År 1944 insåg de flesta japaner att kriget var förlorat. Desperationen grep omkring sig. I oktober samma år anlände amiralen Takijiro Onishi till det japanska högkvarteret på Filippinerna och lanserade det drastiska förslaget att krigsmakten skulle sätta upp kamikazeförband. Inte en enda av de närvarande officerarna protesterade, skriver de två historikerna Albert Axell och Hideaki Kase i boken ”Kamikaze” som publicerades 2002. Under det sista krigsåret störtdök tusentals japanska stridspiloter mot fientliga mål, de flesta mot amerikanska örlogsfartyg. Tre begrepp från stillahavskriget har mer än allt annat etsat sig in i västvärldens kollektiva minne: Pearl Harbor, Hiroshima och kamikaze. Ett flertal historiker och psykologer, som kommenterat attentaten mot World Trade Center och Pentagon i september 2001, har påtalat de förbluffande likheterna mellan kamikazepiloternas föreställningsvärld och de islamistiska självmordsbombarnas religiösa motivbild under de senaste decennierna. Trots de traumatiska
erfarenheterna från andra världskriget, med insikten att flygplan med lätthet kan förvandlas till målsökande bomber av självmordspiloter, fanns den dödliga strategin inte ens med på den amerikanska säkerhetstjänstens lista över möjliga framtida terrordåd.

Exemplen kan mångfaldigas. Hundratals larmrapporter – från 60-talet och senare – föregick katastrofen den 11 september 2001. I februari 1974 försökte till exempel en ensam kapare ta kontroll över ett flygplan på Baltimore-Washingtons internationella flygplats. Kaparen ville tvinga piloten att störta mot Vita huset och avsikten var att döda president Nixon. Dock ingrep polisen och den presumtive kaparen begick självmord medan planet stod kvar på plattan. 1994 stormade franska säkerhetsstyrkor ett kapat Air Franceplan som mellanlandat på Marseilles flygplats för att tanka. De algeriska kaparna, som tillhörde den islamistiska terrororganisationen GIA, planerade att störta planet mot Eiffeltornet i Paris. Att många militanta islamister inte tvekar inför självmordsuppdrag hade USA fått erfara redan 1983 när medlemmar av libanesiska Hizbollah körde sprängmedelsfyllda lastbilar in i de amerikanska och franska militärförläggningarna i Beirut, raserade hela byggnadsbeståndet och dödade 288 soldater. Attentaten mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es-Salaam 1998 utfördes på likartat sätt. Självmordsattentatet hösten 2000 mot den amerikanska jagaren USS Cole, på redden i Aden, genomfördes med en sprängmedelslastad motorbåt. Att självmordsbenägna terrorister, som redan använt båtar och i synnerhet bilar vid en lång rad attentat, också skulle tillgripa flygplan vid ”lämpligt” tillfälle borde inte ha kommit som en överraskning.

I november 2002 tillsatte den amerikanska kongressen, efter påtryckningar från anhörigorganisationer, en oberoende Nationell kommission med uppdrag att utreda omständigheterna kring terrordåden den 11 september. ”The 9/11 Commission Report”, som publicerades i juni 2004, blev omedelbart en försäljningssuccé och en av de mest sålda böckerna i USA under förra året. I dagarna har den uppmärksammade boken kommit ut på svenska med titeln 11 septemberrapporten. Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA (Prisma, 541 s).

Rapporten är definitivt en värdefull kunskapskälla. Den faktaspäckade och välskrivna boken kan läsas som en avhandling i nutidshistoria men också, om man så vill, som en rafflande thriller. Hemligstämplade dokument från alla de 15 amerikanska underrättelsetjänsterna, och en lång rad berörda myndigheter, har ställts till kommissionens förfogande. Världens främsta terrorexperter har skrivit sakkunnigutlåtanden eller kallats till intervjuer. Under de två år som arbetet pågick hann kommissionen granska mer än 2,5 miljoner dokument och intervjua över 1 200 personer. Bland dessa finns naturligtvis många av de högsta beslutsfattarna inom Clinton- och Bushadministrationerna.

