Till en läkarmottagning i Stockholm kommer en dag vid 1900-talets början en familj i beråd. Den 20 år gamla sonen, fostrad under Herrens tukt och förmaning, har förfallit till erotiska svärmerier. Ynglingen har blivit blek och besynnerlig och klarar knappast längre sitt arbete som målare.

Läkaren gör ett försök med hypnos, men finner den unge mannen alltför exalterad. Hur är det då ställt med hans erotiska vanor? Modern ­intygar att han varken haft samlag eller onanerat. Se där, problemet är uppenbart. Och ordinationen? Föräldrarna och läkaren kommer överens om att fadern ska visa sonen vägen till en glädjeflicka. Kort därpå återgår ynglingen frisk och frejdig till sitt arbete, fri från alla griller och ­besynnerligheter.

Hundra år senare, runt vårt eget nyligen timade sekelskifte, besöker Charlie RFSU-kliniken i Stockholm för att tala ut om sin vana att köpa sex av kvinnor. I närmare 30 år har hans sexliv innefattat köpt sexualitet.

På senare tid har han börjat uppleva det som ett problem. Han känner sig deprimerad och resignerad inför sitt tvångsmässiga behov. Terapeuten är väl bekant med hans typ av problem. Hon har ingen enkel ordination, såsom läkaren från ett svunnet sekel hade för sin unga patient. Men hon kan vägleda honom i hans sjukdomsinsikt, ge honom nycklarna till barndomens trauman och de händelser i livet som berett grunden för hans sexualitet och beroenden. I bästa fall kan han därigenom återfå makten över sin sexualitet, tygla sitt beroende och förklaras fri från symptom.

Ett sekel skiljer de inledande fallen åt; 100 år som innefattat kvinnlig frigörelse och en sexuell revolution som frikopplat sexualitet från reproduktion och omvandlat perversioner till pluralism. Vid tiden för vårt första fall var prostitutionen i flera av Sveriges städer, liksom på kontinenten, laglig under kontrollerade former.

Det innebar tvångsbesiktningar och ett mycket strikt reglemente för de kvinnor som myndigheterna bedömde som heltidsprostituerade, medan den köpande parten gick fullständigt fri.

Samtiden bedömde prostitutionen som ett nödvändigt ont i en värld av sexuellt armod och idel fruktade avhållsamhetssjukdomar – må vara med betoning på ont. Köpt sexualitet var enligt en tämligen enig läkarkår en instrumentell, rationell och hygienisk ersättning för ett bättre tingens tillstånd, klart att föredra framför både onani och avhållsamhet. Ett måttfullt brukande av sexköp ansågs heller inte påverka den betalande mannen negativt.

Medan prostitutionen tvingade på kvinnan en stigmatiserande identitet och gjorde henne till ett objekt för vetande och åtgärder, förblev sexköpet en handling, en avgränsad händelse utan koppling till mannens förflutna eller framtid. ”Om man frånser deras könslif, behöfva nu ifrågavarande kategori af män visst icke vara etiskt undermåliga personer.

Tvärtom te de sig i allmänhet såsom blomman af manlig ungdom, kraftfulla och hurtiga, stundom därjämte arbetsamma och dugliga, fulla af munterhet och hopp”. Så beskrev läkaren Magnus Möller prostitutionens stadiga kundkrets i en statlig utredning 1910. Och medan den prostituerade kvinnan mättes, vägdes, intervjuades, fotograferades samt dissekerades både bokstavligt och bildligt, förblev sexhandelns köpande part i stort sett oproblematiserad.

I och med att sexköpslagen trädde i kraft 1999 inverterades i det närmaste samhällets förhållande till prostitutionskunden, åtminstone officiellt. För första gången någonsin och någonstans blev det tillåtet att sälja sexuella tjänster, men förbjudet att köpa dem.

Parallellt med denna kriminalisering har könsköpet nu också allt oftare kommit att beskrivas som något som går utöver själva handlingen. Prostitutionskunderna definieras som en särskild kategori. De har uppmärksammats av myndigheter och vetenskaper som ett problem, en grupp som kräver forskning, insatser och åtgärder.

Ett antal studier av mannen i könshandeln har genomförts i Norden under de senaste årtiondena. Här utreds, klassificeras och analyseras prostitutionskunderna på ett sätt som i viss mån faktiskt kan jämföras med hur man länge studerat den kvinnliga, säljande parten i prostitutionen. Vilka är de? Vilka är deras bevekelsegrunder?

Hur kan vi förklara och råda bot på deras beteende? Statistiska utredningar och intervjuundersökningar ger upphov till grupperingar, klassifikationer och teorier om motiv och grunder. De har också räknats: enligt folkhälsoinstitutets undersökningar har en av åtta svenska män någon gång köpt sexuella tjänster. Även i medierna rapporteras emellanåt om män med problematisk sexualitet som söker hjälp eller ventilerar sin ångest över tvångsmässigt behov av köpt sexualitet.

Män som känner igen sig i upplevelserna uppmanas att söka sig till de hjälporganisationer som bedriver terapeutisk verksamhet, till stödtelefoner, samtalsgrupper och professionell rådgivning för män med sexuell beroendeproblematik.

Sexköpet, kunde man kanske säga, har därmed gått från att vara principen – och lösningen på ett problem, som i vårt inledande fall med den unge målaren – till att bli ett symptom eller ett problem i sig självt, som i fallet med Charlie.

