Titeln är lockande: Fantastic Voyages: Learning Science Through Science Fiction Films (AIP Press, 347 s). Men den som förväntar sig en granskning av vetenskapens och teknikens roll i det moderna samhället, analyserat genom science fiction (sf), får vända sig någon annanstans. Boken är snarare en introduktion till fysik och biologi där exempel från sf-filmer illustrerar en vetenskaplig teori eller hypotes. Den första upplagan av boken publicerades redan 1994 men förra året kom den ut i en ny, uppdaterad version – symptomatiskt nog med avsnitt om växthuseffekten, kärnkraft och kärnvapenterrorism. Författarna – Leroy W Dubeck, Suzanne E Moshier och Judith E Boss – uppger i förordet att de är "college professors who happen to love science fiction film." Och eftersom de är experter får de naturligtvis ut mer av de vetenskapliga inslagen i en sf-film än lekmannen. De förstår, påpekar de, "på ett djupare sätt" vad som är möjligt och inte möjligt i filmerna.


"Fantastic Voyages" riktar sig främst till lekmän men också till lärare som vill använda den i undervisning. Boken är indelad i två huvudavdelningar med kapitel om bland annat mekanik, atom- och kärnfysik, elektricitet och magnetism. I varje kapitel finns exempel från sf-filmer inlagda, som i avsnittet om tidsresor vilket illustreras med hjälp av "Star Trek IV: The Voyage Home" från 1986. I filmen åker besättningen på Enterprise bakåt i tiden genom att utnyttja solens dragningskraft för att öka hastigheten på rymdskeppet. Här förväxlar man två fenomen, påpekar författarna: hastighet och tid. Solens gravitationsfält kan visserligen utnyttjas för att öka rymdskeppets fart men det skulle inte möjliggöra en resa bakåt i tiden. Teoretiskt sett är det möjligt att resa in i framtiden men knappast till det förflutna.


Författarna framför inga synpunkter på hur korrektheten i gestaltningarna av vetenskapliga fenomen eller fakta förhåller sig till filmernas kvaliteter i övrigt. De uppehåller sig inte heller vid hur vetenskapsmän framställs eller hur vetenskaplig verksamhet skildras. Det viktiga är hur sf-filmerna kan användas som pedagogiska exempel, för att diskutera hur vetenskapliga teorier fungerar.

Att använda sf i pedagogiskt syfte är i dag inte ovanligt, men för 50 år sedan var det nästan otänkbart. I USA visade en undersökning 1957 att elever vid high school var övervägande negativa till en framtida vetenskaplig karriär, vilket ansågs ha att göra med den populärkulturella framställningen av vetenskapsmannen och hans vetenskapliga arbete. Roslynn D Haynes påpekade i boken "From Faust to Strangelove: Representations of the Scientist in Western Literature" (1994) att väldigt få vetenskapsmän – med undantag av Isaac Newton, Marie Curie och Albert Einstein – bidragit till den allmänna bilden av "vetenskapsmannen". Däremot har fiktiva gestalter som exempelvis doktorerna Faustus, Frankenstein och Strangelove haft ett stort inflytande på hur vetenskapsmän har uppfattats.


Inte heller i Sverige sågs sf med blida ögon i utbildningskretsar. I svenska grundskoleböcker i astronomi från 40-talet var det inte ovanligt att man motiverade studiet av astronomi med att det fanns ett behov av att lägga en grund för eleverna, så att de skulle förstå den terminologi som förekommer i den rikliga utgivningen av populärvetenskapliga böcker om rymden. När man väl anknöt till ett vanligt motiv inom både sf-genren och populärvetenskapen, som huruvida det finns liv i universum eller inte, skedde det emellertid inte sällan i en nedlåtande ton. Man uppmärksammade exempelvis teorin om att kanalerna på planeten Mars skulle ha grävts av intelligenta varelser för att bevattna de röda, torra öknarna, och betraktade den som rena fantasier. I en populärvetenskaplig bok av astronomen och docenten Sten Asklöf från 1952 heter det att ett "mera livskraftigt och envist ogräs vid kulturstråkens dikesrenar får man söka förgäves".