I rapporten kan läsaren följa det dramatiska händelseförloppet, minut för minut, den ödesdigra dagen den 11 september. Men det är långt ifrån allt. Kommissionen kartlägger också den moderna terrorismens utveckling efter det kalla krigets slut och de ansvariga amerikanska politikernas – och byråkraternas – valhänta försök att anpassa den enda supermaktens totalförsvar till de spelregler som gäller i det ”postsovjetiska” informations- och mediesamhället. ”Hela terrorvarningssystemet blinkade rött under sommaren 2001”, medgav CIA-chefen George Tenet inför kommissionen, men ingen kunde förstå vad det innebar och var man skulle leta efter terrorister. Det fanns åtminstone nio miljoner illegala invandrare i USA vid den tidpunkten. Gränserna läckte som såll. Systemet med brandväggar mellan de 15 underrättelsetjänsterna – en kvarleva från kalla krigets dagar när det fanns risk för sovjetiska spioner – innebar bland annat att tull- och immigrationsmyndigheterna inte kunde identifiera terrorister i landets ankomsthallar fast de redan var kända av CIA. Inget hindrade följaktligen de 19 ”11 september-terroristerna” från att resa in i USA och till på köpet skaffa sig pilotutbildning på amerikanska flygskolor. Den amerikanska statsledningen saknade helt enkelt en seriös och dagsaktuell analys av den moderna terrorismen, konstaterar kommissionen. Det fanns inte heller någon som förstod den pr-medvetne terrorismentreprenören Usama bin Ladins heta önskan att iscensätta den maximala provokationen på bästa sändningstid.

Vissa av de reformer som kommissionen föreslår håller redan på att implementeras. Bushadministrationen har skapat en federal myndighet för flygplatssäkerhet och ett Terrorist Threat Integration Center (TTIC), en operativ sambandscentral som ska samla relevanta analysresultat och all information om terrorism och terrorister som finns att hämta i de olika underrättelsetjänsterna. (I augusti 2004 omstrukturerades TTIC till National Counterterrorism Center, NCC). På senhösten 2004 fattade kongressen, i enlighet med kommissionens förslag, beslut om att skapa en ny högsta underrättelsemyndighet som ska samordna verksamheten och fördela budgetmedlen mellan de olika underrättelseorganen. I februari 2005 nominerade president Bush diplomaten John Negroponte till den ny- inrättade posten som Director of National Intelligence.

För att vinna kriget mot terrorismen krävs dock mer än administrativa reformer. Det är av yttersta vikt, menar kommissionen, att CIA och de övriga underrättelseorganisationerna återställer den analytiska kompetens som gått förlorad efter det kalla krigets slut. Övervakningssatelliter och andra tekniska innovationer kan inte ersätta personliga kontakter, kännedom om andra kulturer och språkkunskaper. CIA bör rekrytera experter från hela världen. En annan omständighet som bekymrar kommissionen är USA:s tilltagande impopularitet utomlands, såväl i Europa som i tredje världen. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes 2002 hade bara 12 procent av Saudiarabiens befolkning en positiv syn på USA. Ett år senare, efter den amerikanska invasionen i Irak, hade befolkningsandelen med en positiv USA-bild i Indonesien fallit från 61 procent till 15 och bland norra Nigerias muslimer från 71 till 38 procent. Slutsatsen är given – den negativa trenden måste vändas. Den enda supermakten måste satsa på moraliskt ledarskap i världen.

