Sjung, Himlens musa. John Miltons höga ambition att med ”Det förlorade paradiset” mäta sig med Homeros och Vergilius märks redan i eposets början. Dikten följer den klassiska epikens konvention att rikta en invokation till en sångmö, och Milton gör rentav anspråk på gudomlig inspiration genom att vända sig till Himlen.

Detta medan den figur som starkast bidragit till verkets berömmelse kommer från rakt motsatt håll. Det är visserligen sant att Lucifer från början var en ljusets ängel, men Milton börjar på klassiskt vis mitt i handlingen – in medias res – och den fallne ängeln, kallad Satan, befinner sig då i helvetet, för att så småningom sammankalla sitt anhang till uppror mot den himmelske förtryckaren.

Satan fyller sina sammansvurna med hopp om att återerövra himmelriket, och berättar samtidigt om en ny värld och en ny sorts varelse, som enligt en gammal profetia ska komma att skapas. Med ”list och svek” tar Satan upp kampen mot Gud genom att i Ormens gestalt ombesörja att människan, som varelsen kallas, hamnar på fall. I en orms skepnad ser vi också Satan för sista gången, då han besegrad av Kristus ligger och väser längst ned i helvetet.

Milton brukar kallas för en 1600-talets Homeros eller Vergilius, och ibland för en det sjuttonde århundradets Dante. Liksom Dante engagerade sig Milton lidelsefullt i sin tids politiska och religiösa strider. ”Det förlorade paradiset”, eller ”Paradise lost” som den heter i original, räknas som Englands största epos och skrevs under en period av politisk och personlig kris.

John Milton föddes i London 1608 och växte upp i en djupt religiös, puritansk övre medelklassfamilj på Bread Street, där fadern också bedrev affärsverksamhet. London var vid denna tid på god väg att bli ett av världens viktigaste handelscentrum. Politiska spänningar förelåg mellan kungen och parlamentet och mellan anglikanska kyrkan och puritanerna, spänningar som skulle komma att leda till inbördeskrig och avrättningen av Karl (Charles) I. Milton stod på parlamentarikernas sida i konflikten och blev en nära vän och förtrogen med Oliver Cromwell, den korta republikanska tidens ”Lord Protector”.

När Milton vid en ålder av nära 60 år lät ge ut ”Det förlorade paradiset” – en första version utkom 1667 och en definitiv, obetydligt längre men omdisponerad version utgavs vid hans dödsår 1674 – var han knappast ryktbar som poet i några vidare kretsar. Känd var han däremot som politiskt kontroversiell. Milton var en uttalad motståndare till en etablerad statskyrka, biskopar och ”penninghungriga präster”, som i en traktat försvarat halshuggningen av Karl I, och i en annan pamflett förordat rätten till skilsmässa. Därmed representerade Milton snart sagt allt som efter återgången till det monarkistiska statsskicket 1660 ansågs som kriminellt och upproriskt. Efter restaurationen (det vill säga återinförandet av det gamla kungadömet) greps han, men benådades efter ett kortare fängelsestraff, och tvangs därefter att dra sig tillbaka från offentligheten. Milton var då sedan flera år tillbaka blind på båda ögonen, vilket hans politiska motståndare inte var sena med att framställa som ett Guds straff.

Milton drabbades av total blindhet år 1652. Samma år dog hans hustru, Mary Powell, i samband med födseln av dottern Deborah, och samma år dog också deras ende son John. 1656 gifte Milton om sig med Katherine Woodstock, och två år senare avled även hon, tillsammans med deras första barn. Det är med förlov sagt en av olycka och motgång drabbad diktare som drar sig tillbaka för att skriva, eller snarare diktera för dem som fanns att tillgå, sitt magnum opus; den långa blankversdikten om det första människoparets syndafall och dess följder.

”Det förlorade paradiset” har utövat ett enormt litterärt inflytande och i synnerhet den engelska romantikens diktare tog starka intryck av Milton. Det var också under romantiken som hans stora epos för första gången översattes till svenska (av den gustavianske diktaren Johan Gabriel Oxenstierna). 1926 fick Miltons dikt en modernare språkdräkt genom Frans G Bengtsson, senare känd som författaren till ”Röde Orm”. I år har vi genom Ingvar Björkesons försorg berikats med en vacker och levande nytolkning: Det förlorade paradiset (Natur och Kultur, 403 s).

Miltons öppet deklarerade intention med ”Det förlorade paradiset” var att, som det heter i dess början, ”för allt folk rättfärdiga Guds vägar”. I den meningen är Miltons epos en teodicé, det vill säga ett försvar för Gud. Hur väl försvaret lyckas kan diskuteras – berömda i sammanhanget är William Blakes ord att Milton ”stod på Djävulens sida utan att veta om det”. Många har påpekat att Satan är eposets mest minnevärda gestalt och han står onekligen i dess centrum. Som rollfigur betraktad har han ett djup som inte minst hans främsta motståndare i dramat saknar; den tämligen uppblåste och självgode himmelske monarken och hans medregent. Den senare, det vill säga Kristus, har av litteraturvetaren Harold Bloom liknats vid ”ledaren för en pansarkolonn, ett slags himmelsk Rommel eller Patton”.

