Få av Frankrikes filosofer har varit så omdiskuterade som Jean-Paul Sartre. Såväl före som efter sin död har han varit hyllad och kritiserad, han har varit bortglömd och är på väg att återupptäckas. En som inte tvekat att ägna Sartre ett fördjupat studium är idéhistorikern Michael Azar, verksam vid universiteten i Göteborg och i Lund. Han har nyligen utkommit med en bok med titeln Sartres krig (Symposion, 338 s). Boken är inte biografisk utan renodlar ett centralt tema hos Sartre, nämligen hans mycket speciella frihetsbegrepp: tanken att människan är fri på gott och ont, eller som Sartre uttrycker det, dömd att vara fri. Hans arbete täcker i huvudsak den period som förlöper mellan publiceringen av Sartres två stora filosofiska verk, ”L'Etre et le Néant” (”Varat och Intet”) från 1943 och ”Critique de la raison dialectique” från 1960. I vetskap om att dessa verk säkert inte är världens mest lästa refererar han även till de romaner och teaterpjäser som gjort Sartres idéer mer allmänt kända.
Titeln på Azars bok ska i första hand tas i egentlig betydelse. Under den korta tidsperiod som behandlas bevittnar Sartre andra världskriget med dess judeförföljelse, Frankrikes kolonialkrig, Algerietkriget där fransmän ställdes mot araber samt andra omvälvande politiska händelser. Titeln kan också syfta på den ideologiska kamp Sartre tvingades föra, inte minst mot sig själv, för att under denna tid av förtryck och övergrepp i det längsta kunna hävda sin ursprungliga tes. Azar följer honom fram till den punkt då detta inte längre är möjligt.
Det är uppenbart att Azar inte vill kritisera Sartre utan visa hur dennes tänkande växer fram och utvecklas. Detta kronologiska perspektiv leder till att han utförligt behandlar även Sartres tidiga filosofi som dock är rätt välkänd, inte minst genom Sartres populärt hållna ”Existentialismen är en humanism”.
I ”Varat och Intet” utgår Sartre från en distinktion mellan naturen som vilar lugnt i sig och människan som är Intet i den betydelsen att hon inte kan fångas in i en enkel definition. Det finns ingen människans natur, ingen mänsklig essens. Filosofiskt har Sartre sin utgångspunkt hos Descartes, den Descartes som framhöll att allt människan kan veta om sig själv är att hon existerar som en tänkande varelse och att hon utifrån sitt eget medvetande skaffar sig kunskap om världen. Dock förkastar Sartre Descartes hänvisning till Gud som yttersta garant för att vi får sann kunskap. I en värld utan Gud är människan fri att själv ge sitt liv ett innehåll, något som Sartre sammanfattat i sin kända mening: ”Existensen föregår essensen”. Det är denna ontologiska frihet, detta sätt att finnas till i världen, som är grundtesen i Sartres filosofi. Människan kan aldrig förneka att hon är fri. Hon kan därför inte lasta ödet, omständigheterna etcetera för de handlingar hon utför. Det Azar sedan ingående skildrar är under vilka betingelser denna ontologiska frihet med dess syn på människan som en isolerad atom i tillvaron successivt omgestaltas för att ge plats åt det engagemang av politisk natur som Sartre senare är känd för.
Det som då är intressant är att det blir den tyska filosofin som leder Sartre vidare. Under kriget och då som tysk krigsfånge med frihet att ägna sig åt studier kommer han att ta starka intryck av Heideggers tänkande framför allt när det gäller relationen mellan mänskligt medvetande och omvärld. I kontrast till Descartes anser Heidegger att det inte finns något rent medvetande. Vi är redan i världen när vi blir medvetna, världen finns i vårt medvetande och det är bara i världen som vi lär känna oss själva. Men vi blir också medvetna om vår relation till den Andre, till medmänniskan. Hos Sartre blir denna relation i detta skede av hans tänkande alltid konfliktfylld. Jaget granskar och värderar den Andre men inser plötsligt att även motsatsen gäller: jaget blir inför den Andres värderande blick reducerat till ett objekt. Denna kamp mellan medvetanden pågår ständigt. Blicken blir det vapen människor använder gentemot varandra. I sin pjäs ”Inför lyckta dörrar” belyser Sartre detta förhållande. Pjäsens slutreplik är ”Helvetet, det är de andra.”
