Om ni gör det jag föreslår, om ni låter mig få veta vad fransmännen verkligen tycker så att jag kan anpassa vår färdriktning, då lovar jag att föra er till makten. I de ordalagen riktade sig Ségolène Royal till medlemmarna i det franska socialistiska partiet den 25 november, då hon officiellt presenterades som dess presidentkandidat inför valet april-maj 2007. En vecka tidigare hade hon vunnit kampen om nomineringen med 60 procent av partimedlemmarnas röster i slutgiltig konkurrens med två erfarna politiker, f d ministrar, Dominique Strauss Kahn och Laurent Fabius.
Är detta alla feministers ideal? En kvinna med charm och utstrålning, drygt femtio fyllda, som inte avstått från familjeliv utan lever i ett långvarigt samboförhållande och har inte mindre än fyra barn. En kvinna som inte bara har lyckats bana sig väg till maktens höjder utan även aspirerar på nationens högsta ämbete. Frågan inställer sig: vem är hon? Bilden av henne bygger på många kontraster. Trots att hon i det närmaste har 30 års karriär bakom sig, är det först under de senaste två åren som hon verkligen kommit i rampljuset. Hon är utexaminerad från elithögskolan Ecole nationale d”Administration liksom så många franska makthavare men hon markerar i ord och handling att hon tar avstånd från allt elitistiskt tänkande. Hon ger uttryck för konservativa värderingar med tonvikt på familjens roll samtidigt som hon flitigt odlar en glamorös mediebild av sig själv. En feminist som inte tagit ut en dags mammaledighet men som genomfört en blygsam reform om elva pappadagar. Hon motsvarar ingen traditionell bild av en politiker och följer definitivt ingen ideologisk strömfåra. Hon har en stridbar framtoning samtidigt som hennes kvinnlighet får många manliga och kompetenta politiker att verka bedagade. Budskapet till partiet vid den officiella utnämningen av henne som presidentkandidat var att partiet skulle följa henne, inte tvärtom. Hon fascinerar och irriterar.

Många journalister och politologer har den senaste tiden studerat hennes sätt att gå tillväga. Artiklar och även böcker om henne är legio. En av de mer intressanta böckerna är Ségolène Royal: La dame aux deux visages (Ségolène Royal. Damen med janusansikte, L”Archipel, 308 s) som skrivits av journalisterna Aymeric Montoux och Benoit Simmat. Bokens tema framgår av dess titel. Författarna försöker ringa in personen Ségolène och urskilja vad som är hennes politiska budskap genom att belysa och i möjligaste mån söka förklara de skenbara kontraster som ofta uppenbaras mellan ord och handling, mellan mediebild och verklighet. Framställningen är inte strikt kronologisk utan utgår från det ögonblick då Ségolène Royal blir ”fenomenet Ségolène” - Ségolène med hela folket - för att sedan söka förklaringar bakåt i tiden. I första avsnittet låter de läsarna möta henne i det avgörande ögonblick, i mars 2004, då hon stod som segrare i ett annat val.

