Albert Camus tar emot i sitt arbetsrum hos Gallimard – ett av Frankrikes största bokförlag. En glasdörr står öppen mot en parisisk stenaltan med blommor och grönt. Bruset från den moderna storstadens obönhörligt rytmiska rörelser är långt borta.
Bakom sitt stora, överfyllda skrivbord slår Camus sig ned. Han är en ännu inte fyrtio års man med ljusbruna, allvarliga ögon. Det finns något generöst och naturligt i hela hans sätt; han har den sällsynta förmågan att få andra att känna sig väl till mods. Det glider snabba, litet kantiga leenden över hans behagliga ansikte, som endast lätt låter ana, att han har spanskt påbrå. Hans reaktioner är omedelbara; rösten låg och behärskad; han formulerar i korta väl avvägda satser, som någon gång lockar till skratt men oftare till eftertanke. Det är anmärkningsvärt, att han talar alldeles så som han skriver essayer. Han vänder sig till sin lyssnare liksom till sina läsare med ett förtroendefullt allvar.
Camus är född i Nordafrika och har studerat filosofi vid universitetet i Alger. Han tänkte en tid på en lärd karriär men – som han själv säger med en glimt i ögat – blev lyckligtvis lungsjuk och måste avbryta banan. Han har prövat många yrken. Studieåren förflöt i en ständig kamp med materiella svårigheter. Långa tider blev det fjorton dagar vid universitetet och fjorton dagar på turné – Camus har bl. a. varit ivrig teaterman och skådespelare. Liksom hjälten i hans första roman Främlingen har han även lärt känna den lille tjänstemannens själsdödande men ändå bindande arbete, det moderna livets på en gång mekaniska och hjälpsamma grepp om människan.
När l'Etranger – Främlingen – kom på tal, ställde jag en fråga till Camus. Romanen publicerades 1942 och var det första av den då 29-årige författarens arbeten som nådde den stora publiken. Den uppfattades av många som känslolös, cynisk och därför deprimerande. Inte alla tänkte på att känslolösheten är ett försvar och cynismen ett vapen, när man lever utan hopp i en värld man inte förstår. Lika litet insåg man, att den unge brottslingen i Camus' bok prisger sig åt sina domare framför allt därför att han inte har styrka nog att se sig själv i ett försonande ljus. Men det var varken romanens outsagda mening eller de fräscha sidorna av solbeglänst primitiv livslust min fråga gällde. Den berörde snarast Camus' litterära form. Den gällde hans sätt att framställa den yttre verkligheten i spegelbilder eller i överraskande och snabbt föränderliga perspektiv, som visserligen påminner om modern kameraföring men som också förekommer hos en del andra författare, särskilt ryska. Jag tänkte på det sovjetryska trettiotalets Jurij Olescha och på vissa klassiker. Det visade sig, att Camus hade ingående kännedom om den ryska litteraturen, både den moderna och den klassiska. Han nämnde genast Gogol, vars sätt att återge verkligheten genom sin fantasis än karikerande än smickrande men alltid rörliga spegel hade frapperat och tjusat honom. Så kom han att tala om Kappan, vilken – alldeles så som hans egen novell Främlingen – framställer den obetydlige tjänstemannen i hans rutinliv, på hans monotona väg från arbetet till måltiden, från måltiden till sovplatsen, måndag, tisdag, onsdag... Men medan Gogols hjälte är en spänd och överkänslig stackare med evigt framvällande och evigt stäckta förhoppningar och drömmar, har Camus' Främling gått över gränsen för lidandet, låtit sitt hopp fara och glidit in i ett slags accepterande av sin nästan vegetativa värld.
Camus berättade, att han upplevt det väsentliga av vad han beskriver. Han sade sig inte ha tillräckligt med fantasi för att skapa gestalter eller miljöer ur intet. Medvetet hämtade han inte heller något ur litteraturen. Under sin journalisttid i Alger fick han ibland i uppgift att göra brottmålsreferat. Det var så han kom i beröring med en ung man, som dödat en arab ”på grund av solen”, en psykoasteniker, som det egentligen inte var något ont i men som saknade förmågan att se sig själv genom rosenröda glasögon. Han dömdes till döden och avrättades, faktiskt mera därför att han uppträtt slappt och känslolöst vid sin gamla mors bår än därför att han gjort sig skyldig till överlagt mord. Med stor förståelse har Camus satt sig in i hans sätt att reagera, med största konsekvens följer han honom mot det dramatiska slutet. Döden, säger Camus, förlänar alltid åt det upplevda en viss storhet.
