Ett par månader efter segern över Tyskland och nazismen möts de allierade för en konferens i Potsdam. Det blir en skrämmande och egendomlig sammankomst, en surrealistisk spegelbild av den mänskoföraktande ideologi som nyss besegrats. I Potsdam beslutas nämligen att inga tyskar ska få finnas kvar i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. De ska ut, de ska återföras till Tyskland. Också tyskar med polskt, tjeckiskt och ungerskt medborgarskap ska ut. Ut med dem – också de som är födda i dessa delar av Europa och som alltid bott där!

Det är början på, och legitimeringen av, historiens största folkfördrivning. Hur stor den var blev första gången bekant genom den rapport som västtyska Statistisches Bundesamt lade fram år 1950: cirka 12 miljoner fördrivna. 2,2 miljoner ”Vertreibungsverluste” (dödsoffer, försvinnanden och ”oklara fall”). En senare rapport, 1958 års slutrapport från den så kallade Historikerkommissionen, bekräftade i stort Statistisches Bundesamts siffror.

Men siffror, dödens och lidandets aritmetik, utövar tydligen en stark lockelse på historieforskare. Ihärdiga strider om fördrivningens exakta omfattning har nu pågått mer än 50 år i Tyskland. Somliga, mest de som företräder de fördrivnas egna organisationer (till övervägande del samlade i Bund der Vertriebenen), menar att så många som 18 miljoner tyskar fördrevs ur Östeuropa. Andra menar att från antalet fördrivna måste räknas bort de som själva flydde undan den framryckande Röda armén; då borde antalet bli max 11 miljoner. Även antalet dödsoffer i samband med fördrivningarna har diskuterats. Där sägs att – massakrer och tusentals självmord medräknade – de uppgår till cirka 600 000.

Så sent som för ett år sedan kom forskarparet Eva och Hans Henning Hahn ut med en stor vidräkning med all tidigare forskning i ämnet: Vertreibung im deutschen Erinnern. Legenden, Mythos, Geschichte (Verlag Schöningh, 839 s). Författarna kritiserar De fördrivnas förbund, forskarkolleger, medier, den tyska regeringen och Bundestag. Alla odlar myter, menar Eva och Hans Henning Hahn. Själva anser de att de allierade inte fördrev fler än 4,8 miljoner tyskar. Resten lydde endast de evakueringsorder som naziregimen gav inför Röda arméns framryckning.

Bara 4,8 miljoner! Också om Eva och Hans Hahn adderat och subtraherat och bokfört plus och minus rätt – blir fasan en myt för att den drabbat 4,8 miljoner människor i stället för 12 miljoner?

Den överenskommelse som Truman, Churchill/Attlee och Stalin träffade i Potsdam sommaren 1945 innebar fritt fram för etnisk resning. Britterna och amerikanerna hade från början varit tveksamma. När Tjeckoslovakiens tidigare president Eduard Beneš långt före krigsslutet hade stakat ut den första versionen av fördrivningsplanerna hade USA och England varit negativa. Men de gav med sig och fördrivningen kom flera gånger upp på dagordningen i bland annat det brittiska underhuset. Frågan dryftades då alltid rättframt. Den 15 december 1944 talade Churchill om för underhuset att miljoner tyskar skulle fördrivas från sina hem i bland annat Polen. Det ska bli en ”total fördrivning av tyskar” sade han och tillade: ”There will be no mixture of populations to cause endless trouble /…/ A clean sweep will be made.” Och – fortsatte Churchill – det finns plats i Tyskland för de fördrivna, sex eller sju miljoner tyskar har dödats under kriget och många fler tyskar kommer att dödas i kommande strider.

En enda ledamot av underhuset ställde sig frågande till en sådan etnisk rensning. Övriga hade inga invändningar.

I Potsdamöverenskommelsen benämns fördrivning ”transfer”. Tvångstransporterna till Tyskland – oftast i fullproppade godståg – kallades verkställighet ”under ordnade och mänskliga former”. Det gick fort att klara av dessa ”transfers”. Bland annat eftersom både Tjeckoslovakien och Polen tjuvstartat fördrivningen ett par månader före Postdamkonferensen. Snabbt sökte man nå målet: ”tyskrena” nationer.

