Trots den enorma mediebevakningen av tsunamikatastrofen i Indiska oceanen finns det en folkgrupp som inte fått ge sin version av vad som hände: invånarna på ön North Sentinel i Andamanerna. Enligt en Reuters-artikel från den 14 januari har indiska myndigheter närmat sig ön med båt och räknat in 32 personer, främst vuxna män men också ett par tonåringar och några kvinnor. ”De gestikulerade, de sa någonting, men vi kunde inte förstå vad”, rapporterade Anstice Justin från Indiens antropologiska myndighet. Besättningen lämnade några kokosnötter i vattnet nära ön och såg hur öborna tog rätt på dem.
Ingen utomstående behärskar det språk som talas på North Sentinel, och öborna behärskar inget annat. En gång i tiden måste de ha kommit dit från någon av Andamanernas många öar, men de kanoter som de använder i dag lämpar sig bara för fiske i de grunda vattnen kring ön. De tar sig inte därifrån, och de indiska myndigheterna har beslutat sig för att lämna dem i fred.
Därför är det ingen som någonsin har räknat
invånarna på North Sentinel, en korallö med ungefär en mils diameter. Enligt uppskattningar var de knappt 100 innan jorden skalv och jättevågen kom. Ingen vet hur många som kom helskinnade undan.

Befolkningen på North Sentinel är kanske det sista folkslaget på jorden som inte har någon kontakt med omvärlden. Ingen lingvist har studerat deras språk, ingen antropolog har stannat ens över en natt. Allt tyder dock på att de är nära släkt med övriga folkslag på Andamanerna, och om dem vet man en hel del.
Andamanernas urinvånare skiljer sig utseendemässigt starkt från andra folk i regionen. De är kortväxta, under 150 cm, och har mycket mörk hy, nästan blåaktig. Håret är av pepparkornstyp; det växer i små täta virvlar med bar hud emellan. De första europeiska besökarna trodde att andamanerna var afrikaner och att de kanske kommit dit med ett slavfartyg som gått på grund. Därför kallades de för negriter, alltså små negrer. Numera vet man att andamanerna inte är afrikaner, men de kallas fortfarande för
negriter, i likhet med några andra kortväxta, mörkhyade asiatiska folkslag.

Lingvisten Niclas Burenhult har publicerat en analys av de andamanska språken i Working Papers (45/1996) från institutionen för lingvistik vid Lunds universitet. Han konstaterar att dessa språk inte har något påvisat släktskap med andra språk, och att det inte heller finns belägg för någon prekolonial påverkan från omvärlden. Andamanernas arvsanlag har studerats av flera, bland andra Erika Hagelberg vid Oslos universitet och hennes medarbetare. I en artikel som publicerades i tidskriften Current Biology (13/2003) redovisar de fynd av tidigare okända genvarianter, men också sådana som främst förekommer på Nya Guinea och i den melanesiska övärlden. Resultaten stöder en gammal teori om att andamanerna hör till Sydostasiens ursprungsbefolkning, den som fanns i hela regionen ända bort till Tasmanien för mer än 40 000 år sedan. De folkslag som i dag sätter sin prägel på de flesta länder i Sydostasien är relativt sentida invandrare,
ättlingar till olika jordbrukande folk som i olika omgångar sökt vidgat livsrum med början cirka 2 500 f Kr.
Andamanerna nåddes aldrig av dessa kolonisationsvågor. Här levde ättlingar till Sydostasiens första människor ända in i vår tid som jägare och samlare med pilbågen som sitt viktigaste vapen. De kunde inte göra upp eld, utan vårdade ömt den glöd som hämtats från blixtbrända träd. Uppenbarligen hade andamanerna aldrig någon närmare kontakt med omgivande folkslag. Påskön, mitt i Stilla havet, framstår som välbesökt vid en jämförelse. Ändå ligger Andamanerna nära folkrika kuster och stora handelsrutter. De många farliga korallreven och de hårda stormarna kan ha avskräckt, liksom den ogenomträngliga regnskogen och en befolkning som inte direkt tagit emot besökare med öppna armar.

