Att läsa David Foster Wallaces postumt utgivna roman The pale king (Little, Brown and company, 560 s) är en vemodig, upplyftande och egendomlig upplevelse. Vemodig för att han inte längre finns ibland oss. Han dog för egen hand, bara 46 år gammal. Upplyftande för att den trots sin fragmentariska och allt annat än färdiga form innehåller så många briljanta prov på det som gjorde honom till en av den amerikanska skönlitteraturens mest tongivande yngre författare. Egendomlig för att den knappast är den roman som DFW (som han brukar kallas av sina fans) själv hade velat ge ut. Frågan är om den ens kan kallas en roman.
Efter att David Foster Wallace tog sitt liv den 12 september 2008 hittade man vad som föreföll vara ett tryckklart manuskript på hans skrivbord. Tolv kapitel prydligt samlade i en trave. Det såg ut som ett budskap om att han önskade få den bok som han slitit med i nästan ett decennium publicerad. Vid närmare granskning visade sig de tolv kapitlen dock vara långt ifrån en färdig bok, men hans förläggare tog dem med sig tillsammans med en hel uppsjö annat material – mappar, utkast, anteckningar, fullklottrade kollegieblock – som verkade höra till det romanprojekt som DFW med en omisskännlig ton av missmod kommit att kalla ”The long thing”.
Det tog förläggaren över två år att välja, vraka, klippa och klistra i detta digra material. Resultatet av hans mödor landade på bokhandelsdiskarna i USA i april och i höst utkommer boken i svensk översättning på Natur & Kultur. Förra gången han gavs ut på svenska var 1989, då Legenda publicerade hans debutroman ”Broom of the system” (”Systemets sopkvast”), i översättning av Ulf Gyllenhak. Förmodligen gick den rätt spårlöst förbi hos oss, åtminstone försäljningsmässigt, för inget svenskt förlag har varit villigt att satsa på honom sedan dess, förrän nu. Förhoppningsvis väntar nu fler böcker av DFW i svensk översättning. Här finns mycket att välja bland: hans över tusen sidor långa magnum opus, ”Infinite jest”, tre novellsamlingar, två essä- och artikelsamlingar samt en populärvetenskaplig bok om evigheten: ”Everything and more”.
David Foster Wallace föddes 1962 och växte upp i Illinois. Hans far undervisade i filosofi och hans mor var engelsklärare. Hemmet genomsyrades av språk och litteratur, och DFW uppmuntrades redan från tidiga år att utveckla sina uppenbara intellektuella utförsgåvor. Han var också sportintresserad och spelade juniortennis på rätt hög nivå, innan han började studera filosofi och matematik på college. Det var i den vevan han först drabbades av de depressioner som skulle komma att plåga honom under resten av hans liv, och det var också då han började läsa skönlitteratur på allvar.
När han skrev sin första roman dominerades det litterära landskapet i USA av minimalism och smutsig realism. Men Wallace hämtade hellre inspiration från amerikanska postmodernister som Don DeLillo, Thomas Pynchon och William Gaddis, och anammade genrens typiska formexperiment, metalitterära lekar och satiriskt färgade samhällskritik.
”Systemets sopkvast” är en ontologisk och vildsint humoristisk undersökning av jagets autenticitet. I centrum står Lenore Beadsman, en ung kvinna som oroar sig för att hon kanske bara är uppdiktad. När hennes filosofiskt skolade farmor försvinner från sitt äldreboende tillsammans med en hel hord andra åldringar inleds en vindlande jakt där en abnormt verbal kakadua, en extremt fet affärsmogul, en konstgjord öken i Ohio och en hemlig babymatsingrediens spelar viktiga roller. I ljuset av det DFW skulle komma att skriva framstår boken som något omogen, men den är trots det oupphörligt underhållande och omtumlande, och hans träffsäkra känsla för dialog och uppenbara ömsinthet för de psykologiskt fint fångade karaktärerna räddar den från att vara enbart ett übersmart sätt att litterärt gestalta språkfilosofiska teorier.
DFW var själv missnöjd med debutromanen, som han senare beskrev som en bok som kändes som om den var ”skriven av en väldigt intelligent 14-åring”. Men trots sina brister innehåller den mycket av det som skulle bli hans kännetecken: de långa, flödande meningarna, de skarpa iakttagelserna, den vassa samtidskritiken, klangen av sorgsenhet mitt i alla lekfulla krumbukter och, inte minst, viljan att verkligen kommunicera det han finner viktigt till läsaren.
Det sistnämnda lyckades han väl sisådär med i debuten, då gick det bättre i ”Infinite jest”, tegelstensromanen från 1996 som blev hans stora genombrott. Den har ett flertal huvudpersoner, rör sig mellan en tennisskola och ett rehabiliteringshem för missbrukare och utspelar sig en bit in i det som då var framtiden – närmare bestämt 2009. Romanen målar upp ett genomkommersialiserat USA besatt av underhållning och konsumtion, och som under en hysterisk och glättig yta pulserar av sorg och tomhet. I boken är ”Infinite jest” titeln på en film som fängslar de människor som ser den så till den grad att de aldrig förmår sluta titta. De blir helt enkelt underhållna till döds. Att beskriva intrigen är i princip ogörligt. Dels för att romanen är så krängande, överdådig och mångförgrenad, dels för att den egentligen knappast kan sägas ha en intrig. Ansträngande att ta sig igenom, javisst, inte minst med tanke på de hundra sidor med fotnoter som avslutar boken. Den som ger sig tid att tränga in i den blir dock rikligt belönad, och fotnoterna, som till en början kan verka avskräckande, blir till ett sorts fascinerande fönster in i författarens eget huvud.