Gud Fader liknar däremot mest en magister. Miltons Gud ger ett skolmässigt intryck, som framträder i relief vid en jämförelse med exempelvis den bibliska Jobsboken – en annan teodicé – och den gud som där ger sig till känna. Medan Jobsbokens outgrundlige Jahve talar rent maktspråk när han dundrar fram stöddiga, retoriska frågor till den plågade Job, förlitar sig Miltons egenrättfärdige Gud på torra teologiska sofismer (se tredje boken). Inte minst den estetiska diskrepansen mellan Ärkefienden och hans fiender har öppnat för frågan om Satan verkligen bara är en dåre, eller om han i någon mening tvärtom kan uppfattas som eposets hjälte. Utifrån svaren har två skilda ”skolor” uppstått.

En kontrovers av yngre datum rör Miltons behandling av Adams revben. Den som i författaren till ”Det förlorade paradiset” önskar sig en protofeminist får arbeta i sitt anletes svett med citat kring det första människoparet som: ”för mod och tankens värld tycktes han [Adam] danad /och hon [Eva] för mildhet, tjusande behag, / han skapt för Gud, och hon för Gud i honom”. Eller som det heter om Eva: ”Visst vet jag om att i Naturens plan / är hon den underlägsna till förstånd / och själsförmögenheter”. Och vad lär sig Adam efter att ha gjort sig skyldig till överträdelsen att äta av den förbjudna frukten? Jo, att ”så går det den som sätter till en kvinna / för mycket lit och låter henne råda”.

Noteras kan emellertid att den sexuellt betingade demonisering av Eva som satte sin prägel på den tidiga kristendomen inte finner någon representant hos Milton. I ”Det förlorade paradiset” gör sexualiteten inte sitt inträde i samband med människans fall – vilket inte minst den avundsjuke stackars Satan bittert får erfara i en voyeuristisk scen:

Vilken förhatlig, vedervärdig syn!

Här njuter dessa i varandras armar

ett paradis mer ljuvt än själva Eden

och får sitt lystmäte av salighet!

Om Satan sedan griper in för att egga deras lust, så rör det sig om lusten att veta och inget annat.

Tror då Miltons Satan på allvar att det går att ta makten från en så uppenbart övermäktig fiende? I så fall är han utan tvivel en dåre. Att i kampen mot Gud välja list framför öppet krig har sin särskilda dramatiska ironi; det verkar till exempel inte ha gått upp för Satan att han hela tiden är avlyssnad – Gud kan nämligen läsa hans tankar. I stridens hetta tycks Satan glömma bort Guds allvetande, för att nu inte tala om hans allmakt.

Men det vore fel att beskriva Satan som fullständigt aningslös. ”Satan äger en självkännedom, en analytisk insikt om det desperata i sitt företag, en benägenhet att gå mot nederlaget med oförvillad blick, som emellanåt kan påminna om de tragiska hjältarnas”, skriver Anders Cullhed i förordet till Björkesons aktuella översättning. ”Förr kung i Helvetet än slav i Himlen!” lyder Satans ofta citerade, stolta utrop – ”Better to reign in Hell than serve in Heaven!” För Miltons Satan är helvetet ett tillstånd, omöjligt att fly från: ”Vart än jag flyr är Helvetet, själv är jag / ett Helvete” – ”Which way I fly is Hell, myself am Hell”. Men helvetet är samtidigt en högst fysisk plats:

ett universum

av död som Gud i vrede skapat ont,

gott för det onda blott, där livet dött

och döden ensam lever – där Naturen

i sin förvändhet endast föder monster

och vanskapta, vidunderliga ting

I ett sådant landskap skulle det inte förvåna om man plötsligt stod inför den fallne Lucifer i form av en trehövdad jätte, såsom han gestaltas i Dantes ”Den gudomliga komedin”.

Dantes groteska avgrundsande skiljer sig från Miltons eteriske Lucifergestalt i ett viktigt avseende: medan Dante lämnar oss utan någon som helst förståelse för det dreglande monstret, inbjuder Milton till ”sympathy for the devil”. Men Miltons och Dantes Satan har också en väsentlig sak gemensam. Enligt en föreställning som går tillbaka på de tidiga kyrkofäderna, och som både Dante och Milton anknyter till, är Satan i avsaknad av verkligt vara, som tillkommer Gud allena. Djävulen är bara Guds inversion, en ”guds apa” (simia Dei). Djävulen hos Dante har tre huvuden och fladdermusliknande vingar vilka bildar ett kors. Lucifer ville likna Gud och han har fått sitt straff – att spela rollen som en grotesk kopia av den treenige Guden.

Inte heller Miltons Satan existerar som någon oberoende entitet, han är framför allt en funktion av den han befinner sig i opposition mot. Det är bland annat detta som gör Miltons Satan till en i ordets egentliga mening tragisk gestalt. Likt andra tragiska hjältar beseglar Satan sitt öde genom att försöka undvika det: Satan hävdar stolt sitt oberoende, men just därigenom tydliggörs ett beroendeförhållande han tvingas förneka. Miltons Satan erinrar därmed om vår tids moderna individer, vilka i kampen för att framstå som unika plågsamt nog liknar varandra intill förväxling.