En av de sista dagarna i mars 1942 fick Kurt och Hilda Schueler sin deportationsorder. Den var luddig i sak, Berlin påstods inte längre vara säkert för judar, men exakt i detaljerna om var de skulle infinna sig och vad som fick tas med. De var förberedda på att denna dag skulle komma och hade bestämt sig för att inte följa med transporten till Polen. I ett brev som var adresserat till Gestapo och lämnades kvar i lägenheten skrev de att de visste vad som väntade och hade därför beslutat sig för att begå självmord.
De försvann. De gick under jorden, gömde sig på vindar, bodde hos släktingar som var gifta med icke-judar. Så levde de under en månad i Berlin. Under tiden ordnade en vän till dem, den tyske konstnären Franz Heckendorf, falska ID-handlingar, med vilka de sedan kunde lämna staden. De reste till det ockuperade Kitzbühl i väntan på att Heckendorf under sina resor i gränstrakterna skulle hitta en flyktväg till Schweiz.
Han upptäckte att på en viss tågsträcka passerade tågen genom en del av Schweiz
och gjorde ett mycket kort uppehåll i staden Schaffhausen. Kurt och Hilda Schueler färdades senare på ett av dessa tåg och vid det tidtabellsenliga uppehållet hoppade de av och sprang in på schweiziskt territorium. De jagades av en tågkontrollör och enligt vissa uppgifter avlossades också skott. Men den dramatiska flykten lyckades och efter några dagars osäkerhet och förhör av den schweiziska polisen kunde min farmor och farfar pusta ut i frihet.
Deras vän, Franz Heckendorf, fortsatte sin verksamhet med att hjälpa judar över gränsen till Schweiz. I början av 1943 tillfångatogs han av polisen och dömdes av en nazistisk domstol till tio års fängelse. Straffet avtjänades bland annat i koncentrationslägret Mauthausen. Någon gång under första hälften av 1945 befriades han av amerikanerna; märkt och utblottad försökte han då återuppta sin konstnärliga verksamhet.
Det Tyskland han återvände till var krigshärjat och människorna bokstavligen slogs för sin överlevnad. Osäkerhet och misstänksamhet präglade den
mänskliga samvaron. Det var då ingen merit att ha hjälpt judar att fly från Tredje riket, och det var heller inget man talade högt om. Trots att ockupationen upphörde och demokratin vann insteg i västra Tyskland var det inte en tid för att utropa hjältar i humanitetens namn. Franz Heckendorf, som dog 1962, fick aldrig under sin livstid och i sitt hemland något erkännande för sina insatser. Det samma gäller för många av de människor som med det egna livet som insats räddat medmänniskor. I Tyskland som i övriga världen.

Vi vet ju själva hur svår och politiskt laddad Wallenbergfrågan varit i Sverige under hela efterkrigstiden - och då gäller det inte endast de diplomatiska turerna kring hans tillfångatagande och fängelsevistelsen i Sovjetunionen, utan också värderingen av hans insatser (kanske är det signifikativt att 17 januari 2005, 60-årsdagen av hans tillfångatagande, knappast uppmärksammades här). Och hur många i vårt land känner till det fantastiska och modiga arbete som utfördes vid Svenska
Victoriaförsamlingen i Berlin under kriget? Där gömde, smugglade och hjälpte prästerna Birger Forell, Erik Perwe, Erik Myrgren och deras medhjälpare Erik Wesslén många judar att undkomma en säker död (av dessa är till exempel endast Forell omnämnd i Nationalencyklopedin). Själv läste jag första gången om deras insats i en amerikansk bok, ”The Last Jews in Berlin” av Leonard Gross och senare utförligt i församlingens jubileumsbok ”Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003”.
Även i USA, där man i offentliga sammanhang sällan försitter ett tillfälle att utropa hjältar, ”glömdes” journalisten Varian Fry bort efter andra världskriget. Han dog fattig och obemärkt 1967. Det skulle dröja till 90-talet innan hans gärning ”återupptäcktes” och hans självbiografiska berättelse publicerades igen. Under senare delen av 1940 hjälpte Fry och hans medhjälpare 2 000-3 000 judar och politiska motståndare till nazismen att fly från det ockuperade södra Frankrike. Han ledsagade dem över bergen till Spanien och Portugal
för vidare resa till USA. Ett uppdrag som han egentligen aldrig bett om och när han tillfrågades första gången svarade han: ”Jag är inte rätta personen för jobbet. Allt jag känner till om arbetet som hemlig agent, eller hur man skall överlista Gestapo, har jag sett på bio. Men om ni inte kan hitta någon annan, reser jag.”
Fry ger sig in i en livshotande verksamhet med lågmäld självklarhet, ett slags intuitivt civilkurage som kan tillskrivas många av de människor som räddade judar. Andra röster: ”Det var det enda rätta”, ”Jag är ingen hjälte, jag har bara gjort något som varje normal människa skulle ha gjort”, ”Vi var helt medvetna om riskerna /.../ men vi tyckte att det var bättre om våra barn hade döda föräldrar än fega föräldrar.”

