Den brittiska tv-kanalen Channel Four sände i höstas ett uppmärksammat program med anledning av 100-årsdagen av Sefton Delmers födelse. I detta skildrades hans säregna roll i den brittiska säkerhetstjänsten under andra världskriget.
Vem var Sefton Delmer? Namnet väcker antagligen associationer hos alla dem som studerade engelska i Stockholm och Lund på 50- och 60-talet. Då lästes där en litteraturhistorisk översikt, ”English Literature: A Survey for Students”, en framställning som knappast kan ha valts till kurslitteratur för sina litterära subtiliteter. Den var en katalog - en själsdödande sådan - över engelska författare genom århundradena. Boken var intressant nog utgiven av ett tyskt förlag. Första upplagan kom ut 1927, den 40:e och sista så sent som 1976.

Kunde den äventyrlige Sefton Delmer som i Channel Four-programmet beskrivs som centralfigur och närmast som spion i det brittiska propagandamaskineriet mot tyskarna under världskriget vara identisk med den man som skrivit en så träaktig bok om ett så fascinerande ämne som den engelska litteraturen?
Vi vet ju att dubiösa identiteter, dubbelliv och spionage är en pikant ingrediens i den engelska kulturen och ett kärt ämne i den engelska litteraturen, från Oscar Wildes ”The Importance of Being Earnest” till Graham Greene, John le Carré, och nu senast Michael Frayn i den aktuella pjäsen ”Demokrati”. I sin Greene-biografi ”The Enemy Within” noterar Michael Shelden lakoniskt något som kanske kan gälla för en hel del av den mest lästa engelska samtidslitteraturen: ”I Greenes familj led man ingen brist på spioner”.

Våra fortsatta efterforskningar skulle ge oss intressanta uppgifter inte bara om namnet Sefton Delmer utan även om gäckande identiteter i god brittisk tradition. Den Sefton Delmer som var verksam under andra världskriget var i själva verket son till namnen litteraturhistorikern. Fadern hade utvandrat från Australien till Tyskland, etablerat sig som universitetslärare i engelska i Berlin och blivit kvar där tills han 1917, mitt under första världskriget, fick tillstånd att flytta till England efter en tids internering för säkerhetspolitisk kontroll. Sonen, Denis Sefton Delmer, aldrig kallad något annat än Sefton Delmer i officiella sammanhang (och av någon anledning Tom av sina vänner), föddes 1904. Delmer den yngre var alltså 13 år när han med sin far och mor för första gången stod på engelsk mark. Han var då tvåspråkig, och talade dels engelska, dels tyska med tydlig berlindialekt, något som han skulle få stor nytta av senare.

