Jennifer Lawrence i filmen Winter's bone.
Foto: nonstop
Den som sett ”Winter’s bone” glömmer den inte. Berättelsen om 16-åriga Ree Dolly, sensationellt spelad av Jennifer Lawrence, är lika gripande som överväldigande. En modern variant av ”Den sista färden”, tyckte brittiska tidskriften Word, vilket är rätt träffande.
Filmen har också gjort ett enastående segertåg sedan den premiärvisades på Sundance-festivalen i januari och där vann både det stora jurypriset och manuspriset. Den vann dubbelt vid Berlins filmfestival, dubbelt vid Gotham Awards och dubbelt i Seattles internationella filmfestival. Vid Stockholms filmfestival tilldelades filmen Bronshästen som bästa film. Dessutom vann den det internationella filmkritikerpriset och Jennifer Lawrence utsågs till bästa skådespelerska.
Lawrence är också nominerad till Golden Globe, som bästa skådespelerska – och har redan hyllats som det av både National Board of Review i USA och Washingtons filmkritiker. ”Winter’s bone” fanns även med när American Film Institute för några veckor sedan listade 2010 års tio bästa filmer – och många lär bli förvånade om den eller Lawrence inte kommer att bli Oscars-nominerade, när de tillkännages om tre veckor.
För den som inte sett filmen kan Ree Dolly bäst presenteras via de första raderna om henne i Daniel Woodrells roman med samma namn – strålande översatt till svenska av Eva Johansson till ”En helvetes vinter” (2008): ”Ree, en sextonårig brunett med mjölkvit hy och intensivt gröna ögon, stod bararmad i en fladdrande urblekt klänning och militärkängor, med ansiktet mot vinden och kinderna röda som om hon blivit örfilad.”
Bilden av henne sätts direkt, komplett med undertonen i hela berättelsen om tonåringen som tvingas ta hand om sina småsyskon, sin mentalsjuka mamma och lösa problemet med att hennes methamfetamin-tillverkande pappa har smitit från borgen och att de alla kommer att förlora huset om hon inte kan hitta honom.
När Woodrell började skriva om Ree Dolly trodde han att det var ytterligare en historia om en människa predestinerad till ett oåterkalleligt elände. Men utan att avslöja för mycket om berättelsen kan man konstatera att det inte blev fullt så svartvitt. Ju mer han skrev om henne, desto starkare växte hon fram ur sidorna, tills hon mer eller mindre bestämde sitt eget öde. Vilket Woodrell bara är glad för. ”Berättelserna måste kunna överraska mig. Ree gjorde det. Då blev det också en bra bok, inte bara ännu en story om folk som det går åt helvete för.”
Det blev mer än en bra bok: det blev en av de allra främsta amerikanska romanerna det senaste decenniet; hyllad av Mats Gellerfelt i SvD (14/8 2008), som beskrev händelseförloppet som ”djupt tragiskt, samtidigt humoristiskt skildrat. En djupdykning i mänskligt elände och ändå en studie i solidaritet och kärlek, där ljuspunkterna tänds som lyktor i snön”. Boken vann också Prix de la Mystère Critique i Frankrike 2008 och var finalnominerad i Los Angeles Times Book Prize.
Om man ska tala om ”Winter’s bone” måste man därför börja med mannen som skrivit boken, vilken följdes extremt noga när Debra Granik och svenskättade Anne Rossellini förvandlade den till filmmanus. En av de få förändringarna de gjorde var att förvandla en av Rees bröder till en syster – och det var bara för att kunna använda ett barn som bor i det hus de filmade, i södra Missouri, för att göra det hela ännu mer autentiskt. Som Granik berättat: ”När vi skulle filma när hon lekte bad vi henne bara gå ut och göra det hon brukade göra, då blev det maximalt naturligt.”
När Dagens Nyheter i slutet av november skrev om ”Winter’s bone” konstaterades att filmen ”bygger på en lokal författares roman”. Ja, så kan man uttrycka saken: Daniel Woodrell är onekligen från trakten: född i Springfield, men uppvuxen och numera bosatt i West Plains i Missouris Ozark-region. Men hans styrka är litterär snarare än lokal: samtliga hans senaste fem romaner har hamnat på New York Times årliga prestigelista över måste-läsning och han är både Pulitzer-belönad och unisont kritikerhyllad under mer än ett decennium. Tidskriften Esquire listade honom nyligen som ”ett av de genier som ger oss hopp 2010”.
Hos Daniel Woodrell finns samma kärva storytelling-urkraft som hos Cormac McCarthy, samma hemtamhet i tillvarons undervegetation som hos Larry Brown, samma egensinniga berättarnerv som hos Barry Hannah, en sparsmakad stilistisk finess och samtidigt ett genomgripande drag av det mest klassiska amerikanska dramat. Ja, vi pratar om William Faulkner, vars berättelser om Abner Snopes onekligen har sina ekon i ”Winter’s Bone”. Woodrell är nästan lika besatt av Faulkner som av Ernest Hemingway och kan tala hur länge som helst om det fiktiva Yoknapatawpha County och romaner som ”Det allra heligaste”.
Men framför allt finns där ett språk som är alldeles eget. Charles Frazier, som skrev ”Cold Mountain” skrev, efter att ha läst ”Gryningen kommer aldrig åter”, att Woodrell ”slänger ur sig meningar som gör dig förbluffad”.
Han slänger naturligtvis inte ur sig dem. Utan slipar, skär och putsar, tills han uppnått en poetisk renhet i språket som är avskalat och rensat in till dess benhårda kärna, som en blandning av en Hemingway-novell och en mordballad av Johnny Cash.