Detta är uttalanden av människor med en ”altruistisk personlighet”, om man använder sig av sociologen Samuel Oliners karakteristik. Det vill säga människor som inte alltid uppträder altruistiskt men är mer benägna än andra att fatta altruistiska beslut. Tillsammans med sin
fru Pearl har han genomfört den första, och så vitt jag vet enda, vetenskapliga studien av orsakerna till att vissa människor var beredda att offra sina liv för att rädda andra, ”The Altruistic Personality: Rescuers of Jews in Nazi Europe” (1988). Altruism är inte heller förbehållet larger-than-life- personer som Gandhi eller Albert Schweizer, hävdar Oliner. Snarare ser han dessa egenskaper hos vanliga människor vars moraliska mod formas i det dagliga livets rutiner och verksamhet snarare än utifrån högstämda deklarationer. De värderingar som de uppfostrats med styr i sin tur synen på myndigheter, regler och lagar och i vilken situation det blir moraliskt rätt att bryta mot dem och att göra motstånd. Detta var under nazismen och är än i dag grundbulten för all civil ohörsamhet.
Visst var en del av dessa ”vardagshjältar” - som Bertil Neuman kallar dem i boken ”En miljon bortglömda hjältar” från 1999 - religiöst eller politiskt motiverade. Men många agerade i denna stund utifrån en självklar och ordlös
medmänsklighet - ett slags ”banal godhet” för att parafrasera Hannah Arendt.
Oskar Schindler var en av dessa människor. Hans personliga uppfattning om judar var i viss mån präglad av den tidens misstänksamhet och fördomar. Men som psykoanalytikern Ludvig Igra konstaterade i boken ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” hade det ingen betydelse för hans etiska val. ”Hans val kommer någon annanstans ifrån och överskrider hans eventuella uppfattningar och preferenser. Mitt grundtema är att när den omedelbara och spontana etiska impulsen, själva kraften i ansvaret för den andre, gör sig gällande inom en människa, så överskrids och upphävs invanda föreställningar och övertygelser. När detta sker är det ofta oväntat för den som känner sig tvungen att ingripa och rädda människor. Överrumplad upptäcker denne sig driven av en inre kraft att handla.”
Bättre och insiktsfullare kan mysteriet medmänsklighet inte förklaras.

