Idag samlas människor i Armeniens huvudstad Jerevan i en minnesceremoni för dem som miste sina liv i ett folkmord under första världskriget. Åren 1915–16 dödades mellan 800000 och 1,5 miljoner människor (det råder osäkerhet om de exakta siffrorna) i det sönderfallande Osmanska riket. Huvudsakligen riktades våldet mot armenier, men även andra kristna som assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker mördades dessa år.

Just den 24 april år 1915 betraktas som startskottet för folkmordet. Då fördes 235 framstående armenier i Konstantinopel, dagens Istanbul, bort och dödades. Det här var en tid när Osmanska riket befann sig i krig, på Tysklands och Österrike-Ungerns sida i första världskriget. Mot sig hade de ententens styrkor som den 25 april inledde slaget vid Gallipoli med målet att inta Konstantinopel. I öster hade osmanerna Ryssland att slåss mot. I det här läget, när nationalism dessutom hade börjat spira bland vissa armenier, kom denna kristna minoritet att betraktas som femtekolonnare, potentiella förrädare. Det är mot den bakgrunden som folkmordet ägde rum.

Reforminriktade officerare i den ungturkiska rörelsen hade 1909 lyckats avsätta den konservative sultanen Abdülhamid II. Ungturkarna var en nationalistisk rörelse som hade vissa liberala inslag, men som hårdnade efter förluster av stora landområden under Balkankrigen 1912 och 1913. När Osmanska riket dessutom förlorade terräng till Ryssland under inledningen av det första världskriget blev ”den armeniska frågan” alltmer brännande.

Med morden den 24 april 1915 började alltså det som armenier kallar Aghet (Katastrofen). Städer och byar tömdes på sin armeniska befolkning som tvingades ut på marscher i öknen, officiellt för att den skulle förflyttas. Ofta föregicks vandringarna av att männen fördes bort och dödades. De som gick i dessa dödsmarscher var alltså huvudsakligen kvinnor och barn. Många mördades – vittnesmål berättar att offren brändes till döds, dränktes i floder, höggs ner med svärd eller kastades ut från höjder – men många dog också av sjukdom, törst eller svält under vandringarna. Ibland slog rövarband till och stal både barn och ägodelar. Många av kvinnorna utsattes för våldtäkter.

97 år har hunnit gå sedan dess och trots att de flesta forskare är överens om att det var ett folkmord som ägde rum, beslutat av ungturkarnas ledare, så förnekar Turkiet detta. Den turkiska uppfattningen är att såväl muslimer som kristna utsattes för massakrer under en kaotisk tid när ett imperium föll samman. I Turkiet är det straffbart att kalla händelserna för folkmord, detta enligt den ökända lagparagrafen 301 mot att ”förolämpa den turkiska identiteten”. Nobelpristagaren Orhan Pamuk, den populära författaren Elif Shafak och den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink (som mördades 2007) hör till dem som åtalats för detta.

Utanför Turkiet är man dock övertygad om att det var ett folkmord som ägde rum. Den svenska riksdagen erkände detta 2010 och tidigare har Tyskland, Frankrike, Grekland, Argentina, Schweiz, Litauen, Italien, Kanada, Belgien, Polen, Nederländerna och Uruguay slagit fast att det var ett folkmord. Även Europaparlamentet och FN har officiellt konstaterat detta.

Omvärldens engagemang för folkmordet har på senare år ökat, inte minst i Sverige. I år ges två böcker ut i ämnet och en dokumentärfilm om händelserna har fått biopremiär. I dagarna utkommer boken De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon (Atlantis, 339 s) av Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet. Titeln är ett citat av Talaat Pascha, osmansk inrikesminister under första världskriget och ansedd som en av dem som bar huvudansvaret för folkmordet. Talaat uttryckte sig på detta sätt 1915 när USA:s ambassadör Henry Morgenthau frågade varför inte ens oskyldiga barn kunde slippa undan. Bakom Talaats svar låg alltså åsikten att alla armenier måste dödas.