Delmer tog en examen i historia och tyska vid Oxford och anställdes så småningom som korrespondent för Daily Express i Berlin. Han lärde känna den nazistiska eliten, bland annat SA-chefen Ernst Röhm, som hjälpte honom att som första utländska journalist få en intervju med Adolf Hitler. Detta ledde i sin tur till att han följde Hitlers valrörelse 1932 och då tidvis flög med i dennes privata flygplan. Han var också den förste journalist som var på plats vid riksdagsbranden den 27 februari 1933 och släpptes in
i den brandskadade byggnaden av führern själv. I sin bok ”Weimar Germany” (1972) berättar Delmer på sitt självmedvetna sätt om hur Göring misstroget iakttagit honom vid ingången till den rykande riksdagen, men att Hitler gett honom en ”inträdesbiljett” att beskåda förödelsen med hälsningen ”Evening, Delmer”. (Herrarna talade förmodligen tyska, och ”evening” är då gissningsvis Delmers återgivande av ”n” Abend”, ett familjärt uttryckssätt. Han vill visa sin närhet till führern).
Trovärdigheten i detaljerna kan säkert ifrågasättas. Som framhållits i nekrologer över Delmer i Der Spiegel och Frankfurter Allgemeine vid hans död 1979 tål hans tre självbiografiska böcker ”Trail Sinister”, ”Black Boomerang” och ”The Counterfeit Spy” (1961, 1962 respektive 1973) knappast en mer inträngande källkritisk granskning.
Innan Delmer återvände till England 1940 hann han med att som krigskorrespondent för Daily Express följa det spanska inbördeskriget, den tyska invasionen av Polen och tyskarnas offensiv mot Nederländerna, Belgien och Frankrike.
Engelsmännen betraktade honom dock med viss skepsis efter hans nära kontakter med det tyska etablissemanget, och misstankar om spionage var i svang. Det väckte därför förvåning när han i juli 1940 fick en framträdande roll i de tyskspråkiga propagandasändningarna från BBC i London.
I ”Black Boomerang” berättar Delmer om hur han på sin första arbetsdag den 19 juli 1940 svarat på Hitlers ”slutgiltiga fredsvädjan” till engelsmännen i ett tal denne höll i tyska riksdagen: ”Inom en timme efter Hitlers tal var jag i etern med mitt svar. Och utan att tveka ett ögonblick tillbakavisade jag hans fredsinvit. Mina kolleger på BBC hade godkänt vad jag ville säga. Det räckte för mig.” Efter hälsningsfrasen ”Herr Hitler” gör sig Delmer med självpåtagen auktoritet till tolk för vad han anser vara den engelska allmänhetens uppfattning om fredsinviten: ”Herr Führer och Reichskanzler, vi kastar tillbaka den rakt i ansiktet på er med era illaluktande tänder.”

I underhuset krävde en parlamentsledamot att få veta hur en person som Sefton Delmer, ”a person of no importance”, hade kunnat få uttala sig i denna ödesfråga. Underhuset försäkrades att svaret faktiskt blivit godkänt av kabinettet. Ett officiellt svar några dagar senare från utrikesministern till Hitler var enligt Delmer liktydigt i sak men mera återhållet i tonen.

Churchill nämner i ”Their Finest Hour” med ett för honom typiskt understatement att ”detta snabba och bryska avvisande av Hitlers fredsinvit genom BBC skedde utan något som helst mandat från regeringen”.
Delmers fräcka svar får dock en något mindre världshistorisk betydelse när vi vet att Hitler tre dagar tidigare, den 16 juli 1940, redan informerat sina närmaste medarbetare om ett stundande ”Battle of Britain”.
I England hade man emellertid nu insett hur nyttig Delmer kunde vara med sina tyska språkkunskaper och djupgående kunskaper om Tyskland och tysk mentalitet. Han kontaktades av en nybildad organisation, SO 1, senare omdöpt till Special Operations Executive (SOE), och fick uppdraget att som medarbetare och senare chef för en ”forskningsavdelning” planera och genomföra desinformationskampanjer mot tyskarna, huvudsakligen genom radiosändningar som uppgavs komma från de tyska myndigheterna. Det var denna verksamhet som gick under namnet Black Propaganda.

Delmer kom att leda en radiostation som fick namnet Atlantiksender och fick julen 1942 ansvaret för den i Tyskland flitigt avlyssnade Soldatensender Calais, som var stationerad i Dover. De program som sändes utgavs för att vara autentiska tyska program från den tyska riksradion. Bland annat lyckades man ta reda på tyska radiofrekvenser som av olika skäl för tillfället inte utnyttjades och sprida både lögnaktiga och korrekta uppgifter, allt för att skapa förvirring bland den tyska allmänheten och förbittring hos den nazistiska ledningen, som insåg vad som höll på att ske. Men när den tyska propagandaapparaten gick ut med information om att fienden sände falska uppgifter på tyska frekvenser, kom den Delmerska sändningen tillbaka efter en kort stund med orden: ”Fienden sänder falska meddelanden på våra frekvenser. Låt er inte luras. Här kommer officiella nyheter från rikets ledning.”
Men man utnyttjade också det tyska postväsendet och skickade brev. Mest kontroversiella var de som var adresserade till tyska soldater och som mer eller mindre explicit redogjorde för hur deras fruar hade förhållanden med andra män, ”gästarbetare” och andra. Dessa brev föranledde en regeringsmedlem att skriva till sin chef, utrikesminister Anthony Eden: ”Om detta är vad som behövs för att vinna kriget, ja, då vill jag nog hellre förlora det.”