Listan med namn på ”vardagshjältar” kan självfallet göras mycket längre. Men hur lång
listan än blir skall vi komma ihåg att i förhållande till dem som valde att bara se på, ”ingenting visste” eller aktivt deltog i förföljelsen kommer den alltid att vara mycket kort. Vid det israeliska museet och arkivet för minnet av offren för Förintelsen, Yad Vashem, pågår också en aktiv registrering av alla de icke-judar som hjälpte judar att fly. Kriterierna för att utnämnas till en ”Righteous Among the Nations” (en rättfärdig) är mycket strikta. En noggrann undersökning görs av varje person som kan komma ifråga och skälen skall vara alltigenom altruistiska. Pengar eller andra gentjänster får inte vara inblandade. I början av 2000-talet hade ungefär 17 500 personer benämnts rättfärdiga vid Yad Vashem, däribland åtta svenskar: Raoul Wallenberg, Per Anger, Erik Myrgren, Lars Berg, Carl Ivar Danielsson, Elow Kihlgren samt Valdemar och Nina Langlet. Naturligtvis är dessa siffror inte heltäckande. Många av de människor världen över som räddade judar har aldrig anmälts dit och de har utfört sin gärning i
tysthet. I andra fall har det visat sig att pengar, tjänster eller andra icke-altruistiska motiv förekommit och de har därför uteslutits. Några exakta siffror på hur många som hjälpte judar går inte att ange och forskares beräkningar - allt mellan 50 000 och 500 000 - är så svävande att de närmast är meningslösa.
Men frågan återstår: varför har det varit så svårt och dröjt så länge för dessa människor att få erkännande och uppskattning i sina hemländer? Och en framträdande plats i historieböckerna?
Tidsfaktorn har viss betydelse. Efter kriget var de krigshärjade länderna och deras medborgare sysselsatta med att skapa sig en anständig tillvaro och utrymmet för historisk och idéhistorisk forskning kring det närliggande kriget var begränsat. Så var även det tillgängliga källmaterialet.
Behovet av att dölja respektive glömma är ett annat skäl. Bland förövare och krigsförbrytare var behovet av att dölja stort, medan viljan att glömma trängde sig på hos dem som agerade med mod och utifrån sitt samvete,
liksom hos offren, de som överlevt. Man skall nog inte underskatta de förträngningsmekanismer som sätter in efter en slagfältserfarenhet, koncentrationslägervistelse eller andra krigstrauman. Viktig var också det kalla krigets dominans på den politiska scenen; det styrde strategiskt och taktiskt samhällsutveckling, diplomati och forskning. I den övergripande kraftmätningen mellan öst och väst fanns det då inget utrymme för att komma till klarhet med det nära förgångna.
Men även andra, komplexa, irrationella och undanglidande skäl går att finna: sårad nationalkänsla, skam, revanschism, rester av rasism och antisemitism. Det illustreras, i all sin begränsning, av att den svenske prästen Erik Myrgren, senare i livet när han var kyrkoherde i Sverige, inte bara fick motta tackbrev utan också hotelsebrev för att han hade varit ”judarnas vän”.

Kanske var det en insikt om att något verkligt väsentligt höll på att gå förlorat, glömmas bort, som drabbade Steven Spielberg när han i början av 90-talet beslutade
sig för att göra en film om Oskar Schindler. ”Schindlers List” blev något av en ögonöppnare. Precis på samma sätt som tv-serien ”Holocaust” i slutet av 70-talet satte igång en bred diskussion om Förintelsen lät Spielbergs film strålkastarljuset hamna på dem som räddat judar under andra världskriget. Diskussioner startade, arkiv luslästes, utställningar anordnades, böcker skrevs och andra som fallit i glömska återutgavs, dokumentärfilmer spelades in och Spielberg drog igång ett stort projekt för att intervjua överlevande. En attitydförändring gick att skönja hos politiker och forskare såväl som hos allmänheten. Det tog alltså närmare 50 år efter fredsslutet och en spelfilm för att verkligen synliggöra dessa ”vardagshjältar”. Fortfarande återstår dock att ge dem ett adekvat utrymme i historieskrivningen, inte minst den svenska, så att de blir en naturlig del av vårt och andra samhällens självkänsla.
Det kan och bör sägas att alla de samhällen och nationer som - i likhet med Sverige - inte förmått att lyfta
fram dessa enskilda människors insatser också är samhällen som har stått och står sämre rustade för att upplysa om, ingripa mot och förhindra folkmord och att förstå och hjälpa de människor som i dag av olika och ibland oklara skäl flyr för sina liv.
1939, tre år innan de flydde från Tyskland, fick min farmor och farfar avslag på sin ansökan om att få inresetillstånd till Sverige dit deras son, min far, hade kommit ett år tidigare. De hade också försökt att resa till USA och England där de hade släktingar. Skälen var olika men varje avslag tog lika hårt. Men med förfalskade handlingar, genom att bryta mot lagen och med modiga människors hjälp överlevde de.

(under strecket 27/1 2005)