Det är erfarenheterna från kriget som tvingar Sartre att söka formulera ett mer konkret frihetsbegrepp och att hitta en grund för ett politiskt engagemang. Hans strävan blir att kunna förena existentialism och socialism. Här hamnar dock hans filosofiska begrepp i ett spänningsfält som bereder honom problem. Att engagera sig, att säga att man bör göra något, är att ställa upp en moralisk norm, en norm som påtvingas människan utifrån, vilket strider mot frihetsbegreppet.
Sartres lösning av problemet blir - och här gör sig inflytandet från Heidegger gällande - att friheten alltid måste ses i förhållande till den situation i vilken vi faktiskt befinner oss. I sista hand handlar det om ett ansvar mot själva friheten. Azar påminner om de speciella förhållanden under vilka ”Varat och Intet” skrevs, den tyska fångenskapen, och ser denna vändning hos Sartre som en dold uppmaning till det ockuperade Frankrike att genom revolt återvinna friheten. Att inte utnyttja denna möjlighet är att göra sig medskyldig till förtrycket.
Strax efter kriget börjar Sartre att ägna Marx ett intensivt om än, enligt Azar, inte okritiskt studium. Han står ännu långt ifrån det kommunistiska partiet, och kommunisterna, vilka har en stark position efter kriget, är hårda i sin kritik av Sartres ”patologiska narcissism”. Det nya som Sartre anammar under sin läsning av Marx är tanken att filosofin bör åta sig uppdraget att förändra världen. 1945 grundar Sartre tillsammans med bland andra Merleau-Ponty och Simone de Beauvoir tidskriften ”Les Temps modernes”. Sartres politiska ambition är att finna en tredje väg mellan kommunism och gaullism. Han är ännu inte beredd att offra individen för kollektivet men däremot mognar insikten att friheten är relativ. Alla är inte lika fria. Enligt Azar, som citerar Sartres egen presentation av tidskriften, kommer ”olika former av kollektiv indragna i specifika historiska konflikter” att stå i centrum för hans journalistik. Den kritik Sartre utsätts för från kommunistiskt håll bemöter han genom att i sin tur kritisera den dialektiska marxismen för att redan när den inleder sin revolutionära kamp anse sig kunna förutse revolutionens gång och fastställa det mål som skall uppnås. Sartre menar att resultatet av mänskliga handlingar aldrig kan garanteras, historien är just på grund av människans frihet oförutsebar.
1946 ger Sartre ut ”Tankar i judefrågan”, en bok som utförligt refereras då den enligt Azar visar på tendenser som senare återkommer i Sartres syn på situationen för de svarta och för folken i det franska kolonialväldet. Antisemiten är för Sartre ett exempel på den som lever i ond tro. Antisemiten när en dröm om ett bättre samhälle, en stoltare nation, men han flyr från det ansvar han själv borde ta för att förverkliga denna dröm. I stället utser han juden till syndabock. Genom att bekämpa judarna tillskriver han sig rollen som det godas förkämpe. Förnuftsmässigt borde han dock inse att hans synsätt vilar på skör grund och det är detta som Sartre kallar att vara i ond tro. Juden å sin sida ställs inför en valsituation som påtvingas honom. Antingen döljer han sin judiskhet och ger då antisemiten rätt i dennes bedömning att juden bör försvinna, eller också hävdar han sin judiskhet och riskerar att bekräfta den stereotypa uppfattning antisemiten har om honom. I båda fallen spelar han med på antisemitens villkor.
