Det finns skäl att tala om två huvudgrenar på det islamiska trädet, enligt Stephen Schwartz: de våldsförhärligande wahhabiterna och de övriga. Tack vare kopplingen till Saudiarabien har den lilla gruppen wahhabiter stort inflytande.

Av Henrik Amneus

Man kan tycka att det skrivs förhållandevis lite om Saudiarabien, ett nyckelland inom islam, en betydande politisk aktör i Mellersta Östern och, tack vare oljan, en faktor att räkna med i världspolitiken. Det beror i så fall delvis på att det saudiska är ett slutet samhälle, svårt för utlänningar att få insyn i. Det kan också bero på att den insyn som ges blottar en komplex religiös-politisk samhällsstruktur. Många företeelser som kommer till västvärldens kännedom tycks svårtolkade, motstridiga och ålderdomliga. Att tränga bakom den gängse bilden av en sträng muslimsk samhällsordning med ett omfattande kungahus i toppen som självrådigt fördelar oljerikedomarna kräver lite extra möda. Många företag vill kanske inte närmare skärskåda beskaffenheten av en god exportmarknad. Så länge landet allmänt anses stabilt och försiktigt i sin utrikespolitik, allierad eller åtminstone på vänskaplig fot med USA, låter de flesta sig nöja.

De senaste årens tecken på stigande ekonomiska och sociala spänningar i Saudiarabien tenderar att skymmas bakom den konventionella bilden av ett lite udda men stabilt och ganska fredligt land. Låt vara att religionens makt är stor och att den muslimska rättsordningen tillämpas strikt, det är dock fråga om interna förhållanden och en from trosriktning som sägs sträva tillbaka mot det tidiga islams ursprungliga renhet. Kritik av Saudiarabien viftas ofta undan med hänvisning till det vanskliga i att värdera kulturella skillnader. Internationella frivilligorganisationers rop på åtgärder mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna förblir just röster i öknen. Obenägenheten att stöta sig med det rika oljelandet är utbredd.

I själva verket finns all anledning för oss i väst att fästa större uppmärksamhet vid förhållandena i Saudiarabien. Mycket tyder på att statsbildningen och samhället är långt mindre stabila än de flesta tror, eller vill tro. Efter händelserna den 11 september 2001 har framför allt amerikanerna börjat syna den specifikt saudiska muslimska trosriktningen, liksom dess nära koppling till huset Sa'ud och den politiska makten. Wahhabiternas sanna ansikte och verksamhet i praktiken har blivit en faktor i kampen mot den internationella terrorismen.

Det framhålls ofta att extrema rörelser som al-Qaida, Hamas och andra aggressiva våldsförespråkare inte representerar islams sanna väsen. Att självmordsbombare och internationella terrorister är avarter. Islams kärna omfattar i stället tolerans, pluralism och medmänsklighet vid sidan av underkastelsen under Allah, den barmhärtige Förbarmaren.

Självklart kan en världsreligion omfattande väl över en miljard människor spridda över stora delar av jordklotet inte uppvisa en enhetlig bild. Det vore onaturligt om islam inte rymde en mångfald nyanser och uppfattningar. I själva verket kom starka meningsskiljaktigheter till uttryck redan under årtiondena efter Profetens död. Under århundradenas gång har många grenar och kvistar vuxit ut på den ursprungliga stammen.

I sin bok The Two Faces of Islam. The House of Sa'ud from Tradition to Terror (Doubleday, 311 s) väljer den amerikanske journalisten och författaren Stephen Schwartz att ställa en av dessa trosriktningar, den wahhabitiska, mot övriga islam. En sådan renodling av islams många ansikten till två skulle kunna leda till riskabla förenklingar. Schwartz framställning är dock föredömligt nyanserad. Författaren hävdar att wahhabismen och dess moderna utlöpare i grundläggande stycken avlägsnat sig från det sanna islam. I och för sig borde denna till antalet anhängare begränsade rörelse inte besitta någon större sprängkraft om det inte vore för dess symbiotiska förhållande till Saudiarabien och det saudiska kungahuset. Den intoleranta, militanta, och dödsförhärligande sekten bildar, enligt Schwartz, i förening med det oljestinna, auktoritära saudiska kungahuset en farlig och i dessa dagar olycksbådande kombination. Den både hotar västerländska samhällen och motverkar eller rentav omöjliggör för traditionella muslimer att manifestera och utveckla islams inneboende tolerans och pluralism.

