För ett par veckor sedan skrev en läsare till Svenska Dagbladet och frågade vad uttrycket ”yes box” betyder. Han hade hört det flera gånger som svar på en fråga och blivit konfunderad. ”Box” kan ju betyda både ”slag” och ”låda”, men uttrycket framstår som lika obegripligt i bådadera fallen. Kände någon av Svenska Dagbladets läsare till ursprunget? Och fanns uttrycket i några andra språk än i svenskan?
Flera läsare hörde av sig, och under de följande dagarna publicerades ett dussintal brev med tolkningsförslag. Det vanligaste var att ”yes box” har uppstått som en förvanskning av ”yes, boss”. Så sa ju sjömän ombord på ett fartyg och svarta underlydande i USA och Sydafrika när de fick en order.
En annan tolkning gick ut på att uttrycket kommer från boxningsringen. Innan en match började, uppmanade domaren de båda boxarna att följa reglerna genom att säga ”yes box allright”.
Ett tredje förslag var att ”yes box” betyder ja-ruta, en sådan som man sätter kryss i när man röstar, beställer något eller svarar på en enkät.
En läsare påminde om Postens kampanj på 70-talet, då vi skulle lära oss att skriva boxadress på våra försändelser om sådan fanns. För det ändamålet framställdes en affisch där en tecknad figur med drag av Kolingen uttalar orden ”yes box allright”.
Vilket svar är det rätta? Engelsk-svenska lexikon och slangordböcker ger ingen ledning. I Bonniers slanglexikon, sammanställt av Benjamin Thorén, finner man ”yes-box!” med översättningen ‘Just det!”. Men någon förklaring till ursprunget ges inte. Det beror säkert på att språkforskningen inte har intresserat sig för frågan. ”Yes box allright” är ett fall för folkloristiken, den vetenskap som studerar muntliga traditioners uppkomst och förändringar.
Ämnet togs upp för ett år sedan i radioprogrammet Folkminnen som sänds i PI varje vecka. Radiolyssnarna gav i stort sett samma svar på frågan som Svenska Dagbladets läsare, men de kunde också hänvisa till litterära belägg som gör det möjligt att säga något om uttryckets ålder. Det förekommer i en roman av Henning Berger, en författare som 1892–99 bodde i USA och som i flera böcker har skildrat de svenska emigranternas liv. Romanen heter ”Gulaschbaronerna” och kom ut 1916. Huvudpersonen är en svensk affärsman på glid i Köpenhamn som råkar möta en annan svensk. Denne bjuder honom på middag för att diskutera en affärsidé, och han har en lösning på alla problem: ”Kläderna på stampen? Yes box allright, så löser vi ut‘om.”
Den kortare formen ”yes box” påträffas i Fritiof Nilsson Piratens debutroman ”Bombi Bitt och jag” (1932): ”Mötet mellan Nils Gallilé och M-r Smith präglades av den oberördhet som världsvana gentlemän städse påtvinga sig. – How diddel you dong, frågade den svarta cigarren. – Yes box, very well, svarade Nils. Det var allt.”
Båda författarna har haft öra för hur svenskar med otillräckliga kunskaper i engelska svänger sig med engelska uttryck för att framstå som världsvana. Ramsan ”yes box allright” hör till dem. Svenskar som varit i USA och återvänt till det gamla landet använde den gärna, som framgår av följande västgötahistoria, insänd av en radiolyssnare. Det är en bondgumma som för ordet: ”Min son har blivit så gruveliga lärd sen han kom hem från Amerikat. När jag ber‘en gå etter vann, så svarar han: Yes box allright käring, ta pytsen å bär själv!”
Några ord på det främmande engelska språket var uppenbarligen tillräckliga för att höja en persons status på den svenska landsbygden i början av 1900-talet.
Ramsan har också förekommit i utbroderad form, där namn på orter i Nordamerika ingår. En av Svenska Dagbladets läsare berättar att hennes mormor, född i början av 1900-talet, som barn brukade säga ”yes box kalvskit”. Här finns inget ortnamn, men en radiolyssnare mindes en längre form som hans småländska morbror använde: ”Yes box Illinois kalvskinn.” Bland finlandssvenskar har ramsan ”Yes box kalifax” (insänt till Folkminnen) eller ”Yes box Kalifax, Pix, Läkerol” (insänt till Svenska Dagbladet) förekommit. ”Kalifax” förefaller vara en förvanskning av Halifax, den kanadensiska hamnstaden.
Exemplen ovan visar att uttrycket har ett samband med emigrationen till Nordamerika, men de säger inget om dess ursprung. Är det (som föreslogs i tv-programmet ”Värsta språket”) orden ”yes boss” som har missuppfattats? Eller har det sitt ursprung i boxningsringen eller formulär med ja-rutor?