Först tog man itu med medborgarskapsfrågan. Polacker och tjeckoslovaker av tyskt ursprung blev av med sina polska respektive tjeckoslovakiska medborgarskap. Tyskt ursprung betydde ömsom ”tyskt blod” ömsom ”tysktalande” ömsom ”tysk anda”. I Tjeckoslovakien var blodsbanden avgörande. Tiden de förmenta tyskarna bott i Tjeckoslovakien spelade ingen roll. Också tjeckoslovaker vars tyska anfäder bosatt sig i Tjeckoslovakien på 1100-talet betraktades som ”tyskar” och skulle ut. Majoriteten av de tre miljoner så kallade sudettyskar som på knappt ett år fördrevs ur Tjeckoslovakien var just ättlingar till tyska medeltidsinvandrare. Också i Polen var blodsbanden grunden för utgallringen men både hemspråket och ”andan” kunde avgöra. Eller som Artikel 2 i lagen om ”Tyskarnas medborgarskapsförlust” stadgade: ”En person av tyskt ursprung är den som entydigt uttrycker sin tillhörighet till det tyska folket [bland annat] genom bruket av det tyska språket hemma eller bland släktingar eller i vardagslivet eller genom upprätthållande av tyska seder eller genom att uppfostra sin avkomma i tysk anda.”

Sedan följde en uppsjö bestämmelser som – ja faktiskt – anknöt till de nazistiska raslagarna och som gjorde tyskarna fredlösa: tvånget för alla tjeckoslovaker av tyskt ursprung att från och med fyllda sex år bära ett särskilt kännemärke – ett 2 cm stort svart N ( nemec = tysk) inom ett 15 cm brett vitt runt tyg – fastsytt på vänstra bröstsidan, samt för alla polacker av tyskt ursprung att från och med fyllda tolv år bära en minst 10 centimeter bred vit armbindel med bokstaven N ( niemiec). Vidare: förbud för tjeckoslovaker och polacker av tyskt ursprung att resa med allmänna kommunikationsmedel, att vistas på vissa allmänna platser, att gå på allmänna tillställningar, att ordna egna tyska tillställningar, att inneha radio… Påbud för tjeckoslovaker och polacker av tyskt ursprung att tvångsarbeta på anvisad arbetsplats, att inte vara ute mellan vissa klockslag, att gå på vissa gator, att göra sina inköp i vissa affärer och på vissa bestämda tider, att hälsa ryska och tjeckoslovakiska/polska militärer genom att ”lyfta hatten på behörigt avstånd (män) eller genom att niga på behörigt avstånd (kvinnor)”…

De här reglerna förutsatte förstås något slags granskning av den enskildes etniska tillhörighet. Där kom nazisternas register väl till pass. Men så fanns förstås polacker och tjeckoslovaker av tyskt ursprung som var judar. Hur göra med dem? Det var ett problem som krävde en särskild lösning: var vederbörande av både tyskt och judiskt ursprung slapp han eller hon fördrivning och tvångsåtgärder om han eller hon suttit i nazistiska koncentrationsläger eller aktivt stött motståndskampen mot nazismen. Därutöver behövde vederbörande ha visat och även i fortsättningen vara beredd att visa sin lojalitet mot det polska/tjeckoslovakiska folket. Föräldralösa tyska barn kunde också slippa förvisning men bara om det gick att slå fast att barnet inte hade uppfostrats i ”tysk anda”.

För de så definierade, märkta och underkuvade ”tyskarna” återstod nu bara fördrivningen. Men före fördrivningen blev de av med allt de ägde: hem, gårdar, affärer, företag med mera. Allt konfiskerades utan ersättning. Allt förutom ett par väskor med kläder och personliga föremål och mat, ett par väskor som inte fick väga mer än någonstans mellan 30 och 50 kilo. I väntan på transporterna eller inför de långa marscherna till tyska/österrikiska gränsen tvingades de som skulle fördrivas oftast vistas lång tid i koncentrationsläger. Man använde läger som nyss övergivits av nazisterna: Theresienstadt, Potulice Zgoda…