Woodrell har ännu inte slagit igenom kommersiellt, även om han säljer lite mer för varje ny roman, utan beskriver sig med ett lånat citat av Dashiell Hammett som ”oförstörd av tidig framgång”. Han är, på gott och ont, en ”writer’s writer”, hyllad av dem som fascineras av hans förmåga att skapa karaktärer som kliver ut ur sidorna och av hans språk, som vässats så hårt mot tillvarons skarpaste kanter att det strimlar allt dödkött.
I hans böcker kallas hans hemstad för West Table, men det är en förklädnad. Släkten Dolly, som han haft med i flera av sina böcker, finns också på riktigt: den heter i verkligheten Collins och styr en stor del av den kriminella verksamheten, framför allt tillverkningen av methamfetamin i regionen.
West Plains är en sömnig avkrok mitt i Ozarkbergen med runt 10000 invånare, några mil norr om gränsen till Arkansas, med en natur som ser mer sliten och avskavd än mäktig ut – vilket framgår även i filmen, inspelad i närheten. Om staden är känd för något är det som hemort för skådespelaren Dick van Dyke och countrystjärnan Porter Wagoner eller möjligen som tillfälligt tillhåll för kriminella kändisar som Ma Barker, Bröderna Young och Pretty Boy Floyd.
Men det är framför allt en del av det Amerika som blivit över, med utslagning i generationer och usla levnadsförhållanden. Mer än var femte invånare lever under existensminimum och med en vardagsbrottslighet som sedan länge blivit norm. Drogmissbruk, brutal kriminalitet, misshandel och alkoholism är stapelvaror i tillvaron i hela regionen. Analfabetismen, brukar Woodrell påpeka, är bara en generation bort och på väg tillbaka.
Men Woodrell blir kvar i trakten. Dels för att hans rötter finns här, med släktband till tiden före det amerikanska inbördeskriget, dels för att han här till slut hittade sin litterära identitet.
Woodrell föddes alltså här 1953. Föräldrarna flyttade dock runt under hans barndom, mestadels arbetslösa och på jakt efter tillfälliga jobb. Han gick på high school i Kansas City, men avskydde det och hamnade ofta i trubbel och när han hoppade av, som 17-åring, tyckte alla att det var en utmärkt idé att han tog värvning i Marinkåren, även om det innebar att han löpte risken att hamna i Vietnam.
Författarkarriären tog långsamt och stapplande form. Han debuterade först 33 år gammal med ”Under the bright lights” och fick senare ett James Michener-stipendium vid universitetet i Iowa. I mitten av 90-talet återvände han till Ozarkbergen, som en del i researchen för romanen ”Give us a kiss”, som han själv utnämnde till den första ”country noir”-romanen; en etikett som fastnat på hela hans författarskap.
Han började skriva boken i San Francisco, efter att han hamnat i en tung period av stiltje i sitt skrivande. Hans första romaner hade alla floppat och Woodrell själv tappade allt mer entusiasmen för dem för varje ny bok. Inbördeskrigsdramat ”Woe to live on”, som började som en novell och sedan byggdes ut till en strålande dramatisering av krigets smutsbruna vardag i just Ozark-regionen, var han betydligt mer entusiastisk inför, men det var i princip ingen annan när den gavs ut. Det tog lång tid innan regissören Ang Lee och manusförfattaren James Schamus lyckades få den filmatiserad, som ”Ride with the devil”: en mångfacetterad och skapligt lyckad filmberättelse, men ett totalt kommersiellt fiasko, trots Toby Maguire i huvudrollen.
Resan till hemtrakterna gav dock Woodrell idéer om att skriva på ett nytt sätt, om det han kände till bäst, med utgångspunkt i sin egen familjehistoria. Resultatet blev en nystart i karriären och att West Plains åter blev hans hem. Han och hustrun Katie Estill tog förskottet från förlaget och köpte ett billigt hus i utkanten av orten, ett stenkast från gården där hans mormorsmor växte upp.
Här har Woodrell hittat sin egen nisch som en av de stora skildrarna av förlorarnas USA: de som lever vid sidan av, de som är dömda att misslyckas – och de som trots allt försöker ta sig ut, med varierande framgång. Han skildrar dem osentimentalt och osminkat, men inte utan sympati och värme. Ree Dolly är det hittills bästa exemplet.
Just nu förbereder han lanseringen av sin nästa roman. Han skrev en stor del av ett nytt bokmanus direkt efter ”Winter’s bone”, även det baserat på den kriminella Dolly-klanen, men kasserade det, besviken över att han börjat härma sin egen stil. När jag vid en intervju förra sommaren försökte pressa honom på vad det var som blev fel med bokmanuset hänvisade han bara till magkänslan. ”Normalt brukar det känns fysiskt i kroppen, någonstans vid sidan 28, att det här kommer att bli bra. Men jag bara skrev och skrev, förbi sidan 100, utan att känna något. Jag skrev reflexmässigt, men alldeles för mycket i gamla hjulspår.”
För att bryta mönstret satsade han i stället på att skriva noveller till antologier och tidskrifter. Dessa samlas i en antologi nästa år, men först kommer den nya boken, preliminärt i april. Romanen utspelar sig i samma trakt, men handlar inte om Dollys. ”Den är lite lösare i formerna än de senaste, med ett större persongalleri och ett lite mer bildrikt berättande. Den är vagt självbiografisk, men framför allt känns det som att jag börjar hitta en ny stil. Den borde hålla för ett par böcker till…”
När jag berättade för honom om utmärkelsen vid Stockholms filmfestival blev han väldigt glad, men utan att tappa sin realistiska grundsyn. ”Jag ska till Irland och Wales i vår, men tror inte jag blir bjuden till Sverige. Om inte filmen fullständigt välter era biografer.”
Vi får väl se.
