Den senromerske författaren Lucius Apuleius roman ”Den gyllene åsnan” brukar också ges titeln ”Metamorfoser” (Förvandlingar). Verket skall inte förväxlas med den äldre och mer berömda diktsvit om gudar och människor av skalden Ovidius som likaledes kallas ”Metamorfoser”. Apuleius roman, vars fullständiga titel är ”Lucius Apuleius’ från Madaura förvandlingar”, har sina båda inofficiella namn på grund av det märkliga byte av gestalt som där förekommer: berättaren, en nyfiken ung man, förvandlas oavsiktligt, genom ­inkompetent utövning av trolldom, till en åsna men återtar så småningom efter många vådliga äventyr sin mänskliga gestalt genom gudomlig mellankomst. Mitt i ett särskilt spännande avsnitt avbryts ­berättelsens flöde genom att en gammal kvinna berättar en lång saga. Hon säger sig på det sättet vilja ge en smula förströelse åt en stackars flicka av förmögen familj, som just kidnappats av ett rövarband.

Scenen är rövarnas högkvarter, en ­hemlig grotta, i vilken banditerna efter sitt lyckade kap lagt sig att sova. Ty Apuleius miljöer är betydligt mer vardagliga och jordnära än den gudavärld som dominerar hos Ovidius. De hör hemma i stilla avkrokar av den ­grekiska landsorten någon gång på författarens egen tid. Han levde som berest och studerad privatman, vältalighetslärare och filosof i Grekland och Nordafrika cirka 125–180 e Kr.

”Den gyllene åsnan” är emellertid rik på dramatiska händelser och tempot är högt. Stilen präglas av uttryck och vändningar som tyder på att Apuleius ofta parodierar samtida folklig berättarstil. Det finns i romanen religiösa inslag; de förhärligar den egyptiska gudinnan Isis, som hade många dyrkare i kejsartidens romerska rike och de är säkert djupt allvarligt menade. Där finns också en dos av pornografi, som dock för det mesta inte präglas av något senantikt dekadent raffinemang utan snarare av rustik ungdomlighet. ”Den gyllene åsnan” är inte något betydande litterärt mästerverk men kom att spela en viktig roll när renässansens berättare, med Boccaccio som ­pionjär, såg sig om efter förebilder, och den har inspirerat författare av skälmromaner långt fram i tiden. Boken har en livlighet och fräschör som i modern tid lockat så framstående översättare som Robert Graves (”The Golden Ass”, 1950; till svenska N Holmberg, 1960).

Den gamla kvinnans insprängda berättelse handlar om prinsessan Psyche, om kärleksguden Amor (Eros) och om deras på allsköns prövningar rika kärlekssaga. Hur populär Apuleius pikareskroman i sin helhet än blev, var det denna korta berättelse som förde den in i konstens och litteraturens mest gyllene salar. Psyche är den yngsta av tre kungadöttrar – om tid, rum och kungarike får man intet veta – och hon är så skön att hon börjar beskrivas som en konkurrent till kärleksgudinnan Venus, i sagan en ganska trist åldrande galanta. Venus tar humör och befaller sin son kärleksguden Amor att inge Psyche kärlek till den lägsta och mest föraktliga bland män. Amor blir emellertid själv djupt förälskad i den vackra Psyche och installerar henne – med utnyttjande av västanvinden och alla de andra resurser som gudar förfogar över – i ett palats, där han blir hennes make och besöker henne varje natt, men alltid i fullständigt mörker. Hon får inte se honom med sina ögon. Det är villkoret för denna lyckliga förening, och Amor klargör det också för sin brud.

Förledd av sina avundsjuka systrar dukar Psyche under för frestelsen att en natt, när Amor sover djupt, tända en lampa. Hon ser att hennes sängkamrat är kärleksguden. En droppe av lampans brinnande olja väcker Amor och bränner honom. Han lämnar Psyche, som emellertid med oemotståndlig kärlek och trohet upptar sökandet efter sin make. Genom oändliga mödor och prövningar – de senare uppfinningsrikt och ondskefullt påhittade av Venus – finner hon honom till slut, och han förmår överguden Jupiter att upptaga Psyche i gudarnas krets, där Amor och Psyche slutligen förenas i ett sant och giltigt äktenskap – men ett äktenskap gudar emellan. Människan Psyche finns inte mer.