Det finns balans och säkerhet i Camus' dagliga liv. Han arbetar regelbundet, ägnar de friska morgontimmarna åt studier och förberedelser för sina litterära arbeten. Han äger en sällsynt beläsenhet som ständigt vidgas, bland annat därför att han dagligen ägnar tid åt den skriftserie han handhar på förlaget och som utkommer under titeln l'Espoir – Hoppet. I denna serie vill Camus sammanföra arbeten, som på ett eller annat sätt bekämpar ”vår epoks onda”. ”Man tar mig ofta för moralist”, säger Camus stillsamt. ”Jag undrar om det är riktigt. Jag tror egentligen inte, att det är möjligt för oss människor att leva utan lögn. Kanhända är lögnen människor emellan till och med nödvändig. Det är inte den lögnen jag främst vänder mig mot. Det är den stora, sociala lögnen jag betraktar som vår tids onda, propagandaapparaterna, som behärskar vår värld och som slår ned den tänkande människan.”
När Camus talar om hopplöshet och misströstan, menar han inte blott den nästan fysiska utmattning som följer på svikna ideal. Han tycks närmast mena den intellektuella människans känsla av absolut maktlöshet inför de kollektiva rörelserna i tiden; hon känner upplösningen omkring sig, ser med oro på varje ny fas i den ryckiga processen. Camus söker botemedel men han vet, att det inte finns mycket att ställa upp emot kollektiviseringen, särskilt när man som han inte vill söka hjälpen utanför den mänskliga sanningen och den mänskliga logiken.
Den arbetsfyllda, parisiska vardagen räcker inte till för Camus, när han vill skriva en bok. Då reser han till Södern och slår sig ned långt bortom allfarvägarna, någonstans norr om Pyreneerna i de blomdoftande, berusande trakter, som för honom är det skönaste på jorden. Medelhavets överdådiga färger, värme och ljus har Camus skildrat i sin redan 1938 utkomna essaysamling ”Noces”, där intensiteten i naturupplevelsen och hans prosas rikedom starkt påminner om naturskildringen i vissa av Gogols ukrainska noveller. I sådan miljö anser Camus sig bäst kunna skriva. Han brukar bo i avskildhet och han arbetar som i trans, tio till tolv timmar om dagen. Så skrev han under sex veckor av stark koncentration sin senaste essaysamling l'Homme révolté, som kom ut för ett halvår sedan.
Man skall acceptera och nöja sig med sin lott som människa, det är en återkommande tanke i Camus' verk. Han godtar intet förhärligande av den mänskliga tillvarelsereformen; i ett slags anspråkslöshet menar han, att vi skall avstå ifrån att närma oss det gudomliga. Vi skall i stället till fullo utnyttja våra mänskliga förutsättningar och vårda oss om vår medfödda rättskänsla. Vi skall nöja oss med vår jordiska uppgift, uppfylla våra plikter och se på våra medmänniskor med sympati och ömhet. Denna ”virila humanism'” bär även den kämpande humanismens drag: från sina huvudproblem livet, döden, självmordet och mordet kommer Camus in på dödsstraffet, som han anser vara en fläck på en civiliserad nation. Han uttalar sin tacksamhet över den film som under titeln Nous sommes tous des assassins går på ett par av Paris biografer och som framställer dödsstraffet i hela dess onda meningslöshet. ”Jag har varit med om allt det där”, säger Camus. ”Just så går det till. Man låter den dödsdömde leva i ångest och fruktan i veckor och månader, för att sedan kasta sig över honom som uppretade tigrar och släpa honom till schavotten. Jag har varit närvarande vid en avrättning.”