Det alternativ Sartre skisserar till denna flykt från friheten är att inta en autentisk livshållning, vilket innebär att respektera såväl sin egen som andras frihet. För judens del betyder detta att inte låta sig passiviseras av den andres blick utan klarsynt välja sin egen väg. Politiskt, menar Sartre, kan det autentiska förverkligas endast genom att man tar ställning för socialismen. Azar kommenterar inte den verklighetsflykt Sartre gör sig skyldig till genom de råd han riktar till de förföljda judarna så snart efter Nazitysklands fall. Han nöjer sig med att uttrycka en viss skepsis inför de två grundförutsättningar på vilka Sartres politiska tänkande vilar. Denne menar dels att endast en grupp som varit förtryckt har den kraft som är nödvändig för att kämpa för sin frihet, dels att en sådan grupp i sin tur aldrig kan bli förtryckare utan kommer att verka för jämlikhet och broderskap. Det senare har ju visat sig vara en fatal missbedömning.
I slutet av 40-talet försöker Sartre organisera ett socialistiskt parti i förhoppning om att arbetarklassen skall bli det kollektiv som för utvecklingen framåt. Under trycket från det kommunistiska partiet blir dock försöket kortlivat.
Sartre ställer därefter sitt hopp till de svarta i Afrika. De forna slavarna, anser Sartre, har varit dubbelt förtryckta: egendomslösa och ”förvisade ur mänsklighetens släkte på grund av sin hudfärg”. Hos dessa ser Sartre ett framtidslöfte men på villkor att de förenar sig med andra förtryckta grupper. Sartre syftar här på proletariatet och den universella klasskampen. I början av 50-talet har han nämligen inlett ett regelrätt samarbete med kommunistpartiet. Detta pågår fram till invasionen av Ungern 1956, då han åter säger sig vara i opposition, i opposition mot den stelnade marxismen, vilken sätter idéerna före människan. Han vill vara trogen den Marx som utgick från verkligheten och inte från de färdiga kategorierna.
Azar poängterar att Sartre under kolonialkrigen och Algerietkriget alltmer låter som Marx. Det är med utgångspunkt i våldet som han analyserar kolonialismens mekanismer. Alltmedan kolonisatörerna officiellt ser sin uppgift som civilisatorisk lägger de under sig mark och naturtillgångar, vilket förvandlar den algeriska befolkningen till ett jordbruksproletariat. När upproret kommer, visar det sig att systemet vilar på intressen som förhindrar alla reformer som syftar till jämlikhet då denna skulle skapa en knapphet på resurser för alla. Våldet tjänar till att hålla systemet på plats. Både kolonisatörer och koloniserade är systemets fångar. Allt tal om frihet för den ena eller parten är irrelevant.
Azar poängterar att här har Sartre nått fram till en av marxismens kärnpunkter: den materiella produktionen avgör villkoren för hur det mänskliga livet kan levas. Frihetsbegreppet överges till förmån för det politiska engagemanget.
Hur ska slaven, proletären, den förtryckte förmå rubba detta system och förverkliga drömmen om allas frihet? Azars framställning avslutas med betoningen lagd på Sartres svårigheter att finna svaren på dessa frågor. Den kritik han här slutligen framför har dock inte karaktären av en dom över Sartres ideologiska val utan präglas snarare av sorg över ouppfyllda förhoppningar. Sartre blir ”de oinfriade utfästelsernas konung”. Möjligheten att formulera ett historiens slut skjuts alltid på framtiden. Berättelsen om de förtryckta som avskaffar allt förtryck och upplöser alla maktförhållanden riskerar att förbli en vacker berättelse.
Det intressanta med Azars bok är hans utförliga skildring av den genompolitiserade epok som följde på andra världskriget, en epok som bidrog till att forma filosofen Sartre och som han själv i så hög grad påverkade. Azars skildring placerar Sartre definitivt i det förflutna som om hans samröre med kommunismen för alltid diskrediterat honom. Humanisten Sartre lever dock kvar. Budskapet om frihet under ansvar upplever hos dagens franska filosofer en påtaglig renässans.