Andamanerna har haft ett grundmurat dåligt rykte. Namnet kommer troligen från den hinduiska apguden Hanuman, eftersom man i Indien tyckte att öborna liknade apor. Marco Polo, som passerade i början av 1290-talet, skrev om
invånarna: ”de har huvud, ögon och tänder alldeles som hundar. De är av naturen grymma och dödar och uppäter alla, som de kan komma åt, och som inte är av deras eget folk”.
Av allt att döma hade Marco Polo inte själv träffat några invånare på Andamanerna, och redogörelser av detta slag höll också effektivt nyfikna borta. Det dröjde ända till 1858 innan Andamanerna fick en fast befolkning av annan härstamning än den ursprungliga. Då etablerade Storbritannien en fångkoloni i Port Blair. The Andaman Association, en schweizisk ideell organisation som idogt sammanställer och sprider information om Andamanerna, gissar att ögruppen vid denna tid hade omkring 7 000 invånare, uppdelade på ett drygt dussin stammar. I dag uppgår den totala befolkningen till omkring 300 000. De flesta av dem är indier, burmeser och malajer - bara omkring 400 tillhör urbefolkningen.

Andamanerna består av drygt 200 öar med en sammanlagd yta på 8300 kvadratkilometer. Merparten ligger så tätt samlade att de kan betraktas som en enda
ö, Great Andaman, 32 mil lång och 4 mil bred. Till detta kommer två mer avsides belägna korallöar: North Sentinel, tre mil väster om Great Andamans sydspets, och Little Andaman, sex mil söderut.
Port Blair anlades i den sydligaste delen av Great Andaman, och det var således här som andamanerna först kom i kontakt med kolonisatörerna. Britterna hade bestämt sig för att genomföra en civiliserad kolonisation, men man kan inte säga att de lyckades. Andamanerna gömde sig i regnskogen och kunde när som helst gå till attack. Kulmen kom 1859, då många hundra andamaner anföll Port Blair med pil och båge och möttes av britternas gevärsmynningar. Det blev en veritabel slakt. Efter detta lade kustfolken på Great Andaman ned vapnen och lät sig förflyttas till bostäder i civilisationen.
Dessvärre visade det sig att invånarna hade lika dålig motståndskraft mot kolonisatörernas sjukdomar som Amerikas indianer, vilket ytterligare styrker antagandet att de mycket länge varit isolerade från omvärlden. De är immuna mot
malaria men har inte en chans mot mässling, påssjuka eller influensa. Kustfolken på Great Andaman uppgick 1858 till kanske 5 000 personer, men i dag återstår bara ett fyrtiotal, alla med inslag av indiskt eller burmesiskt blod. De lever i ett reservat på Strait Island där de försörjs av socialhjälp från indiska staten. De gamla språken är utdöda; de invånare som finns kvar talar ett kreolspråk som utgör en blandning av andamanspråk med växande inslag av hindi.
Det fanns dock en stam som fortsatte att hålla sig undan på Great Andaman när kustfolken flyttade in till civilisationen. Det var jarawa, som höll till i inlandets svårgenomträngliga regnskog och som fortsatte att strida mot kolonialisterna. Utan tvivel var det rapporter i brittisk press om jarawas många lömska bakhåll som fick Sir Conan Doyle att teckna ett så förskräckligt porträtt av ”andamaniern” i ”De fyras tecken” (1890): ”Aldrig har jag sett något anletsdrag så starkt präglat av all tänkbar djuriskhet och grymhet. I hans små ögon glödde och
brann ett olycksbådande sken, och han förvred sina tjocka läppar så att tänderna blottades, och grinade och tjattrade åt oss med halvt djuriskt raseri”.