”Hur kan en man i en grotta lyckas bättre med att få ut sitt budskap än världens ledande kommunikationssamhälle?” Det citatet, som har hämtats från den förre Bosnienfredsmäklaren och diplomaten Richard Holbrookes sakkunnigutlåtande, riktar strålkastarljuset mot USA:s ställning i världen. Terrorismens grogrund är inte fattigdom, konstaterar kommissionen, utan den förtvivlan och den känsla av hopplöshet som griper omkring sig i katastrofdrabbade samhällen. Många terrorister, som självmordspiloten Muhammad Atta, är högutbildade. Förbluffande många kommer dessutom från tämligen välbärgade familjer, ofta med högt ställda karriärambitioner för sina barn. Kommissionen skriver: ”En omfattande amerikansk strategi för att motverka terrorism måste innehålla ekonomiska politiska åtgärder för att stimulera utveckling, öppnare samhällen och möjligheter för människor att förbättra sina familjers liv och framtidsutsikterna för sina barn”. Marginalisering och fattigdom, och krossade framtidsdrömmar, är Usama bin Ladins och den religiösa fundamentalismens mest effektiva mobiliseringsinstrument.

Resonemanget mynnar, såvitt jag kan förstå, ut i en subtil kritik av Bushadministrationens strategi i kriget mot terrorismen. Det behövs mer än militära segrar, konstateras det, för att vinna opinionskriget i katastrofdrabbade stater. Även om al-Qaida krossas lär, om inget förändras, nya terrornätverk växa fram som svampar ur jorden. Det gäller att besegra de militanta islamisternas ideologi, den apokalyptiska ”befrielseteologi” som manar de trogna till en oförsonlig kamp mot västvärlden och utlovar paradisets alla fröjder till självmordsbombare. De militära upprensningsaktionerna måste kombineras med biståndsprojekt och ekonomiska stimulanspaket. I dag finns, för att ta ett exempel, tusentals koranskolor i Pakistan som uppfostrar eleverna till fanatiska gudskrigare. Ett massivt skolbyggnadsprojekt i landet skulle ge fattiga föräldrar ett bättre alternativ och beröva islamisterna en viktig rekryteringsbas. Kollapsade stater som Afghanistan och Somalia måste byggas upp igen. Så länge krigsherrarna härskar i de flesta afghanska provinser, och den förstörda infrastrukturen förhindrar bönderna att odla något annat än opievallmo, vidmakthålls ett destruktivt drivhusklimat som producerar nya talibaner.

Den dagsaktuella Irakkrisen är, som bekant, en het potatis i amerikansk politik. Av fullt förståeliga skäl avstår kommissionen från att utvärdera, eller ens kommentera, den amerikanska ockupationspolitiken i landet under de senaste åren. Däremot följer man debatten i den högsta statsledningen under de kritiska veckor i september 2001 när strategin i kriget mot terrorismen lades fast. Vissa inflytelserika personer, som försvarsministern Donald Rumsfeld och vice utrikesministern Paul Wolfowitz, ville som bekant passa på tillfället för att störta Saddam Husseins regim. Redan den 18 september lade Richard Clarke, Vita husets främste antiterrorexpert 1992-2003, fram en pm med titeln ”Genomgång av underrättelseuppgifter om eventuell irakisk inblandning i attackerna den 11 september”. De amerikanska underrättelsetjänsterna hade inte en enda trovärdig uppgift om samarbete mellan Irak och al-Qaida. Om Bushadministrationens Irakpolitik gynnat kampen mot terrorismen – eller inte – lämnar kommissionen till den enskilde läsaren att bedöma.

När självmordspiloterna gick till attack den 11 september togs USA på sängen. Under svåra omständigheter kämpade räddningspersonalen och berörda myndigheter för att improvisera ett försvar mot en fara som man aldrig tidigare mött och aldrig utbildats för att möta. Usama bin Ladin ville, som ovan noterats, iscensätta den maximala provokationen. Nätverket al-Qaida representerar en ny sorts terrorism, anpassad till det moderna informationssamhället med sekundsnabb nyhetsförmedling och en
enda supermakt. Världssamfundet måste, vilket kommissionsrapporten konstaterar, starta en ekonomisk tillväxtprocess och en demokratisk revolution som kan väcka framtidshopp i alla världens länder.