Karlsson beskriver hur en mängd faktorer ledde fram till folkmordet. Imperiets yta krympte i flera krig, vilket fick ungturkarna att gå i nationalistisk riktning. Samtidigt uttryckte armenier tydligare missnöje med den diskriminering de trots allt utsattes för som kristna osmanska medborgare. Att Europa krävde garantier för att armenier skulle behandlas väl, tolkades som utländska försök till inblandning i Osmanska rikets inre angelägenheter, och förlusterna av landområden i Balkan hade skapat misstro vad gäller kristna medborgares lojalitet. Slutligen hade stora grupper av turkar tvångsförflyttats från de förlorade territorierna, vilket innebar att man hade en mängd hemlösa medborgare att hantera. Dessa kunde ta över hus och egendom när armenier dödades och deporterades.

Vidare redogör Klas-Göran Karlsson för hur händelserna har påverkat armenier och turkar, vilken efterbörd folkmordet har gett. Armenier har försökt få omvärlden och framför allt Turkiet att erkänna folkmordet, men ibland också hämnats (exempelvis mördades Talaat Pascha av den armeniske studenten Soghomon Tehlirian i Berlin 1921). Den turkiska strategin har först varit att förtiga och därefter förneka folkmordet.

Men de historiska källorna talar sitt tydliga språk. När mördandet pågick fanns bland annat svenska diplomater och missionärer på plats som vittnen. I sin bok Folkmordet på armenier sett med svenska ögon (Artos, 375 s) har Göran Gunner, forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, sammanställt vad man i Sverige visste om folkmordet då det ägde rum och åren därefter.

Gunner berättar att svenska diplomater redan 1915 insåg vidden av det som skedde och att de rapporterade om det till Stockholm. Till exempel skrev Cosswa Anckarsvärd, svensk ambassadör vid beskickningen i Konstantinopel, till utrikesminister Knut Wallenberg att mördandet var styrt uppifrån: ”Det är att märka att förföljelserna mot armenierna skett på anstiftan af de turkiska myndigheterna och icke i första rummet är ett spontant utslag af fanatism hos turkarne, ehuru denna fanatism naturligtvis användas och spelar in”.

Men det var inte diplomater som hade mest att berätta om förföljelserna. Missionären Alma Johansson arbetade på ett barnhem i staden Muş i dagens östra Turkiet och blev ögonvittne till förföljelserna, vilket hon rapporterade om, bland annat till amerikanska diplomater. Flera år senare, 1931, gav hon ut boken ”Ett folk i landsflykt. Ett år ur armeniernas historia”. Alma Johansson har kommit att utgöra ett så pass viktigt vittnesmål att hennes namn är förevigat i en minnesplakett i folkmordsmuseet i Jerevan.

Vittnesmål har också dokumenterats på film. En viktig insats gjorde de svenska filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian (även ovan nämnde Göran Gunner bidrog) med filmen ”Tillbaka till Ararat” (Guldbagge för bästa film 1988). Holmquist och Khardalian reste då till USA, Frankrike och Turkiet och hittade överlevande som kunde vittna om mördandet, men också om de fruktansvärda mått och steg som kunde krävas för att klara livhanken – som till exempel att äta sina döda medmänniskor eller att ”adopteras” av förövarna och själv delta i plågandet av armenier.

Nu har Khardalian och Holmquist återvänt till ämnet – den här gången på ett personligare plan – med filmen ”Farmors tatueringar” (biopremiär i januari i år, sändes i SVT i februari). Upptakten var att Suzanne Khardalian, som själv har armeniskt ursprung, fick se foton ur ett arkiv från Nationernas förbund. Arkivet berättade om armeniskor som hade kidnappats och våldtagits av turkiska, kurdiska och arabiska män i samband med folkmordet. Många av dem levde vidare hos dessa män, födde sina förövares barn, blev ibland deras fruar, ibland deras konkubiner. Det som slog Khardalian när hon såg fotografierna var de tatueringar som flera kvinnor hade i sina ansikten – inpräntade i dem för att visa vilken man eller klan de tillhörde. Khardalian insåg att detta öde också var hennes farmors, även hon hade haft sådana tatueringar i ansiktet.