Schwartz dokumenterar sina två huvudteser om wahhabismens "islamofascistiska" natur och den saudiska statsbildningens inneboende dubbelhet på ett övertygande sätt. Han börjar med en ingående analys av Profetens liv och verksamhet. Han följer sedan såväl huvudspår som ett otal sidospår i islams religiösa, politiska och humanitära utveckling, genom de makalösa erövringarna, stagnationen inom det ottomanska riket och uppdelningen av Mellersta Östern efter första världskriget. Särskild uppmärksamhet ägnas mellankrigstiden och utvecklingen efter 1945, med Nasser, Khomeini, Tjetjenien, Afghanistan och, inte minst, Balkan, fram till och med den 11 september. Hans källhänvisningar sträcker sig fram till sommaren 2002.

Hela tiden håller han ett vakande öga på den hårdföra, dödsförhärligande rörelse inom islam som har sina rötter i regionen Nejed (där Riyadh ligger i dag). Rörelsen har haft många skepnader och namn. Ibn Abd al-Wahhab verkade under förra hälften av 1700-talet. Han och hans läror var kontroversiella från början. 1747 ingick han en pakt med en lokal beduinhövding, Al Sa'ud, genom vilken den religiösa makten tillföll al-Wahhab medan Al Sa'ud behöll den politiska. De befäste pakten med giftermål mellan de båda släkterna och kom överens om att maktfördelningen skulle föras vidare genom arv. Huset Sa'ud lyckades så småningom med våld och list göra omfattande erövringar på den arabiska halvön. 1925 fördrevs kungen av Hedjaz sherif Hussein från Mecka, där hans ätt i kraft av sin haschemitiska härstamning varit väktare av islams heliga platser sedan 1200-talet. Sherif Husseins sonsons sonson Abdullah är i dag kung i Jordanien och räknas som direkt nedstigande från Profeten i 40:e led. Det saudiska kungadömet utropades 1932 av Ibn Sa'ud.

Schwartz tillbakavisar bestämt wahhabiternas anspråk på att företräda en återgång till den ursprungliga rena läran. Han anför många exempel på att wahhabiterna och deras anhängare enligt traditionell islamisk uppfattning har en skev syn på islam och utövar ett destruktivt inflytande. Han hävdar att de strävar efter dominans inom Islam och därefter världsherravälde. De är totalitära och förhärligar dödsförakt och martyrskap.

Huset Sa'ud och den saudiska statsbildningen är oåterkalleligen sammanbundna med wahhabismen. Oljemiljarderna till trots saknar det saudiska samhället vitalitet och framtidstro. Att 15 av 19 terrorister förknippade med händelserna den 11 september hade saudiskt ursprung förklarar Schwartz delvis med att utbildningen i Saudiarabien i allt väsentligt bygger på wahhabitiska läror. Redan på ett tidigt stadium formas hos många unga saudier en världsbild präglad av rabiat motstånd mot inte bara Väst utan även de förhärskande, traditionella islamiska trosriktningarna. Oljan har visserligen skapat ett medelklassamhälle, men dessvärre utan framtidsutsikter för medelklassen. Frånvaron av meningsfull sysselsättning för den uppväxande befolkningen i förening med dess wahabbitiska uppfostran skapar grogrund för självmordsbombare och terrorister.
Schwartz framhåller nogsamt att wahhabiternas våldsamma ursinne i första hand riktas mot huvudfåran inom islam. Shiamuslimerna och sufisterna tillhör de värsta bland de otrogna.

Det nära sambandet mellan religion och politik förklarar såväl huset Sa'uds svaghet internt (omkring 40 procent av befolkningen beräknas vara wahhabiter) som den saudiska statens kontroversiella ställning inom islam och världen i stort: väktare av de heliga platserna, väktare även av en stor del av jordens oljereserver, samt, direkt och indirekt, finansiär av det internationella nätverket av terrorister. Schwartz lämnar detaljerade uppgifter om antalet moskéer, religiösa utbildningsanstalter och välgörenhetsorganisationer som tillkommit inte minst under senare år med saudisk finansiering i praktiskt taget hela världen, i de flesta fall med wahhabitiska läror som grund och under ledning av religiösa fanatiker.