Att denna berättelse är en saga, det torde inte på allvar bestridas av ens den mest debattlystne kulturantropolog (eller hur man nu bör beteckna de lärde som har kunskap i sådana ting). Man behöver inte vara mycket bevandrad i sagornas värld för att känna igen sådana motiv som förbudet att försöka se en hemlighetsfull nattlig besökare och påföljderna av att ett sådant förbud överträdes. Sagan om Prins Hatt under jorden är ett exempel bland många. Avund­sjuka systrar och hatiska överglänsta skönhetsdrottningar känns också igen.

Att den uppmärksamme läsaren kan finna vad som brukar kallas allegorier i sagan om Amor och Psyche är uppenbart. Psyche är mer än namnet på en vacker flicka. Ordet betyder först och främst ”liv”. När Iliadens kämpar biter i gräset, noterar Homeros att deras ”psyche” lämnar dem. Ordet betecknar också de avlidnas andar, det betecknar ”själen”, när man väl börjat tala om en ­sådan. Det kan användas om en människas sinnesart och personlighet. Och det betyder dessutom ”fjäril”, vilket snabbt blev viktigt när bildkonsten tog hand om berättelsen. Hela sagan kan tydligen i själva verket ses som en allegori, och en allegorisk tolkning blev tidigt den förhärskande: Psyches mödosamma vandring är själens vandring mot fullkomning, vägledd av Amor, kärleken. Så lästes sagan, förvisso med många varianter, när motivet från 1400-talet och framåt blev ett av de mest kända, älskade och utnyttjade i europeisk diktning och bildkonst. Paret Amor och Psyche kom att höra till en litterär och konstnärlig standardrepertoar, en referenspunkt som kunde användas även i sådana kretsar och sammanhang där antika gestalter eljest inte fungerade som meningsbärare.

Är berättelsen om Amor och Psyche en myt? År 1983 anordnade Nationalmuseum en stor och rik utställning med den kortfattade beteckningen ”Myter”. Bakgrunds­illustration på den innehållsrika och vackra katalogens omslag är en känd målning av Francisco Goya (”Spanien, tiden och historien”). I förgrunden avbildas en av Johan Tobias Sergels mest berömda skulpturgrupper: ”Amor och Psyche” – flickan knäböjande för att hålla sin nattlige make kvar; guden, med kraftiga vingar, milt men fast avvisande. Spörsmålet kunde därmed kanske anses auktoritativt besvarad.

Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Frågan var Amor och Psyche hör hemma i de berättande texternas stora familj är omstridd. Den behandlas med varsam hand av den franska litteraturforskaren Véronique Gélys i en mäktig monografi, L’invention d’un mythe: Psyché med undertiteln Allégorie et fiction du siècle de Platon au temps de La Fontaine (Honoré Champion, 556 s). Boken är inte bara ett ovanligt imponerande lärdomsprov; det är också ett skarpsinnigt och originellt bidrag till en diskussion som sakta ringlat sig fram genom århundradena.

Vad är då en myt? Låt oss först städa undan det politiska och massmediala bruket, där ordet helt enkelt står för något uppdiktat, en fantasiprodukt eller en lögn. Vad återstår? Har det någon som helst betydelse – ens i den humanistiska lärdomens högsta och mest lufttunna skikt – vilka företeelser som tilldelas namnet ”myt”? Sådana frågor måste ställas mot bakgrund av en historia, som ofta är mycket lång.

