I Lars Gyllenstens ”Kains memoarer” (1963) står följande rader om Ormen i syndafallsberättelsen: ”Ormen väcker kunskapen, som tynat med flämtande låga i människornas förstånd, därför att den onde guden förkväver den med sitt förtryck”. Idén om en illvillig Gud som vill undanhålla människan kunskap, vid sidan av Ormen som en representant för vishet, förekommer inom gnosticismen. Föreställningen har tillsynes visst stöd i den bibliska texten: den Gud som uppträder i berättelsen om Adam och Eva tycks, till skillnad från Ormen, vara en okunnighetens förespråkare. Eftersom gnostikerna uppfattade denne Gud som en lägre gudom, en ond demiurg som skapat den materiella världen, blev Ormen en frihetssymbol.
Vissa gnostiker gick så långt som till att identifiera Ormen med Kristus. En mer vedertagen tolkning av Ormens roll är att han tvärtom är det ondas representant, en gudsfiende och människornas förförare. I ”renlärig” kristen uttolkning kom Ormen att identifieras med Satan, alternativt som en gestalt i hemligt samförstånd med Satan.
I Johannesevangeliet kallas djävulen för ”en mandråpare från begynnelsen” (Joh. 8:44). Man har ofta antagit att här skulle föreligga en identifikation mellan den omtalade djävulen och Ormen i Edens lustgård. Ormen frestade Eva som i sin tur frestade Adam, vilket möjligen fick konsekvensen att döden kom in i världen; Gud varnar människan för att hon skall ”döden dö” om hon smakar frukten. Därför kan Ormen/Satan uppfattas som en mördare.
Det hebreiska ordet ”Satan” betyder ”motståndare” eller ”hinder”. Ordet ”djävulen” kommer av ”diabolos”, som är den grekiska översättningen av ”Satan” och betyder ”anklagare”, ”åklagare” eller ”förtalare”. Att ”förtala” är synonymt med att ”skandalisera”, och ”skandal” heter på grekiska skandalon, vilket också kan betyda ”hinder”, i synnerhet i form av en fälla eller snara, som lagts ut för en fiende. Såväl det hebreiska som det grekiska namnet på djävulen bär således på betydelsen att ”stå i vägen för”, att utgöra en stötesten. Att vara en satan är att ställa sig hindrande i vägen.
Men vem är det Satan ställer sig i vägen för, vems motståndare är han egentligen? Traditionen säger oss att han är en motståndare till både Gud och människan. Djävulen har traditionellt uppfattats som Guds fiende nummer ett, en upprorisk rebell som av stolthet och avund ville sätta sig i Guds ställe. Efter att Satan gjort uppror mot den allsmäktige, straffades han med evig fördömelse. Sedan dess har hans roll inneburit att fresta människorna och driva dem i synd.
Henry Ansgar Kelly, professor vid UCLA, har i en nyligen utgiven bok, Satan: A Biography (Cambridge University Press, 360s) ifrågasatt att denna ”biografi” över Satan har någon egentlig motsvarighet i de bibliska texterna. (Titeln alluderar förstås på Jack Miles uppmärksammade ”God: A Biography”.) Det beskrivna scenariot har i stället uppfunnits av de tidiga kyrkofäderna, som därmed skapade en ”ny biografi” över Satan. I den ”gamla biografin”, som till skillnad från den nya finner stöd i de bibliska urkunderna, har Satan i stort sett samma funktion som Åklagaren i Jobs bok: snarare än att vara en fiende till Gud är Satan utnämnd till att, på Guds uppdrag, styra över världen och i synnerhet till att övervaka, pröva och straffa människorna. Gudsfienden, den fallne Lucifer, är en efterbiblisk konstruktion och varje försök att läsa in denna myt i de bibliska texterna avfärdas av Kelly som anakronistiskt. Kellys bok utgör alltså inte bara en, utan två biografier över Satan.
