Chess” retade 1624 den spanske ambassadören till den grad att han klagade officiellt över det illasinnade antispanska och antikatolska innehållet. Middleton uppnådde mer än han kunde ha förväntat sig. Tretusen människor om dagen såg pjäsen och teaterns intäkter översteg alla tidigare kassaframgångar. För att något blidka den spanska vreden förbjöds dramat, men det dröjde bara ett par veckor tills det åter sattes upp. Middleton själv fick tydligen en knäck av historien. Pjäsen blev hans sista för den stora scenen. Han nöjde sig fram­över med smärre lustspel för en mer begränsad publik.

Londonbornas förtjusning över teatern var stor och den höll i sig långt efter Elisabets regeringstid, vilket Middletons framgångar visar. Smaken förändrades emellertid under åren och pjäser som varit givna framgångar säsong efter säsong kunde slutligen bli omoderna. Marlowes dramer sattes upp om och om igen under de närmsta åren efter hans död, men tedde sig så småningom tämligen simpla och klumpiga. Även den något yngre Jonson blev med tiden rätt omodern, men han förnyade sig genom att skriva maskspel åt hovets tillställningar. Shakespeare klarade sig väl, även om konkurrensen var hård. Publiken ville ha action och underhållning och den fick vad den önskade. Teatern var inte något exklusivt nöje för finsmakare och författarna sneglade inte på litteraturhistoriens parkettplatser. De skrev för samtidens breda publik och de samarbetade lika ofta som de konkurrerade, för att få ett stycke färdigt i tid eller för att få till vassare repliker. Även Shakespeare fick ibland, enligt Wells, söka lite hjälp hos sina vänner.

Teatern blev under slutet av 1500-talet och början av det följande seklet den stora konstformen i England, även om också and­ra litterära genrer, liksom musiken, präglades av betydande skaparkraft. Shakespeare dominerar i dag nästan hela scenen, men åtskilligt annat går att återupptäcka och återuppliva för enskild läsning och dramatisk gestaltning. Tiden, livet och de skiftande personliga ödena upphör heller inte att fascinera.