Även sf-entusiasterna var angelägna om att distansera sig från alltför vidlyftiga spekulationer. När sf-tidskriften Häpna! startade 1954 användes astronomerna Knut Lundmark och Bertil Lindblad som affischnamn. Lundmark betonade fantasins roll för den vetenskapliga utvecklingen, medan Lindblad såg Häpna! som "en hälsosam motvikt till den brokiga tidskriftsfloran här i landet med ett ofta ganska så urskillningslöst innehåll". Bra sf kunde bidra till att stimulera det vetenskapliga intresset och uppmuntra både äldre och yngre till självstudier. Men fantasin fick inte flyga iväg för långt bort från verkligheten.


Ett av de märkligaste försöken att skriva en sf-roman med didaktiska ambitioner gjordes av de norska författarna Jo Tenfjord och Gunnar Oxaal. Barnboksförfattaren Tenfjord engagerade sig i den serietidningsdebatt som rasade i Skandinavien i mitten av 1950-talet. För Oxaal, en av grundarna av Norsk Interplanetarisk Selskap och populärvetenskaplig författare, var det möjliga språnget ut i rymden en mycket allvarlig angelägenhet, en viktig fråga som hotades av tidens UFO-spekulationer. Tillsammans bjöd de på en riktig moralkaka med sf-romanen "Jens krysser himmelrommet" som kom ut 1954 (på svenska "Månen tur och retur", 1955).


I romanen får den tolvårige pojken Jens av en tillfällighet följa med på en rymdfärd till månen. "Jens krysser himmelrommet" är närmast en idealtypisk illustration av hur många populärvetenskapliga författare vid denna tid skildrade rymdprojektet ur teknisk och vetenskaplig synpunkt. Mängder av pedagogiska inslag, som exempelvis redogörelser för vad ljudvågor är, finns inlagda i berättelsen och torde väl ha tillfredställt Bertil Lindblads krav på en realistisk sf. Men det är också en utvecklingsroman som handlar om hur en otålig, barnslig pojke får lära sig hur vetenskap bedrivs i verkligheten. Medan sf-litteraturen vanligen innehöll mängder av oförvägna manliga hjältar som rusade omkring med strålpistoler, var det de lugna och tillbakadragna vetenskapsmännen som var hjältarna i Tenfords och Oxaals berättelse.


Innan resan samlar Jens på "serietidningar med nervkittlande luftfärder och rymdstrider". Tillbaka på jorden
igen har han tappat intresset för serier och beslutat sig för att bli vetenskapsman. Han har lärt sig att rymdresor inte är någon lek utan hårt arbete och seriös vetenskap. Vetenskapens verkliga drama "utspelas i tysta laboratorier, på bibliotek och arbetsplatser. Det kräver arbete och stora offer, men för dem som har gripits av det är det värt offren."


Det är uppenbart att Tenfjord och Oxaal inte bara är ute efter att skildra rymdens framtida erövring på ett så realistiskt sätt som möjligt – de vill också uppfostra de unga läsare som romanen riktar sig till. Teknik och vetenskap är över huvud taget allvarliga saker som ofta skildras på ett verklighetsfrämmande sätt – i såväl serier och böcker som på film. "Jens krysser himmelrommet" har ett föråldrat och förnumstigt drag som knappast lockar en nutida läsare, men romanen var säkerligen attraktiv för de yngre läsarna när den kom. Framför allt är berättelsen intressant som tidsdokument. Det handlade i mångt och mycket om att rädda vetenskapens något solkiga rykte. I slutet av romanen håller expeditionens ledare, professor Gårder, ett tal som belyser problematiken:

I vår tid upplever vi ofta att vetenskapen kritiseras och görs till syndabock. Ökat vetande ger människorna nya möjligheter. Dessa möjligheter kan brukas till både ont och gott. Det är många som gärna skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka, men det hjälper inte. De glömmer också vilka fruktansvärda villkor stora människomassor levde under medan vetenskapen ännu inte hade lyckats att sätta in något i kampen mot pest och hungersnöd. Vår tids vetande ger oss väldiga möjligheter, men det för med sej ansvar. Vår tids vetande kräver vuxna människor.