Att djävulen skulle ha två rakt motsatta huvudfunktioner är i sig inget nytt. Det är sedan gammalt brukligt att skilja Satan–anklagaren som uppträder i Jobsboken såsom en Guds undersåte, från den ondskans furste och gudsfiende han blir i den senare judendomen och kristendomen. Men djävulen agerar – detta kan väl betraktas som en av Kellys huvudpoänger – på Guds uppdrag även i de nytestamentliga texterna. I Första Korinthierbrevet exempelvis, förfasar sig Paulus över att en av de kristna i Korinth lever med sin fars hustru. För att ta itu med problemet ger han följande instruktion: ”en sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag” (1 Kor. 5:5). Här visar sig djävulens straffande funktion med särskild tydlighet, poängterar Kelly.
Satan fortsätter alltså att vara underordnad Gud, även i Nya Testamentet. Han behåller sin anställning som himmelsk åklagare och agent provocateur, Bibeln igenom. Åtminstone gör han det fram till slutet. I Uppenbarelseboken kan man läsa om hur Satan slutligen lämnar sin befattning: ”våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud” (Upp. 12:10).
Kellys huvudtes är alltså att varken Gamla eller Nya Testamentet ger något som helst stöd för uppfattningen att djävulen är en avundsjuk motståndare till Gud. Men hur är det då med Ormen i paradiset? Är inte Ormen just den gudsfiende som i senare kristen uttolkning kommit att uppfattas som Satan, eller åtminstone som en gestalt i maskopi med Satan? Ger inte Nya Testamentet någonstans uttryck för denna tradition? Här kan Kelly peka på att Paulus faktiskt är den enda av de nytestamentliga författarna som tillskriver Adams synd någon som helst roll, och inte ens hos honom impliceras att djävulen skulle vara inblandad. I andra Korinthierbrevet delger Paulus de kristna i Korinth att han är ”rädd för att liksom ormen överlistade Eva med sin slughet, så skall också era tankar förföras och lockas bort från uppriktigheten och renheten gentemot Kristus” (2 Kor. 11:3). I slutet på samma kapitel varnar Paulus för de falska apostlar som utger sig för att vara Kristi apostlar, och han jämför dem med Satan, som ”uppträder som en ljusets ängel” (2 Kor. 11:14). Alltså: Paulus omnämner först ormen som bedrog Eva i lustgården, för att sedan nämna Satan som bedrar genom att uppträda som en ljusets ängel. Men utifrån detta kan man knappast dra slutsatsen att Satan också uppträder i skepnad av Ormen. Det finns, hävdar Kelly, inga egentliga bevis för att denna föreställning om Ormens identitet skulle ligga bakom den paulinska texten.
Kelly ifrågasätter till och med att någon över huvud taget skulle ha kopplat djävulen till Ormen vid tidpunkten, och här blir det verkligt intressant. En text som brukar anföras som bevis på motsatsen är den apokryfiska Visdomens bok eller Salomos vishet, som säger oss att döden kommit in i världen genom djävulens avund. De flesta översättningar låter djävulen, diabolos, stå i bestämd form. Men, påpekar Kelly, den grekiska originaltexten talar om ”en djävuls avund” (phthonos diabolou). Och till denna djävul i obestämd form finns fler kandidater än Djävulen själv. Följer vi Kellys resonemang nödgas vi avfärda den tolkning som ger vid handen att det är Djävulen i bestämd form som avses i Vish. 2:24. Frågan återstår då vem denne illvilligt avundsamme motståndare är, som lät introducera döden i världen strax efter skapelsen.
Om man vänder sig till Genesis får man en handfull möjliga misstänkta. En första möjlighet är att Gud själv är den skyldige. Han är ju utan tvekan medskyldig till att döden inträdde i världen genom förbudet att äta av trädet på gott och ont och straffet som det innebar, att ”döden dö”. Men är Gud avundsjuk? Ormen själv tycks antyda något åt det hållet: han talar om för Eva att hon och Adam kommer att bli ”såsom Gud” om de väljer att äta av den förbjudna frukten och implicerar samtidigt att det är detta som Gud vill avstyra. Här finns utrymme för tolkningen att Gud vill förhindra de första människorna att äta från kunskapens träd, om inte av avundsjuka så åtminstone missunsamhet. Man närmar sig då den gnostiska uttolkning av bibeltexten som Gyllensten anspelar på i ”Kains memoarer”, där Ormen utgör en representant för kunskap som förkvävts av en förtryckande gudom.