Schwartz dokumenterar en omfattande infiltration även i USA, även om han skönjer en viss tillnyktring efter den 11 september. Likväl hävdar Schwartz att närmare 80 procent av moskéerna i USA i dag kontrolleras av wahhabiter och att texten till fredagsbönerna ofta faxas direkt från de religiösa mörkmännen i Saudiarabien. Viss tröst finner Schwartz i att de islamofascistiska försöken att göra våld på det sanna islam tycks ha slagit slint i Bosnien, Albanien och Kosovo. Han anser sig kunna konstatera att de europeiska muslimerna, slaviska som albanska, mycket kraftigt motsatt sig en våldsam omtolkning av den i grunden toleranta och pluralistiska muslimska traditionen på Balkan.

Bokens titel talar visserligen om två, men Schwartz beskriver i detalj långt fler av islams många ansikten. Han har ett särskilt gott öga till sufismen, den mystiska riktning inom islam som påverkats av gnosticism och buddhism och vars innerlighet han ställer upp som motpol till wahhabismens kalla våldsideologi. (Det är för övrigt på tal om sufismens traditionellt starka ställning i Afghanistan som Schwartz citerar professor Bo Utas i Uppsala, "a European writer who visited the country in 1978".) Dessutom drar Schwartz många intressanta och originella historiska paralleller vilka bidrar till det höga läsvärdet av denna aktuella bok.

Sambandet mellan religion och politik framgår tydligt i det avslutande kapitlet med titeln "Vad blir det av Saudiarabien?". Schwartz ställer ingen prognos men erinrar om att även Sovjetunionen och Jugoslavien länge ansågs utgöra stabila statsbildningar och samhällen. Han liknar Saudiarabien vid Sovjetunionen och Jugoslavien före 1989. Den politiska makten innehas av en liten privilegierad grupp med regional tillhörighet. Denna har inte förmått lösa vare sig religiösa, politiska och etniska motsättningar som länge pyrt under ytan eller grundläggande ekonomiska problem. Medan ryssar och serber motsvaras av huset Sa'ud spelar det wahhabitiska prästerskapet rollen som kommunistpartiets fotfolk. Dubbelheten och hyckleriet illustrerar författaren med färska exempel. Flera frågor inställer sig. Hur länge bör Saudiarabien räknas som vän eller allierad till Förenta Staterna? Tar wahhabiterna över den dag kungadömet imploderar? Är det i ett sådant perspektiv som president Bush förefaller så angelägen att skaffa sig en pålitlig sekulär partner med ordentliga oljereserver i Mellersta Östern? Är detta en del av den amerikanska statsledningens visioner beträffande Irak?

Schwartz berättar en episod som illustrerar det saudiska samhällets dubbelnatur sett i västerländska ögon. En ledande person i det wahhabitiska prästerskapet, Shaykh Saad al-Buraik, hade i en predikan i en moské i Riyadh våren 2002 uppmanat palestinierna att ta judiska kvinnor som slavar när de väl besegrat Israel. Schwartz citerar ur predikan: "Muslimska bröder i Palestina, ni skall inte känna barmhärtighet eller medkänsla gentemot judarna, deras blod, deras pengar eller deras kött. Deras kvinnor är er rättmätiga egendom. Gud skapade dem för er. Varför tar ni inte de judiska kvinnorna till slavar?" Samme al-Buraik ingick i den saudiska delegationen då kronprins Abdullah besökte Bush i Crawford, Texas, i april 2002. Enligt Schwartz står al Buraik nära kung Fahds yngste son, prins Abdul-Aziz bin Fahd.

Flera andra omständigheter har väckt uppmärksamhet i främst Förenta Staterna efter den 11 september. Som ett led i kampen mot den internationella terrorismen ombads de saudiska myndigheterna undersöka och i förekommande fall frysa banktillgångar för deltagare i och bidragsgivare till verksamhet med anknytning till sådan terrorism. Saudiska flygbolag ombads att i förväg lämna listor över passagerare på flygningar till Förenta Staterna. I båda fallen vägrade saudierna att efterkomma de amerikanska önskemålen. Uppgiften att 15 av de 19 som kapade flygplanen den 11 september var eller har varit saudiska medborgare står oemotsagd.

Schwartz tolkning av historien, den sekulära såväl som islams, hans teser och förutsägelser kommer med säkerhet att ifrågasättas. Klart står att han med sin bok på ett intresseväckande sätt bidrar till att belysa islams många ansikten, samtidigt som han riktar välförtjänt uppmärksamhet mot Saudiarabien och landets roll i världspolitiken.

Henrik Amneus är f d ambassadör och var baserad i Bagdad 1988-1991.