År 1947, i januari, briserade en bomb i det franska litteraturlivet. I Les Temps Modernes stod en 50-sidors artikel, ”Paul Valéry et l”Enfant d”Éléphant”, en titel som antyder en identifikation mellan författaren och den frågvisa elefantungen i Kiplings historia om hur elefanten fick sin snabel. Artikeln var ett rungande angrepp på den poesi som skrivits av den nyligen bortgångne poeten Valéry, en gestalt närmast sakrosankt på den franska parnassen. Med utgångspunkt i frågan om Valéry kunde kallas en stor poet gavs här välvalda exempel på hans högtravande affektation och bristande poetiska gripenhet som resulterat i fadd pompös vers. Artikeln gick medvetet in för att vara ett helgerån och brännmärkte egocentriciteten och den litterära högfärden hos poeten. Den använde så vanvördiga ord som ”katastrof”, ”koketteri” och ”svammel”. Den har kallats för en ”värjstöt” och antydde indirekt en egen hållning till diktandet, ett krav på upplevdhet och äkthet. Essayn publicerades i bokform först 1986 och är inte
översatt till svenska.

Författare till den dräpande artikeln var Nathalie Sarraute, en dam som ju så småningom skulle framträda med en rad prosaböcker. Men bakom denna författare med en aktad position i utkanten av gruppen le nouveau roman dolde sig en annan Nathalie. Hon hade en gång varit skolflickan Natasja Tcherniak i bomullsindustrins huvudort Ivanovo i tsarernas Ryssland. Därbortom skymtar hennes judiska föräldrar och en släkt med en rad begåvade intellektuella personligheter - och allra längst bort en liten flicka med smeknamnet Tachotchek. Och denna Tachotchek hade en kär nalle som hennes styvsyster slet sönder utan att begripa dess innebörd som trygghetssymbol i flickans barnavärld, där hon upplevde att hennes mor glömde bort henne. Så kan vi skönja Nathalie Sarraute i hennes personliga bakgrund genom ett helt sekel, född som hon var 1900 och levande genom sina verk till sin bortgång 1999 och förbi den. Den som läser Huguette Bouchardeaus biografi Nathalie Sarraute (Flammarion, 255 s), som
återaktualiserar hennes författarskap, måste känna en stor sympati för denna livsinsats. Det är en väldisponerad, faktarik bok, tillgängligare än Arnaud Rykners mera kåserande presentation med samma titel från 1991.

Det finns fler inslag i Sarrautes biografi som kom att bli av betydelse för hennes diktning. Genom att hennes föräldrar skildes när hon bara var två år kom hon att växa upp än hos den ena av dem, än hos den andra, i S:t Petersburg, i Paris, i Schweiz. Faktum är att hennes mor, som var en charmerande och lite slarvig författarinna av underhållningslitteratur, inte visade henne den moderliga omsorg hon borde, så att hon själv valde att växa upp hos sin fader. Från början alltså tvåspråkig och tvåkulturell tillägnade hon sig snart även en tredje kulturbakgrund, när hon läsåret 1920-21 studerade i Oxford. Hon tog mycket djupare intryck av den moderna engelska litteraturen än hennes samtida franska författarkollegor, och hon hade gärna stannat i England, om familjeekonomin hade tillåtit. Hennes
litterära husgudar - bredvid Rysslands Tolstoj och Dostojevskij - var särskilt James Joyce och Virginia Woolf, genom deras stil och deras banbrytande verklighetsskildring. Året efter Oxford tillbringade hon i Berlin, där hon studerade sociologi och filosofi, ämnen inte oviktiga för hennes författarskap i framtiden.
Natasja Tcherniak hade först bestämt sig för en juridisk karriär. Hon tog examen vid Sorbonneuniversitetet och gifte sig med kollegan Raymond Sarraute, som hade starka litterära intressen och kom att bli hennes bäste lyssnare när hon läste upp sina manuskript. Efter några års arbete som advokat upplevde hon hur, bredvid omsorgen om man och tre barn, viljan att skriva blev allt starkare. Den skönlitterära debuten, ”Tropismes”, kom 1939 (i svensk upplaga ”Tropismer”, 1966). Originalet innehöll 18 texter, en senare upplaga 24. Det vittnar om en stark självkänsla att författarinnan var beredd att sända ut ett manuskript på bara 30 sidor i övertygelsen att hon kom med något nytt.
Men 1939 var också
krigsutbrottets tid. Nästa år ockuperades halva Frankrike, och snart började nazisterna också här förföljelserna av den judiska befolkningen. År 1942 fick Nathalie arbetsförbud, och hon och hennes far beordrades att bära judestjärnan, men båda undvek den. Fadern flydde till Schweiz, och dottern gömde sig i en liten fransk by, där hon fick tillfälle ge beskydd åt själve Samuel Beckett och hans hustru, som tillhörde motståndsrörelsen. I byn bodde emellertid en bagare som var angivare hos ockupationsmakten, och det var troligen i sista ögonblicket som Sarraute undkom för att gömma sig som lärare i en parisisk internatskola. Hur nära hon kom de mörka hot som diktaturerna utstrålade - Auschwitz, Gulag, fängelser, tortyr - skymtas i hennes dramatik.