Svaret är att ingen av dessa gissningar stämmer. Uttrycket ”yes box allright” är den komprimerade resten av en skämthistoria som var utomordentligt populär i Sverige under 1900-talets förra hälft. Mer än 15 radiolyssnare kände till den, och den skickades även in till Svenska Dagbladet. Den handlar om en man som vill utvandra till Amerika, men hans stora bekymmer är att han inte kan tala engelska. En kamrat lugnar honom: det räcker om han kan tre ord, ”yes, box, allright”. Mannen lär sig de tre orden och reser. När han kliver i land blir han vittne till ett fruktansvärt slagsmål som slutar med att den ene slagskämpen dör och den andre flyr. En polisman frågar om det är han som har dödat mannen. ”Yes”. Hur gick det till? ”Box”. Följ med till finkan! ”Allright”.
Ett par av radiolyssnarna kunde berätta att historien om USA-svensken och poliserna hade framförts som sketch på sommarkolonier och barnkalas under 40-talet. Personerna var tre: En som lär ut de tre engelska orden, en som åker till Amerika och en polis.
Historien beskriver alltså i skämtsam form hur illa det kan gå om man kommer med otillräckliga språkkunskaper till ett främmande land. Den har internationell spridning. I den internationella sagokatalogen, Antti Aarnes och Stith Thompsons ”The types of he folktale”, ingår den som nr 1699 och har titeln: ”Misunderstanding because of ignorance of a foreign language.” Den finns noterad från stora delar av världen, främst i länder där man har kommit i kontakt med engelskan, antingen genom engelsk kolonialism eller genom emigration till Nordamerika. I Europa har den upptecknats i bland annat Tyskland, Frankrike och Ungern och på Balkan. I Nord- och Sydamerika förekommer den bland spansktalande. Den har också nått Afrika och Indien.
En svensk kulturantropolog, Wiveca Stegeborn, råkade höra radioprogrammet Folkminnen när hon tillfälligt var hemma från Sri Lanka. Hon bedriver fältforskning bland den nästan utdöda urbefolkningen Wanniyala-Aetto (tidigare kallad Vedda), och nyligen hörde hon en ung pojke berätta följande historia: En man tillhörande Wanniyala-Aetto-folket kan bara tre engelska ord, ”yes”, ”no” och ”right”. En dag när han vandrar i djungeln får han plötsligt se en död kvinna ligga på marken. En polisman dyker upp och frågar mannen om det är han som har dödat henne. Mannen vill visa att han minsann kan engelska och svarar ”yes”. Nästa fråga är om han hade någon medbrottsling. ”No.” Polismannen säger att han måste följa med till polisstationen. ”Right.”
Överensstämmelsema med den svenska historien är slående. Men den asiatiska versionen får en speciell innebörd när man får veta att det bara återstår omkring 400 individer av urbefolkningen på Sri Lanka. Budskapet blir tydligare och brutalare än i den svenska versionen, nämligen att den som tillhör en minoritet och konfronteras med den engelska majoritetskulturen befinner sig i ett underläge redan från början.
Hur gammal kan historien vara? Den har inte uppstått i nyare tid, som man lätt kan tro. Historikern Olle Ferm har skrivit en bok om skratt och humor under medeltiden, ”Abbotten, bonden och hölasset” (2002), där han återger ett medeltida belägg. Det kommer från en samling predikoexempel som sammanställdes omkring 1350 av dominikanermunken John Bromyard, och det handlar om tre walesare på resa genom England. Precis som den svenske emigranten har de svårigheter med engelskan och beslutar sig därför att lära sig var sitt engelskt uttryck.
En lär sig säga ”tre walesare” för att besvara frågan om vilka de är. Den andre lär sig orden ”för penningen i börsen”, så att han kan tala om att han är beredd att betala för det han vill ha. Den tredje lär sig säga ”det är rätt”, ett lämpligt svar vid inköp av varor eller betalning för någon tjänst. Men de tre fraserna störtar dem i olycka. Så här berättar broder John:
”När de så var på resa genom England, hände det att de for genom en ort, där någon blivit dödad av stråtrövare. De tre togs om hand, då de var misstänkta, och fördes inför en domare. På domarens fråga vem som dödat mannen, övervägde den förste vad han kunde på engelska och sade det man kommit överens om: Vi tre walesare.
Och när domaren frågade: Varför [de dödat]? övervägde den andre sin engelska och sade: För penningen i börsen. Och när domaren sade: Ni skall hängas! övervägde den tredje vad han lärt och sade: Det är rätt.”
Även om huvudpersonerna är tre i stället för en enda, så kan det knappast betvivlas att det här är samma historia som den som har gett upphov till ramsan ”yes box allright”. Den har kunnat roa folk i mer än 600 år, och dess budskap är lika giltigt nu som på medeltiden: res inte till främmande land med otillräckliga språkkunskaper! Då kan du råka illa ut.
Avslutningsvis kan man konstatera att det inte alls är ovanlgt att repliker ur skämtsamma historier lösgörs ur sitt ursprungliga sammanhang och lever kvar som mer eller mindre obegripliga talesätt. Vi säger ”Goddag yxskaft” när någon kommer med ett fullständigt irrelevant svar på en fråga. Orden går tillbaka på en skämtsaga vars uppbyggnad är identiskt lik den vi möter i historien om den olycklige svenskamerikanen. Men här beror missförstånden inte på bristande språkkunskaper utan på dövhet.