Vår epok utmärker sig å ena sidan för en förståelse och känslighet som aldrig tidigare, å andra sidan för en omdömets brutalitet, som är oförklarlig på vårt utvecklingsstadium. Det är detta Camus kallar de dödliga motsättningarna i tiden. Det är en kamp mellan det goda och det onda, och blott ett fåtal vet var de står. Camus känner sina önskningar: en övertänkt frihet i stället för det rationaliserade tyranniet, en altruistisk individualism i stället för koloniseringen av massorna.
En del av dessa problem har Camus tidigare berört i essaysamlingen Le Mythe de Sisyphe – titeln är en symbol för människans absurda men ändå lyckliga liv. – Men i årets essaysamling har Camus fört ut sina ideer i nya och större sammanhang. Han tar fram boken och visar mig kapitlen, där han ställer sina problem i belysningen av Dostojevskijs upprorsgestalter. Han berättar hur den mest intelligente av bröderna Karamasov alltid fängslat honom – ända sedan han under Algertiden spelat lvans roll i en dramatisk bearbetning av det berömda verket. Trotsets Ivan Karamasov är hemsökt av samma problem som Camus själv. Hall pekar på kapitlet om lvans vägran att acceptera frälsningen, därför att den förutsätter att man sluter ögonen för fordringarna på jordisk moral och jordisk rättvisa. ”Jag lever tvärt emot logiken”, säger Ivan, och Camus är av samma mening. Ty den logiska konsekvensen av uppgivandet av en tro på livet efter detta är självmordet. Men Ivan hänger fast vid livet självt. ”Om jag inte längre hade någon tro på livet, om jag tvivlade på en älskad kvinna, på världsordningen, och vore övertygad om att allting tvärtom är ett infernaliskt och förbannat kaos, även då, ja till och med då ville jag leva.” Det är detta lvans passionerade bejakande av livet även i dess dystra och absurda former, som verkat befruktande på Camus' tankegångar.
Ända sedan studieåren i Alger har Camus intresserat sig för Dostojevskij. I förbigående nämner han, att han faktiskt är den ende moderne fransman – utom Gide – som djupare intresserat sig för den på en gång morbide och lysande ryssen, ty den franska med Goncourtpriset belönade biografien är skriven av en armenier under fransk pseudonym. Och det är inte bara Bröderna Karamasov Camus ingående studerat. Dostojevskijs andra upprorsgestalt Sjigalov i De besatta skymtar i ett annat avsnitt av l'Homme révolté, där Camus belyst det väsentliga av det som sagts och kan sägas om polisstaten. Han ställer den mest illusionslöse och mest klarsynte av Dostojevskijs tre ”onda andar” mot de övriga med inträngande skarpsinne. Men så har han också levt med De besatta vid sin huvudkudde. Han kan denna Dostojevskijs geniala vision av idealstatens yttersta konsekvenser utantill.
Trots sin närhet till Dostojevskij gav Camus företrädet åt Tolstoj både som människa och som författare. Lidandet kan ingen mäta, säger han, men som beundrare av den hela och obrutna människan vill han främst se upp till den som utan klagan går igenom sina prövningar, som accepterar sitt öde. Krig och fred och Anna Karenina räknar han till litteraturens största mästerverk; de är livet självt i jubel och smärta. Konsten ser Camus i första hand ur konstnärens synpunkt: genom att återuppleva verkligheten kvarhåller denne det flyende ögonblicket och fördubblar därmed sin livsintensitet. Men han begär också av konsten att den skall stå i sanningens tjänst. Den må ställa sin outtalade fordran på människan; med dess hjälp må hon pröva sig själv, övervinna fantomerna och komma sin egen nakna verklighet närmare.
Jag hör klockan slå i Saint-Sulpice. Så tog jag farväl av Albert Camus. Han kvarlämnade intrycket av en ovanlig människa, en disciplinerad natur och en ännu sökande ande. Kanske kan han verkligen göra något för vår tids människa. Är inte Albert Camus med sin stora arbetsförmåga, sitt djärva uttryck och sin självbemästring, alla framgångar till trots, alltjämt ett stort, ännu inte helt infriat löfte?