Den korta men övertygande ”Tropismer” består av skisser, romanfragment, prosapoem, embryon till dramer, brottstycken ur samtal förda av anonyma gestalter. Titeln är en naturvetenskaplig fackterm och åsyftar reflexrörelserna hos en organism i dess relation till hetta eller ljus. Sarraute är en mästare i raffinerade liknelser, där gärna fysiska fenomen är speglingar av psykiska skeenden. ”Tropismer”, förklarar hon i en essay, är på ett litterärt plan odefinierbara ”sinnesförnimmelser som snabbt glider förbi i utkanten av vårt medvetande - de finns i ursprunget till våra gester, våra ord, i de känslor som vi uttrycker, och de fångas i halvtänkta tankar.” Så leder dessa tropismer - vilka även omfattar de rörelser i människors ansikten som hon ofta noterar hos läppar, näsa, ögonbryn, ögon - i Sarrautes uppfattning tillbaka till den hemliga källan i hela vår tillvaro. Alla hennes verk är präglade av den litterära uppfinning som tropismerna utgör. Och hon fångar de mest subtila skiftningar i relationerna mellan sina diktade gestalter.
I en av texterna i ”Tropismer” kommer en man i skymningen promenerande genom en stad och tittar i smyg genom en ruta in i ett hus, på bottenvåningen ”där man i fönstret hade ställt krukor med gröna växter på tefat av porslin och där tingen, varma, tunga, fulla av en hemlighetsfull kraft delade med sig lite grand av sitt sken”. Det är just denna kraft och detta sken som Sarraute på ett mera bildlikt sätt gör levande i sin prosa när hon följer människor, anonyma människor, i stadsgator och i hus men på samma gång in i deras tankeliv, ger blixtbelysningar av psykiska upplevelser, av själsrörelser, medvetna och halvmedvetna, men förmedlade genom anonyma gestalter, en ”han”, en ”hon”, ett ”de”. Sådan är Sarrautes berättarkonst i ”Tropismer”, och sådan förblir den, med undantag av att gestalterna i senare böcker lystrar till namn.
I sin programskrift ”L”ère du soupçon” (”Misstankens tid”), en klassiker för den nya romanen, utvecklar hon sin misstro mot avslutade romanintriger och definitiva porträtt av gestalter, av ”hela” människor liksom av litteratur som är politiskt engagerad. Hon vill att författaren skall nå fram till läsaren genom att utveckla sin text som en film, inte med den hastighet som kännetecknar verklighetens händelser
utan i ultrarapid. Sitt program rättfärdigade hon i teori först sedan hon börjat med praktiken. Med roten i en stark övertygelse ville hon uppnå och gestalta en djupare verklighet, och detta är giltigt för alla hennes skönlitterära skrifter, för de sju berättelser hon gav ut och som inte så ofta nådde vanligt romanomfång.