Filmen skildrar sökandet efter sanningen om Khardalians farmor, berättar hur hon våldtogs av en kurdisk man på en båtfärd över Eufrat och att han därefter behöll henne, hennes syster och mor hos sig i flera år. Filmaren lyckas med bedriften att finna en överlevare som kan berätta om liknande öden. I Jerevan hittar Khardalian en 104 år gammal armeniska som minns hur män dödades och kvinnor kidnappades. ”De förvandlade de armeniska kvarteren till bordeller, till horhus”, snyftar hon under intervjun i filmen.

Med invandring har folkmordet fått ny aktualitet i Sverige. Sedan flera år tillbaka bor armenier, men framför allt många assyrier/syrianer i Sverige. (En dispyt har gett den dubbla beteckningen – de som kallar sig assyrier hävdar anknytning till det assyriska riket, medan syrianer betraktar sig som arvtagare till forntida araméer). Bland Sveriges 100000 assyrier/syrianer är Seyfo (Svärdet), som de kallar folkmordet, ett trauma. Alla känner till öden från Seyfo, öden som de har fått återberättade av äldre släktingar. Det handlar oftast om hur mördandet gick till, fast ibland också lyckligare historier om anhöriga som rövades bort, men som efter några år kunde återbördas till sin egen familj och sitt eget folk. I Södertälje, där de flesta assyrier/syrianer i Sverige har valt att bosätta sig och där den syrisk-ortodoxa kyrkan har sitt biskopssäte, verkar också förlaget Nsibin som bland annat ger ut litteratur med vittnesmål om folkmordet. Södertäljes kommunpolitiker har sagt ja till att ett minnesmonument över Seyfos offer, men det är i nuläget oklart var det ska placeras och hur det ska utformas.

Sedan USA:s invasion av Irak 2003 har strömmen av assyrisk/syriansk och kaldeisk invandring till Sverige – och mer specifikt Södertälje – ökat. Kriget i Irak visade att kristna i muslimska länder fortfarande lever under hotet av religiöst grundat våld. Under Saddam Husseins styre var den kristna minoriteten relativt skyddad, men deras situation blev ohållbar efter att han störtats. Samtidigt som vissa betraktat dem som lierade med det invaderande USA har andra uppfattat att de levt i skydd av den forne diktatorn. Detta har lett till trakasserier och våld – bland annat mördades ett 50-tal personer i oktober 2010 när islamister slog till mot en kyrka i Bagdad under söndagsmässan.

Och även om al-Assad-regimen i Syrien är orättfärdig och agerar hänsynslöst mot sin egen befolkning, så är de förändringar som är på gång i Syrien ytterst hotfulla för landets kristna. Faller Bashar al-Assad, som tillhör minoriteten alawiter, så finns det en stor risk att våld riktas mot såväl kristna som alawiter. Ett slagord som har använts i protesterna mot Assad gör i alla fall gällande att hämnd kan komma att utkrävas, både i form av våld och etnisk rensning: ”Alawiterna till graven och de kristna till Beirut”.

Folkmordet 1915 ägde rum i en situation när Osmanska riket rasade samman och en ny orolig tid tog vid. På samma sätt kan de maktskiften i arabvärlden som äger rum nu utgöra en fara för de kristna i denna del av världen. I Irak har det redan hänt: av landets en miljon kristna uppges cirka hälften ha flytt förföljelser. Att detta också kan hända i andra länder – som exempelvis Syrien – är något politiska ledare i världen måste vara medvetna om och ta ansvar för.