Men Kelly är av allt att döma ingen anhängare av tanken på Gud som förtryckare och väljer att gå vidare till nästa misstänkte, Ormen. Är då Ormen avundsjuk? Den judiske historieskrivaren Josephus (37–100) gjorde gällande att Ormen avundades Adam och Eva. Den avundsamme djävul som införde döden i världen och som omtalas i Visdomens bok skulle han därför sannolikt ha identifierat med Ormen. Men för den skull antog han inte att Ormen skulle vara något annat än just en orm, om än med talförmåga. Någon identifikation mellan Ormen och Satan förekommer alltså inte här heller. En tredje möjlighet är förstås att Eva är den skyldiga. En passage ur apokryfen Jesus Syraks vishet lyder: ”Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi alla dö” (Syr. 25:24).
Den sista i raden av möjliga misstänkta, Adam, omnämns i en av Paulus allusioner på människans fall. Han beskylls där för att ha möjliggjort synden som i sin tur beledsagar döden (Rom. 5:12–14). Detta gör att man med Kelly kan fråga sig om inte Paulus kan ha haft det aktuella stället från Visdomens bok present för sig.
Nåväl. Ingen av de nytestamentliga författarna tycks i vilket fall identifiera Ormen i skapelseberättelsen med Djävulen i bestämd form. Och frågan kvarstår vem som egentligen är den djävul som omnämns i Vish. 2:24. Vem kan antas vara den skyldige till att genom avund ha introducerat döden i världen? Är det Satan eller Ormen, Adam eller Eva? Svaret söker Kelly hos S:t Clemens, vars brev till Korinthierna skrevs omkring år 96 eKr. Clemens gjorde något som få moderna läsare har gjort, påpekar Kelly syrligt, nämligen att fortsätta läsa, såväl i Visdomens bok som i Genesis, tills han träffade på en karaktär som både kan beskrivas som en avundsjuk motståndare och ges skulden för det första dödsfallet. Den skyldige påträffas redan i det efterföljande kapitlet i Genesis och det är ingen mindre än Kain, som av avundsjuka dödade sin bror Abel. ”Vi ser, mina bröder, hur hat och avund åstadkom brodermord” kommenterar Clemens berättelsen i Genesis 4. Varken Adam, Eva eller Ormen blir hos Clemens skyldig till att ha introducerat döden i världen. Skyldig är däremot Kain. I Visdomens bok görs Kain till och med ansvarig för syndafloden. Bengt Anderberg, författare till den på sin tid ökända romanen ”Kain” (1948), skrev en gång apropå skuldbeläggandet av den bibliske brodermördaren ifråga: ”Man vill inte gärna tro att han också ligger bakom nyliberalismen, men det ser illa ut”.
Om vi låter Kain ta Satans plats som den skyldige till att ha infört döden i världen, kastar det delvis ett nytt ljus över den passage i Johannesevangeliet där djävulen kallas för en ”mandråpare från begynnelsen”. Om den omtalade mördaren inte är Ormen, så är det givetvis Kain, brodermördaren. Genom överföringen av detta tunga ansvar från Satan/Ormen till Kain lämnas ett större utrymme för tesen att Satan, ännu vid tiden för de nytestamentliga texternas tillkomst, är en Guds medhjälpare och inte hans fiende och motståndare.
Med Kellys bok ställs frågan på nytt vilka texter som egentligen format vår bild av Satan. Det är slående hur våra vanligaste föreställningar om djävulen i realiteten har sitt ursprung i andra texter än de bibliska. Kelly ägnar stor uppmärksamhet åt vad som står, eller kanske framför allt inte står, i Bibeln om Satan, för att sedan visa hur kyrkofäderna kom att mer eller mindre uppfinna en ny typ av Satansgestalt. Men litteraturen då, frågar man sig. Dante, Milton och Goethe, för att nu bara nämna några av de mest betydelsefulla författarna på området, har inte bara traderat föreställningar om djävulen, de har också varit med och format dem. Trots detta ägnas knappt 30 av bokens 360 sidor åt Satan i konst och litteratur, där drygt tio av de aktuella sidorna fylls upp av illustrationer. Litteraturens betydelse för frågan vem djävulen är och vad han fyller för funktioner förtjänar större utrymme än så. Satans biografi är ännu inte färdigskriven.