Rent tekniskt sett kan Sarraute sägas variera den metod som i modern lyrikanalys har kallats för ”kompression”, närmare bestämt ”associativ kompression”, det vill säga ett underförstående av den bakgrund som relationen associerar till. Hennes texter växlar gärna mellan vanligt berättande, inre monologer och repliker från gestalter svåra att identifiera. Hon finner en parallell mellan modern konst och litteratur när hon menar att litteraturen liksom konsten är på väg mot det abstrakta. Som en del av ett stort nätverk av författare och konstnärer i Paris levde hon i intim kontakt med 1900-talets konst, och hennes böcker har som titelsidor kända konstverk av abstrakt, helst geometrisk natur, verk av Picasso, Duchamp, Klee och Kandinsky, men också av tysken Joseph Albers, tjecken Frank Kupka och argentinaren Antonio Asis. Dessa verk ger ett extra perspektiv på Sarrautes skrifter, vittnande om hur hon avviker från det föreställande, det traditionellt berättande. Redan hos Flaubert finner hon, i hans anteckningar, ett abstrakt drag, när han talar om att avskaffa romangestalter, intriger och föråldrade inslag. Med tendensen till abstraktion sammanhänger tydligen hennes starka intresse för arkitektur. Vid ett besök i USA år 1964 var hon alldeles bländad av ”den strålande arkitekturen”, av betong, stål, glas i New York, en stad som franska intellektuella kallade ful. ”Jag kunde gå med näsan i vädret dag efter dag,” utbrast hon och anknöt till en ungdomsdröm att själv bli arkitekt.

Man har ofta diskuterat Sarrautes förhållande till den nya romanen, till Robbe-Grillet och hans gelikar. Sarraute delar deras program att skapa en anti-roman och att undvika jagberättare, bestämd handling, fasta
synvinklar och karaktärer. Men hon är, visar Bouchardeau, mycket mindre dogmatisk än de är, och där de är inåtvända, isolerade och uttalat negativa, är hon mera utåtvänd, social och mera fängslad av psykologi.

Det är två verk som Sarrautes eftermäle i dag särskilt kan leva på: det är romanen ”Le Planétarium”, 1961, (”Planetariet”, 1962), och självbiografin ”Enfance”, från 1983 (”Innan bilden bleknat”, 1984). Den förra är den längsta av hennes berättelser och den som mest liknar Proust, hennes tidiga litterära idol. Dess persongalleri, dess mänskliga ”planetarium”, består av fem gestalter, och den börjar med ett inspirerat kapitel, en lång inre monolog som i stilen påminner om William Faulkner. I intrigen finns två, ganska alldagliga, handlingar: dels den unge Alains drömmar om att bli författare och hans devota hållning gentemot en äldre, berömd författarinna, dels hans ansträngningar att tillsammans med sin hustru få byta sin tvårumsvåning mot en femrummare som ägs av hennes åldriga faster. Handlingen ger, med generationernas maktkamp som tema, en fin bild av de olika gestalternas personligheter, en bild med ganska satirisk udd. Men när Sarrautes mest negativa kritiker beskyllde hennes romangestalter för att vara okroppsliga abstraktioner, drabbade det knappast dem i ”Planetariet”, hennes kanske mest fullgångna roman. Här uppmärksammas också tropismerna: ännu, heter det, har man inte uppfunnit det språk som snabbt kan uttrycka vad man ser med en blick: ”en hel varelse och hennes myriader av små rörelser som kommer fram i några ord, ett skratt, en gest.”

Självbiografin ”Innan bilden bleknat” utgår från en av Sarrautes mest subtila bilder: ”Denna rekonstruktion av det jag måste ha erfarit liknar en pappmodell som i förminskad skala återger vad byggnaderna, husen, templen, gatorna, torgen och trädgårdarna i en sjunken stad en gång måste ha varit...”. Det är en bok som är omedelbarare, tillgängligare än Sarrautes övriga verk. Här ses barndomsupplevelserna, i tsarväldets Ryssland och i förkrigstidens Paris, inte från den vuxnes perspektiv utan inifrån ett barndomens ”jag”. Som ett svar till alla enskilda episoder och minnen från det förflutna sätts här in en extra röst som ställer frågor, kritiserar och nyanserar skildringens bild av en uppväxt. Här får man på nära håll följa den unga ryskans flyttningar över Europa, hennes bildningsgång, hennes upplevelse av moderns svek och hennes starka band med fadern. Och här möter vi hennes käraste vänner från barndomens läsning: Eliza som flyr med sitt barn i famnen över isflaken i floden, i ”Onkel Toms stuga”, och tiggargossen hos Mark Twain, instängd i kungens slott. Det är här symbolen med nallebjörnen kommer in. Den ger ett extra drag av mänsklighet åt denna genomintellektuella gestalt vars verk vid en första läsning kan verka svårtillgängligt men som har tillfört romankonsten nya viktiga sidor. Sarraute var ingen basfiol i fransk kultur, verken inga symfonier, men - kanske en kammarmusik.

Jöran Mjöberg
är författare och professor. (under strecket 16/9
2004)