2004 fick socialisterna vid regionalvalen en viss revansch efter det för partiet katastrofala presidentvalet 2002, då partiets kandidat, Lionel Jospin, föll igenom efter första valomgången: de tog hem segern i 20 av de 22 regioner som Frankrike är indelat i. Den region där utfallet drog till sig den största uppmärksamheten var Poitou-Charentes, den region som styrts av Jean-Pierre Raffarin fram till 2002 då han blev Chiracs premiärminister. Trots det stöd Raffarin gav sin efterträdare, stod Ségolène där efter en strategisk valkampanj som segrare.
Ségolène dök inte upp som en komet från skyn i denna landsända, hon hade redan en blygsam lokal förankring. Hon var inte heller oprövad i politiska sammanhang men hade aldrig innehaft någon verkligt ledande position. Hennes karriär från det att hon 1978 blev antagen till l”Ecole nationale d”Administration och samma år blev medlem av socialistpartiet, fick dock en lovande start. Mitterrand blev president 1981. Euforin var stor inom partiet med tanke på allt som nu skulle förändras. Den kull av teknokrater som var nyutexaminerade det året och hade rätt partitillhörighet - dit förutom Ségolène Royal även hennes sambo François Hollande hörde - fick oanade möjligheter att snabbt avancera inom administration och förvaltning. Ségolène blev teknisk rådgivare till Mitterrand för hälso-, miljö- och ungdomsfrågor. Hon kände dock snart att hennes uppgifter var oklart definierade och att det inte ingick i partiets kultur att lyssna på en yngre kvinna. Inför valet till l”Assemblée nationale 1988 beslöt hon sig därför att pröva den parlamentariska vägen. Partiet förslog en möjlig valkrets i länet Deux-Sèvres med Niort som centralort, åtta mil från Poitiers, en trakt som lever på jordbruk och industri och där en kandidat som matchades från Paris inte självklart var väl anskriven.

Tre veckors valkampanj ledde dock till en knapp seger över högerns kandidat som var en man från orten. En seger till vilken författarna ser som enda förklaring hennes direkthet i kontakten med väljarna och hennes flitiga omnämnande av Mitterrand, vilket kan ha tänt vissa konkreta förhoppningar i väljarnas sinnen. När hon väl var vald blev det dock hon själv som startade en verklig marknadsföring av trakten, dess produkter och indirekt av sig själv. Till fotografernas förtjusning infann hon sig 1991 till nationaldagsfirandet i Elyséepalatset iförd folkdräkt från Poitou. En medial framgång som gav mersmak.

Som riksdagskvinna och som miljö-, skol- och familjeminister under kortare perioder på 90-talet upptäckte hon att frågor som berör människors vardagsliv var försummade av de folkvalda. Barnmisshandel, våld på tv, pedofili, bristen på kontakt mellan olika generationer blev frågor som hon drev, men snarare i eget namn än i partiets. Hon gav även prov på ett stort intresse för miljöfrågor. Som kandidat inför regionalvalet 2004 var det denna personliga linje hon beslutade att följa, något som blev tydligt vid hennes första framträdande under valkampanjen. I stället för att presentera sitt valprogram, vilket enligt motståndarna var rätt diffust, gick hon till storms mot den rådande sexfixeringen med en affisch för Sloggys stringtrosa som exempel på hur unga kvinnor pådyvlas felaktiga ideal. Partikamraterna var bestörta men upplägget garanterade henne spaltutrymme i lokalpressen och tillfälle att framföra de sociala värderingar hon står för och som inte var främmande för den publik hon riktade sig till. När det gällde regionens ekonomi utlovade hon en kursändring bort från det ”vanstyre” som rått under högerns och Raffarins tid. För att slå in på den rätta kursen lanserade hon det som sedan dess blivit hennes varumärke, medborgarinflytande. I seminarier och vid offentliga sammankomster fick invånarna själva framföra synpunkter på regionens behov, synpunkter som välkomnades med svaret: ”Era idéer är mina.” Efter denna okonventionella valkampanj var segern given: drygt 55 procent av avgivna röster för Ségolène.