Så småningom avsattes ett reservat för jarawa längs Great Andamans västkust och där har de levt ett undandraget liv ända in i vår tid. Ibland har de anfallit och dödat någon risbonde, ibland har någon tjuvjägare eller skogsarbetare fått sätta livet till. Så sent som 1997 dödades sex bybor i Tirur, bland dem en gammal kvinna. Av okänd anledning började jarawa kort därefter att besöka civilisationen obeväpnade och ta emot de gåvor som erbjöds dem. Sedan dess har kontakterna i huvudsak varit fredliga. Jarawas antal uppskattas nu till 200. Antagligen är det bara en tidsfråga innan de eurasiatiska epidemierna börjar härja bland dem.
De två avsides belägna korallöarna, Little Andaman och North Sentinel, är mer svårtillgängliga eftersom de omges av farliga rev. Eventuella besökare har heller inte direkt tagits emot med blomsterkransar och hula-hula, utan
snarare med en skur av pilar från den täta regnskogen. På Little Andaman, hemvist för ongefolket, försvann skeppsbrutna sjömän vid flera tillfällen i slutet av 1800-talet. Brittiska soldater som sändes dit hittade kroppsdelar och kläder i sanden och flera gånger kom det till våldsamma sammandrabbningar. Därefter beslöt sig britterna för att i stället försöka vinna ongefolkets vänskap, en politik som blev framgångsrik. Från och med sekelskiftet 1900 har ongefolket haft rykte om sig att vara ett fredligt och tillmötesgående folk.
Britterna etablerade dock aldrig någon närvaro på Little Andaman. När den italienske antropologen Lidio Cipriani besökte ön 1952 var ongefolket fortfarande de enda invånarna. Sedan 1947 ingick emellertid Andamanerna i det självständiga Indien, som delats och dragit på sig ett svårt flyktingproblem. Under 50-talet tilläts flyktingar från kontinenten att slå sig ned på Little Andaman och djungeln i det inre av ön höggs ned för att bereda plats för plantager. I dag lever ongefolket i
två reservat vid kusten. Man beräknar att de var tusen personer före kolonisationen, och idag återstår ett hundratal. Få av dem är barn, men den 4 januari 2005 utökades ongefolket med en mycket välkommen liten flicka.

Bara North Sentinel har förblivit okoloniserad. Precis som Little Andaman är den svår att ta sig i land på, och de som lyckats har sällan blivit långlivade. Så sent som 1981, när fraktfartyget Primrose led skeppsbrott där, besköts de skräckslagna sjömännen med pil och båge. Under 80-talet begav sig indiska myndighetspersoner till ön ett stort antal gånger och lämnade gåvor på stranden. År 1991 mötte de för första gången sentineleserna på nära håll. Därefter skedde flera besök, mestadels under fredliga former, men 1997 beslöt sig de indiska myndigheterna för att sätta stopp och lämna sentineleserna helt och hållet i fred.

Uppenbarligen gäller det även efter tsunamikatastrofen. The Andaman Association rapporterar inte om några som helst direktkontakter på sin sajt www. andaman.org. De
andra ursprungsfolken på Andamanerna tycks dock ha klarat sig förhållandevis bra: jarawa lever i inlandet och såväl onge på Little Andaman som befolkningen i reservatet på Strait Island satte sig i säkerhet omedelbart efter jordbävningen, innan tsunamin nådde fram. De hävdar att traditionen säger att man ska göra så. Kanske hade sentineleserna samma kunskap och gjorde likadant.
Även om ingenting tyder på ett stort antal döda på North Sentinel finns det andra oroande uppgifter. Högt uppe i rymden riktar satelliterna sina allseende ögon mot jorden. De kan inte urskilja människor men registrerar alla geografiska förändringar. Därför vet man att North Sentinel genomgick en kraftig förändring den 26 december. Den lyftes ur havet så att omgivande korallrev torrlades. Öborna fick således mer fast mark att röra sig på. Men det var just i det grunda vattnet kring korallreven som öborna brukade fiska. Hur viktigt var detta för deras försörjning? Vad betyder förändringarna för deras framtid? Om detta kan
satelliterna tyvärr inte berätta någonting.

(under strecket 27/2 2005)