Efter andra världskriget, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, det kalla kriget och kärnvapenkapplöpningen var rymdprojektet till en början behäftat med en tro på framsteget, på teknikens och vetenskapens möjligheter att staka ut en bättre framtid. Och de som skulle föra utvecklingen framåt var ungdomarna. Efter talet riktar sig Gårder till Jens och hans generation och menar att de måste rusta sig för att överta vår värld – de måste lära sig att värdera och tänka: " Radio, television, seriemagasin gör människotanken, människofantasin passiv. /.../ Vänj tanken vid att den måste anstränga sej! Bli aldrig passiv! Slöa inte till!"


För en nutida läsare är "Jens krysser himmelrommet" en relikt från en svunnen tid, en överpedagogisk och svulstig skildring av hur man tämjer en pojke som lockas av allt vad ungdomskultur och nöjesindustri heter, däribland sf-genrens verklighetsfrämmande budskap. I samtiden utsågs romanen emellertid till årets barnbok i Norge. Tenfjords och Oxaals berättelse var en revidering av den sf som Buck Rogers och Blixt Gordon representerade och låg inte långt ifrån den syn på populärkultur som fanns inom folkbildningskretsar. Här handlade det inte bara om att skildra vetenskapsmän och deras verksamhet på ett verklighetstroget sätt – det handlade också om att inplantera den vetenskapliga forskningens och teknikens betydelse för samhällsutvecklingen hos den unge läsaren. Framsteget låg som sagt i ungdomarnas händer och det gällde att ha den rätta sortens nyfikenhet, den som leder fram till vetenskapliga upptäckter och ny kunskap, till skillnad från barnsliga fantasier om krigande rymdskepp och onda marsvarelser.


Den moraliska och uppfostrande ton som genomsyrar "Jens krysser himmelrommet" var naturligtvis ett barn av sin tid. När "Fantastic Voyages" utkommer ett halvt sekel senare är det kalla kriget och kärnvapenkapplöpningen över. Människan har tagit språnget ut i rymden och sf-genren har uppvärderats. Den förnumstiga tonen är borta, men bakom ambitionen att använda sf för att illustrera vetenskapliga teorier eller principer finns det naturligtvis en implicit vilja att rätta till felaktigheter eller vanföreställningar. Eller som författarna själva hävdar: bokens läsare kommer inte bara att få en djupare förståelse för de vetenskapliga principer som presenteras i de utvalda filmerna, de kommer också att få en större respekt
för de filmskapare som gör en sf som ligger nära vetenskapliga fakta.

Att använda sf i pedagogiskt syfte för att illustrera vetenskapliga teorier har som sagt blivit allt vanligare. Samtidigt har allt fler humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare intresserat sig för sf som kulturellt fenomen. Man bryr sig mindre om huruvida teknik och vetenskap skildras realistiskt, om vetenskapsmän ser ut som karikatyrer på Einstein eller framställs som galningar beredda att sälja sin själ till djävulen för att få kunskap. I stället lyfts sf fram som en intressant arena där etiska och moraliska diskussioner förs om var gränsen mellan människa och maskin går (exempelvis i "Blade Runner", "Star Trek" och "Matrix"), detta uttryckt genom de otaliga cyborger, androider och andra gränsvarelser som befolkar sf-genren. Genteknikens möjligheter och faror och utvecklingen inom nanoteknik får också här sin uttolkning. Andra väljer en postkolonial läsning av rymdens erövrande – som ett sätt att vidga de imperialistiska anspråken till rymden och föra västerländska värderingar vidare till andra världar där invånarna ses som "de andra".


Tolkningsmöjligheterna är många, beroende på vilka frågor som ställs, och de utesluter givetvis inte varandra. Kanske är det också här sf fungerar som bäst – som ett fält för experiment som ställer problem under debatt och ger upphov till diskussion, snarare än som en genre som gör anspråk på att beskriva teknik och vetenskap på ett realistiskt sätt.