Även efter att ha tillträtt posten som regionens politiska ledare vårdade hon sin profil som folkets kvinna och denna gång utifrån en verklig maktposition: hon hade medel att fördela i form av regionala subventioner. Ett av de första förslag hon lade var förbud mot odling av genmanipulerade grödor, en odling som sker i stor skala i trakten. Detta var ett slag direkt riktat mot det industriella jordbruk som präglar stora delar av Poitou - och samtidigt en förstärkning av hennes ekologiska image. Biodynamisk odling som sker småskaligt kunde däremot räkna med fördubblat stöd. Författarna mångfaldigar exempel som går i samma riktning, av högst olika dignitet. Principen är: hårda tyglar gentemot notabiliteter och storföretagare. Till den förra kategorin hör även den borgerliga oppositionen i fullmäktigeförsamlingen. Motstånd mot hennes förslag möts med hot om offentliggörande av den förra regimens påstådda utsvävningar på allmän bekostnad. Plats däremot för de små i samhället. Att under stor mediebevakning erbjuda 1 000 mindre bemedlade familjer en semestervistelse i det fashionabla Trouville blir en markering åt båda hållen. Hon ger 1 000 euro var till arbetslösa kvinnor för att hjälpa dem in på arbetsmarknaden. Sin stora idé om medborgarinflytande lanserar hon dock mer varsamt. Ett första försök, bestämmer hon, ska ske på gymnasial nivå: 10 procent av regionens budget för samtliga gymnasieskolor skall förvaltas av lärare, elever och skolpersonal. Enligt författarna möts förslaget med en viss skepsis medan Ségolène anser sig ha funnit sin framgångsformel. I förlängningen, menar hon, skall varje kommun låta invånarna få förtroendet att rätt fördela minst 5 procent av kommunala medel.

Meningarna om Ségolènes ledarstil gick snabbt isär och fortsätter att göra så. När hon efter två år stod beredd för nästa etapp i sin karriär, påpekade många att hon förstått att väcka intresse för regionen på nationell nivå och att hon gett den ett ekologiskt renommé unikt i Frankrike. Andra suckade: låt henne bli president så slipper vi henne här!
Författarna verkar under framställningens gång själva gripas av motvillig beundran för regionens första dam. I stället för att försöka hitta en yttersta sanning, vilket kanske inte är möjligt, om vad
som är äkta engagemang och vad som är spel för gallerierna, försöker de att i hennes bakgrund finna en förklaring till hennes säregna personlighet. De säger sig vara förbryllade av skillnaden mellan den medieexponering hon gärna medverkat i sedan några decennier och den förtegenhet med vilken hon i det längsta omgett sin barndom och uppväxt. Det godtar inte den enbart dystra bild hon själv skisserat av livet i barndomshemmet i Lorraine. Enligt vad hon låtit förstå, utövade fadern, en hög officer, ett patriarkalt förtryck över fru och de åtta barnen. Samtal med släktingar har korrigerat den bilden något men samtidigt framhållit att familjen Royal slets sönder av de motsättningar som uppstod när mamman lämnade hemmet och sökte stöd hos dottern som då studerade i Nancy. Mammans utsatta situation då mannen vägrade såväl understöd som skilsmässa, det senare på grund av sin katolska tro, kom för alltid att prägla Ségolènes syn på manssläktet. Hon begick, enligt författarna, ett symboliskt fadermord, när hon bidrog till att dra fadern inför rätta. De ser här grunden till hennes benägenhet att överallt, inte minst inom det politiska livet, skönja manligt förtryck och till hennes vilja att ändra förhållandet mellan könen, med sig själv som föregångare.

Samtidigt får de inblick i vad hon medvetet eller omedvetet behållit av familjens värderingar. Hon har aldrig förkastat sin katolska tro. Den har fått henne att kämpa för de svaga och utsatta. Faderns traditionalism har lämnat spår i hennes moraliska värderingar. Hon har aldrig lockats av extremrörelser, har inte fördjupat sig i Marx, ser med skepsis på den sexuella frigörelse som följde på majrevolten 68. Hon tror på auktoritet och ordning, inom familjen, inom samhället och arbetslivet. Rättigheter skall matchas mot plikter. Hennes egen arbetsmoral kan komma att skjuta ett av partiets flaggskepp, 35-timmarsreformen, i sank, till stor vånda för sambon François Hollande, numera partisekreterare.
Mantoux och Simmat kan till slut sätta en etikett på den de
beskrivit som en dubbelnatur, de ser Ségolène Royal som neokonservativ med hjärtat väl förankrat till vänster. Blir hon vald, är det en materfamilias som träder in i Elyséepalatset.