I en artikel från 2009 som publicerades i nummer 60 av tidskriften Med Andra Ord, fångar översättaren Alva Dahl något väsentligt i DFW:s sätt att skriva:
”DFW:s sätt att bygga upp texterna i flera parallella lager, ofta genom ett avancerat bruk av fotnoter, men andra gånger med ännu mer nydanande metoder /…/ skänker spänning och, faktiskt, stundtals en sorts lätthet till texten, men ger framför allt ett ärligt intryck – DFW vill inte ta bort något; han har förmågan att verkligen se detaljerna och deras plats i helheten och vägrar att underutnyttja denna förmåga, reducera sin egen blick eller förenkla verkligheten så att den lämpar sig bättre i ett normenligt mönster.”
Hans envisa vägran att reducera och förenkla gav honom inte bara mängder av hängivna beundrare, utan förlänade honom också en hel del kritik. Många recensenter pekade på det de såg som hans oförmåga att hålla igen och koncentrera. Han har kritiserats för att skriva oredigerat, pratigt och irrande, och för att vara för smart för sitt eget bästa. Men denna kritik missar själva kärnan i det DFW eftersträvade. Han skrev som han gjorde för att han ville fånga hur livet ter sig just här och nu, hur det är att vara människa i en tid då vi dagligen och stundligen översköljs med det han kallade en tsunami av information. Hans avsikt var att utmana läsaren, och, som han sade i en intervju, visa henne att hon är smartare än hon tror att hon är och påminna henne om det hon redan vet.
Denna starka tilltro till läsaren genomsyrar också hans ofta briljanta noveller, liksom de egensinniga och originella essäer och artiklar han skrev om allt från nöjeskryssningar och hummerfestivaler till litteratur och politik. Den lyser också från nästan varje sida i ”The pale king”, detta märkliga pussel till bok, som Wallace kanske inte ens hade brytt sig om att avsluta om han hade orkat leva vidare (de sista åren talade han ibland om att sluta skriva helt och hållet, för att i stället driva ett hem för övergivna hundar). Men den är samtidigt mer tillgänglig än ”Infinite jest”, och tydligare inriktad på att skänka läsaren tröst och mening i den förvirrade och komplicerade tid som är vår – en ambition som syns allt tydligare ju längre fram i DFW:s produktion man kommer. David Foster Wallace var något i den samtida litteraturen så ovanligt som en djupt moralisk författare. Hans ledord var empati och medmänsklighet. Det han ville, skrev han i en essä om Dostojevskij, var att skapa ”moraliskt passionerade och passionerat moraliska” verk som kunde få läsaren att ”känna sig mindre ensam inombords”.
Den drivande tanken bakom ”The pale king” formuleras i en av de anteckningar som Wallace lämnade efter sig, och som nu inlemmats i bokens appendix: ”Lycksalighet – intensiv glädje och tacksamhet över att leva – ligger på andra sidan av outhärdlig leda.” För att gestalta denna tanke har Wallace valt att skriva om människor som arbetar med något av det mest själsdödande tråkiga man kan föreställa sig. Romanen utspelas i mitten av 80-talet på ett skattekontor i Illinois, och kretsar kring en grupp personer som dag ut och dag in sitter vid långa rader av skrivbord och granskar deklarationer. Ett arbete som kräver total koncentration och som inte ger ens en millimeters utrymme för dagdrömmeri eller ouppmärksamhet. Men total koncentration, total uppmärksamhet i nuet, antyder Wallace, är också nyckeln till sinnesfrid och själslig harmoni. DFW som en förespråkare för mindfulness? Det låter måhända osannolikt, men känns faktiskt lika självklart som oväntat.
Romanen rymmer också tillbakablickar, där skattetjänstemännens uppväxt och tidigare liv skildras i ofta djupt gripande och inte sällan tragikomiska kapitel. Många av dem har traumatiska upplevelser bakom sig, och många besitter märkliga förmågor eller lider av ovanliga åkommor. Så även den ”David Wallace” som i kapitel nio (kallat ”Författarens förord”) hävdar att han är den verklige DFW och förklarar att den bok vi läser i själva verket är en memoar.
Att välja leda som tema för en roman kan förefalla våghalsigt på gränsen till dumdristigt. Hur ska man kunna skildra tristess så att det blir intressant läsning? Sällsamt nog lyckas Wallace fånga inte bara tristessens själva väsen, han får oss också att uppleva den in på bara skinnet – och nära nog njuta av känslan. Förklaringen ligger i hans hisnande språk, hans djupa humanism, hans förmåga att öppna världen för läsaren och visa på ett annat sätt att se.
Men DFW:s vision för den här romanen gick längre än till att undersöka leda och tristess. Här och var, både i själva kapitlen och i de avslutande anteckningarna, skymtar också ett annat tema, ett mer politiskt och samhällskritiskt, där DFW riktar ljuset mot den ekonomism som alltmer kommit att styra och genomsyra vår tillvaro. Den sidan av romanen förblev outvecklad, åtminstone i den här versionen, men det går lätt att ana konturerna. Den skulle ha skildrat en kamp mellan det gamla gardet, med dess betoning av plikt, tjänande och medborgaranda, och nya marknadsliberala krafter som strävar efter att omstöpa skatteverket från byråkratisk samhällsinstitution till vinstdrivande företag.
Hur detta tema var tänkt att flätas in i helheten kan vi bara fantisera om. Eller helhet förresten. ”The pale king” snarast stoltserar med sin obekymrade brist på helhet och intrig (i den bemärkelsen är detta lapptäcke till roman helt kongenialt med Wallaces estetik). Inte saknar man det heller, lika lite som man egentligen bryr sig om hur det hela ska sluta. David Foster Wallace läser man inte för att få veta hur det går. Man läser honom för att få veta hur det är.