Ett annat obehagligt inslag i den svarta propagandan var en handledning för hur man undgår att bli inkallad till krigstjänstgöring, vilken spreds i hemlighet till de tyska trupperna i hela Europa. Där gavs exempel på hur man kunde simulera olika sjukdomar, alltifrån influensa till tuberkulos. Som särskilt hemlig kan dock inte avsändaren till denna handledning ha framstått för de tyska soldaterna. Publikationen hette ”Krankheit rettet” (Sjukdom räddar dig) och att den stod i fiendesidans tjänst blev ganska klart genom det ironiska författarnamnet ”Dr. Wohltat” (Dr Välgärning). När den tyska propagandaapparaten väl upptäckte denna strategi befanns den vara så effektiv att man övertog den med hull och hår för att sprida defaitism bland de allierade i Italien. Denna version fick namnet ”Illness Saves” av Doctor Do Good. Sefton Delmer lär ha sett den tyska bearbetningen av handledningen som den yttersta komplimangen för sitt arbete inom specialenheten SOE.
En insats som Delmer emellertid förklarat sig mindre nöjd med var spridandet av ett rykte om att Himmler stod beredd att ta över makten redan 1944. Han skulle bland annat ha sett till att inför en sådan situation låta prägla frimärken med sin egen bild. Sådana tillverkades också av Delmers grupp, men problemet var att nästan ingen lade märke till skillnaden mellan de äkta frimärkena med Hitlers bild och de falska som föreställde Himmler. I dag är dessa förfalskningar eftertraktade av filatelister.
I minnesprogrammet i Channel Four hävdas att Delmer skulle ha ångrat vissa av sina mer spektakulära aktiviteter, men de som kände honom väl förnekar detta.

Att Delmer betraktades som kontroversiell under kriget och även nu i efterhand kan bland annat ha haft att göra med hans något yviga vanor. I en artikel i The Observer i juli i år beskrivs Delmer som en Falstaffliknande figur som älskade lyx, god mat och goda viner och som lär ha yttrat: ”I can only think clearly in a five-star hotel.”
Ett ytterligare exempel ger han själv i ”Black Boomerang” i en beskrivning av situationen när nyheten om kuppen mot Hitler den 20 juli 1944 nådde hans grupp: ”Vi satt och njöt av den näst sista flaskan av en fulländad Graacher Himmelreich årgång 1934, när vi avbröts av en av mina medarbetare.” Denna information ledde i vilket fall till ett antal ”svarta” nyhetssändningar från Soldatensender Calais med målet att så split genom falska rapporter om
att helt pålitliga nazister var inblandade i kuppen. En av dem var den uttalat lojale marinattachén i Stockholm som hemkallades till Berlin och arresterades.

Även om Delmer även efter 1945 verkade ytterligare många år som journalist i olika delar av världen, är det för sina insatser under andra världskriget som han kommer att bli ihågkommen. När han dog 1979, det vill säga för 25 år sedan, kunde man alltså läsa nekrologer även i flera tyska tidningar, och i dag är åtminstone en person sysselsatt med en doktorsavhandling om Delmer och kriget.
Sefton Delmers karriär var i sanning märklig. När man läser hans memoarer får man naturligtvis ibland känslan av att man befinner sig i filmens eller spionromanens värld. I inledningen till ”Black Boomerang” beskriver han också hur han på en sjaskig biograf i Frankfurt år 1960 ser sig själv på vita duken som chef för Soldatensender Calais i en tysk krigsfilm. Likheten med fiktiva figurer från den nervkittlande brittiska spionscenen är slående, och vi befinner oss långt från den torra litteraturhistoria med vilken många svenskar associerar namnet Sefton Delmer.

Gunnar Magnusson är docent i tyska vid Stockholms universitet.
Staffan Wahlén är fd studierektor vid engelska institutionen, Stockholms universitet.
(under strecket 27/12-04)