Det är en förändring som skett på flera plan. Det juridiska lappkastet kan härledas dels till en lång feministisk kamp för att uppmärksamma männens osynliggjorda del och skuld i prostitutionsfrågan, dels till den genusforskning som först på senare år på allvar börjat problematisera män och maskuliniteter. Emellertid tycks sexköparnas nya status som problemgrupp i huvudsak hanteras inom en psykologisk diskurs.

Utifrån individuella berättelser och erfarenheter av vanmakt och beroende kategoriseras, analyseras och behandlas männen som köper sex inom ramen för en diskurs som definierar sexköp som en avvikelse som sorterar under gruppen beroendebeteende med den kliniskt diagnostiska termen perversion.

Könsköpet har därmed, tillspetsat uttryckt, gått från norm till avvikelse, från ordination till perversion, från handling till identitetsmarkör. Olika förklaringsmodeller har framförts: män köper sexuella tjänster på grund av traumatiska separationer i mycket unga år eller för att de inte lyckats separera sig från sin mor, för att de saknat något i sin barndom eller i samband med djupa livskriser.

Ett återkommande tema är att de män som ur ett feministiskt perspektiv utnyttjar kvinnor upplever sig själva som förtryckta. De bär på känslor av svaghet, tomhet och hjälplöshet. Könshandeln, menar man, rymmer ett ömse­sidigt utnyttjande, där även de betalande männen far illa. Här framförs tanken att även köparna i prostitutionen är offer, och att sexköpet kan vara ett rop på hjälp.

Viljan att förklara, förstå och förändra könsköparen har kritiserats från olika perspektiv. Några anser att utvecklingen stjäl uppmärksamhet och resurser från könshandelns verkliga offer; kvinnor och barn. Med en radikalfeministisk tolkning finns dessutom en uppenbar fara med tendensen att individualisera förklaringarna till mäns könsköp, då de tycks blunda för den strukturella maktordning som gör varje man till en potentiell köpare.

Prostitutionskunden ses snarare som en produkt av än som en avvikelse från den normativa maskulina sexualiteten. Könsköparna utgör ur det perspektivet ingen särskild kategori. Den kritiken sammanfaller i viss mån med de anmärkningar som en sex­radikal falang har att framföra. Enligt denna saknar kategorin egentlig grund och är pålagd männen utifrån och uppifrån.

Tendensen att skapa sexköparen som en ny människotyp som måste utredas och analyseras tolkas som utslag av maktutövning. Hur det än förhåller sig med den saken är det uppenbart att uppmärksammandet av och problemformuleringarna kring denna nya kategori tycks svara mot ett verkligt behov av terapi, av att utbyta erfarenheter och bearbeta en sexualitet som uppfattas som problematisk. Charlie i vårt inledande exempel är långt ifrån unik.

Hur har då Möllers ”hurtfriska framtidshopp” blivit till dessa jagsvaga och förslavade avvikare? Hur ser förhållandet ut mellan dessa mäns erfarenheter och ”upptäckandet” och patologiseringen av sexköparna? Handlar det om en vidare samhällsförändring, om relationer mellan kön, makt och sexualitet i rubbning? Är det ett utslag av den ”kris i manligheten” som emellanåt proklameras i västvärlden, eller rör det sig om enskilda mäns psykologiska problem? Och, inte minst viktigt; hur definieras och behandlas dessa förmenta av­vikelser?

Psykologins tolkningsföreträde i fallet med könsköparna måste naturligtvis förstås mot bakgrund av ämnets utbredning och genomslagskraft även inom and­ra områden. Kanske kan man säga att det faktum att terapeuter och psykologer behandlar sexuella avvikelser fullföljer en utveckling som påbörjades under tiden för vårt inledande fall; sexualiteten har nu definitivt ”flyttat in i huvudet”. Den har kommit att beskrivas som kärnan i all mänsklig erfarenhet. Därmed har den också blivit något av en kungsväg till förståelse av ”jaget” – ett jag vars sanning måste avslöjas och förklaras.

Nyckeln eller koden till denna dechiffrering hämtas vanligen ur psykologin eller psykoanalysen. Med hjälp av den kan man finna och avtäcka sitt sanna jag, uppdaga eventuella hinder – och röja dem ur vägen. Det har ibland hävdats att vi lever i en ”psykologisk tidsålder”, där religionens roll som vägledare i existentiella frågor har ersatts av psykoterapi och analys. Det är intressant därför att det innebär att den kunskap som psykologin ger upphov till inte begränsar sig till den akademiska världen, utan i högsta grad genomsyrar också vår vardagsverklighet.

Frågan är kanske inte så mycket vad som är fel på dessa mäns könsliv, som vad denna utveckling kan berätta för oss om vår syn på maskulinitet och sexualitet och om dess historiska rot­trådar. Det kan knappast vara betydelselöst att sexköpet med ett historiskt perspektiv fram till helt nyligen betraktats som en okomplicerad del i manligt könsliv.

Kanske finns där fler länkar mellan de båda inledande sjukbilderna än man i förstone kan tro. I fallet med den unge målaren är det avhållsamheten som ställer till det för patienten, i Charlies fall måttlösheten – men båda patienterna är män som tycks ha förlorat kontrollen och fallit utanför ramarna för det som kallas normalt. Institutionerna de vänder sig till kan sägas uppresa och tillhandahålla en norm för den manliga sexualiteten, utifrån vilken man bedömer och behandlar de vårdsökande. Om vi intresserar oss för hur dessa normer upprättas och införlivas, finns all anledning att sätta denna verksamhet under luppen.