När det gäller myten och dess förhållande till sagor, sägner och legender börjar den ­moderna debatten med bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, pionjärer i den tyska romantikens tecken. För den grimmska generationen – från 1810 och framåt – var myten ett slags urform för språklig meddelelse om tillvarons väsentligaste element och om deras tillkomst och utveckling. Ur denna urform, ansågs det, skapades med tiden sagor och sägner, som alltså närmast betraktades som ett slags enklare och tunnare varianter av myterna. Idén att mytens funktion är att ge livet en mening i några grundläggande och väsentliga hänseenden och att förmedla en spegelbild och ett eko från en värld som nutidsmänniskan har förlorat har framförts med särskild kraft och strålglans av Nietzsche, men en liknande uppfattning – att myten är bärare av livsnödvändig kunskap från släktets tidigaste ­förflutna – har i modern tid framförts av särskilt franska forskare som Claude Lévi-Strauss och Mircéa Eliade (som däremot inte delar degenerationsteorin).

Andra – med Roland Barthes som främste talesman – ser myten helt enkelt som en metod, eller kanske snarare en egen språkform, för att förmedla ett budskap, som kan dechiffreras genom tolkning. ­Myterna, tycks Barthes mena, bör på det sättet avslöjas; de har ett välde över mänskliga föreställningar som bör brytas. Och naturligtvis – därom behövs knappast någon erinran – har myten en betydande plats i Freuds värld. Mot den bakgrunden vågar man hävda att det inte är likgiltigt om en framställning har karaktären av myt eller hör hemma i någon annan, mindre kontroversiell genre. Vill man på allvar försöka förstå berättelser – och bilder – är det viktigt att de karakteriseras och ordnas på rätt sätt; det är lika viktigt som ­Linnés namngivning och gruppering av växter. ”En vetenskap är ett välkonstruerat språk”, sade en stor matematiker för hundra år sedan. Det gäller även humaniora.

Véronique Gélys ärende i monografin om Amor och Psyche är nu inte att ta ställning till den principiella debatten. Hon väljer i stället att först med en uppsjö av exempel från den antika litteraturen och konsten – religion och filosofi inte bortglömda – visa de många livskraftiga tanke- och bildelement som föregått Apuleius berättelse, som så att säga förelåg disponibla och kunde som ett slags förstärkande ekon ge den större djup och räckvidd än sagan i sig kunde göra anspråk på. Hon går sedan vidare för att studera och tolka den häpnadsväckande rika litteratur och de otaliga konstnärliga verk från tiden efter Apuleius framställning där det grekiska kärleksparet figurerar.

En mäktig draghjälp in i medeltidens lärda och litterära värld fick Apuleius otvivelaktigt av den lärde men knastertorre Martianus Capella, som någon gång under det femte kristna århundradet skrev ett utomordentligt inflytelserikt arbete, ”Filologins bröllop med Mercurius”. Skriftens stora betydelse beror på att det omaka brudparet i bröllopsgåva fick ”de sju fria konsterna”, det vill säga de ämnen som utgjorde kärnan i alla medeltida studieprogram; de presenteras utförligt i Martianus dikt, som blev en förebild för senare beskrivningar. I en inledande del erkänner författaren att han i sin bröllopsskildring inspirerats av sagan om Amor och Psyche. Det gav de båda ungdomarna ett inträdeskort till nya och livskraftiga nejder, där de kom att blomstra i oanad rikedom. Den är särskilt framträdande i de romanska kulturernas renässansdiktning.

Madame Gély avslutar sin framställning med Jean de La Fontaines prosaroman från 1669, ”Les Amours de Psyché et de Cupidon”. Inte så att temat var uttömt. Långt därifrån. Särskilt i bildkonsten gick Amor och Psyche en verklig storhetstid till mötes hundra år senare. Men kanske hade det litterära och filosofiska motivet förlorat sin vitalitet. Det var de lärde som skulle ta vid. Myt eller saga? frågar sig läsaren, så långt kommen. Oändligt försiktigt antyder författarinnan att man kanske har att göra med en utveckling motsatt den vanliga, den där myten med tiden urvattnat till saga. Här var utgångspunkten, Apuleius berättelse, en saga; den intensiva litterära bearbetningen under århundradena har förvandlat berättelsen om Amor och Psyche till en levande myt. Helt unikt är det inte. Redan Nietzsche betonade att det var genom de stora tragedidiktarna som den grekiska fornvärldens mörka myter fick sitt innehåll för eftervärlden.