Till Theresienstadt skickades ”tyskarna” innan lägrets utrymts från de tidigare fångarna. En tid fanns där således samtidigt människor som nazisterna låst in för deras ”brott” att vara judar, och människor som de nya tjeckoslovakiska myndigheterna fängslat för ”brottet” att vara tyskar. Denna märkliga situation har skildrats av den tjeckoslovakiske judiske författaren H G Adler. Adler, själv nazisternas lägerfånge i Theresienstadt, skriver: ”Bland de tillfångatagna tyskarna fanns säkert de som hade en del på sitt samvete, men de flesta hade inte gjort något. De, och många var barn, hade tagits till fånga i Theresienstadt enbart för att de var tyskar. Ändå målade man hakkorset på de trasor de var klädda i. Ändå blev de, som bara fick eländigt små portioner mat, ständigt förödmjukade och misshandlade och över huvud taget lika illa behandlade som fångarna i ett nazistiskt koncentrationsläger.”

Överallt hetsades mot tyskarna – i officiella meddelanden, i radion och i tidningarna, i både Polen och Tjeckoslovakien: skulden är inte bara Hitlers och nazistpartiets utan hela tyska folkets; tyskarna har mördarinstinkten i blodet; var inte nådig mot tyskarna utan visa dem förakt; låt inte lura er av tyska kvinnor och beblanda er inte med dem.

Beblandningsförbud alltså. Dock, massvåldtäkter mot tyska flickor och kvinnor lagfördes inte. Historikernas sifferstrider märks också här – 250000 våldtagna eller bara 200000? Bokhållarna kommer inte överens.

Förstod de allierade inte vad de satt igång? Stalin var ointresserad. Truman, Churchill och Attlee var nog bekymrade men lät saken ha sin gång. Knappt tre veckor efter Postdam uttryckte Churchill, nu i egenskap av oppositionspolitiker, oro över de rapporter som nått England: ”Rapporterna är knappa och avvaktande men det är inte omöjligt att [fördrivningen av tyskarna] håller på att utvecklas till en tragedi av ofantlig skala.” Den nyvalde premiärministern Attlee instämde.

Två månader senare fick USA:s utrikesminister James F Byrnes rapporter om verkställda ”transfers”. Han redogjorde för president Truman. Byrnes och Truman var eniga: fördrivningarna från öst till väst påminner om nazisternas massdeportationer från väst till öst.

Jo, politikerna förstod. Och när sedan den kände engelskjudiske förläggaren Victor Gollancz och den svenske författaren och Expressenjournalisten Stig Dagerman var för sig berättade om fördrivningens fasor och tyskarnas lidanden förstod också omvärlden vad som höll på att hända.

Men man teg. Och då frågade både Gollancz och Dagerman: är inte Västerlandets värden i fara när vi låter bli att reagera inför lidandet, detta lidande må sedan vara förskyllt eller oförskyllt? Svaret uteblev.

Tystnaden berodde kanske delvis på föreställningen att fördrivningarna var en inre tysk angelägenhet. Efteråt har till och med minnet av dem liksom överlåtits till tyskarna själva. Det har varit en olycka. Utanför Tyskland en djup historisk glömska, i Tyskland en djup och ännu inte bearbetad sorg. Omvärldens likgiltighet för denna etniska rensning i världskrigets efterförlopp förklaras helt säkert av att den drabbade tyskar. Var inte alla tyskar nazister så var de i varje fall guilt y by association. Inne i Tyskland har reaktionerna varit antingen skam, att för en tysk är det otillständigt att beklaga sig, eller oförsonlighet mot den omvärld som självgod kommer undan trots handlingar som inte är ett dugg bättre än nazisternas.

Dagens Tyskland präglas av vad som kunde kallas en minneskultur. Skulden för Förintelsen finns där ständigt, utgör kollektivt minne och trauma. Aldrig mer! Men miljontals fördrivna ”tyskar” bör också de bli ihågkomna. Aldrig mer! För den ena grymheten tar aldrig ut den andra.

I ”Förhistorien” skriver Siegfried Lenz om fördrivningarna av tyskarna. ”Det förflutna tillhör oss alla, man kan inte dela av det, slipa till det; det växer ändå ihop, flätas samman.”