Det är få filosofer som är så misskända för att inte säga ökända som Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Han har förknippats med totalitarism, preussisk ordning, stöveltramp. Men också med värsta sortens filosofiska (eller pseudofilosofiska) dunkelhet och obegriplighet. I Anders Wedbergs klassiska filosofihistoria, som kom i nyutgåva häromåret, avfärdas han som en mystiker som brast i logisk stringens och språklig klarhet och som inte förmådde skilja mellan känslouttryck och teoretisk framställning – ett omdöme som måste sägas vara typiskt för den analytiska filosofitradition som alltför länge dominerat den teoretiska filosofidisciplinen i Sverige.
Men trots att Hegels texter endast undantagsvis har diskuterats i filosofiska seminarier vid de svenska universiteten har det även här funnits de som intresserat sig för hans tänkande. Idéhistorikern Gunnar Aspelin och sociologen Joachim Israel närde på sin tid ett sådant intresse, och bland dagens forskare kan man särskilt nämna Carl-Göran Heidegren som på 80-talet ägnade sin sociologiska avhandling åt den unge Hegel och 1995 gav ut en imponerande kommentar till ”Phänomenologie des Geistes”. Detta storslagna verk från 1807 håller för övrigt nu på att översättas till svenska av Sven-Olov Wallenstein och Brian Maning Delaney. I höst kommer Wallenstein också ut med en översättning av inledningen till Hegels ”Estetik”. Som ett tecken på att intresset för Hegel tycks vara på uppåtgående kan man också uppfatta återupprättandet av Svenska Hegelsällskapet för några veckor sedan (se www.hegel.se).
Det finns många skäl att studera Hegels texter. Ett självklart sådant är att han har haft en sådan enorm inverkan på de senaste två århundradenas europeiska idéhistoria. I själva verket kan mycket av den moderna filosofin förstås som svar på frågor som Hegel ställde. Till vissa delar uppkom såväl marxismen som existentialismen och ”fenomenologin”, ja även den moderna analytiska filosofin, som reaktioner på Hegels tänkande och på den hegelianism som utvecklades efter hans död 1831. Så sent som 1970 konstaterade Michel Foucault i sin installationsföreläsning vid Collège de France: ”Hela vår epok försöker undfly Hegel”. Men man kommer inte undan Hegel så lätt.
Under de senaste decennierna har det för allt fler blivit klart att Hegel också förtjänar att studeras i sin egen rätt. Han är inte bara relevant ur ett snävare idéhistoriskt eller receptionshistoriskt perspektiv, utan i likhet med andra klassiska filosofer kan hans texter också tala till oss direkt i dag. Texterna är fyllda med idéer, reflektioner och iakttagelser som är av stort värde för vår förståelse av det samhälle i vilket vi lever.
Vad man får ut av studiet av Hegels verk beror naturligtvis på vilka intressen och utgångspunkter man själv har. För den estetikintresserade kan han ha någonting väsentligt att säga om vår tids konst. För religionsvetaren erbjuder han ett intressant perspektiv på frågan om religionens förhållande till filosofin. Och inom det politiska fältet har han fått en förnyad aktualitet efter kommunismens sammanbrott och i sökandet efter en väg mellan den enkelspåriga liberalismen och den så kallade kommunitarismen (låt vara att även företrädare för den senare gärna knyter an till Hegel).
Genomgående strävade Hegel efter att föra samman det till synes oförenliga, att upphäva antiteser, motsättningar och spänningar i en högre syntes. Som när han försökte förena det individuella med det sociala genom att ta fasta på de frihetliga idealen utan att ge avkall på de gemensamma samhälleliga banden. Eller när han pläderade för ett radikalt historiserande betraktelsesätt utan att förlora sig i någon slapp historisk relativism. I hans verk ges med andra ord tänkvärda lösningsförslag på problem som vi fortfarande har att leva med. Men generellt kan man nog ändå säga att det är i sina frågeställningar snarare än i de svar han gav som Hegel i dag har sitt största värde.
Det har länge saknats en riktigt bra introduktion till Hegels verk. Charles Taylors stora monografi från 1975 (på svenska 1986), som kort och gått heter ”Hegel”, är förvisso fortfarande läsvärd, men den är ganska otymplig och omfattande (den svenska utgåvan är på 760 sidor). Dessutom har den internationella Hegelforskningen varit intensiv under de senaste årtiondena varför det har funnits behov av en ny samlad översikt som tar hänsyn till de senaste forskningsrönen. Jag skriver ”funnits” eftersom den bok jag efterlyser nu står att finna. Det är Frederick Beiser, välrenommerad författare till ett flertal verk om den tyska idealismen, som nyligen utkommit med en till stora delar alldeles förträfflig bok om Hegels mångsidiga tänkande. Det är bara att hoppas att hans Hegel (Routledge, 353 s) snart kommer att översättas till svenska. Den skulle i sådana fall fungera utmärkt som ett komplement till de kommande översättningarna av ”Fenomenologin” och inledningen till ”Estetiken”.
Beisers bok är klart skriven och befriad från den onödigt exkluderande jargong som tynger mycket av den befintliga litteraturen om Hegel. Bokens styrka ligger knappast i dess originalitet i tolkningarna av filosofens idéer utan snarare i förmågan att förklara komplicerade resonemang på ett för läsaren begripligt sätt. Någon gång kan Beisers vilja att vara så tillgänglig som möjligt drivas lite väl långt. Det är knappast förvånande men ändå beklagligt att han så snabbt skyndar förbi logiken, som är den kanske mest svårtillgängliga – men helt grundläggande – komponenten i Hegels tänkande. Stundom tenderar Beiser också att vara väl försonligt inställd till Hegel. Många av dennes mer problematiska, svårsmälta sidor uppmärksammas knappast alls, exempelvis hans kvinnosyn eller försvar av slaveriet och kolonialismen. Men sådana invändningar skall inte skymma bokens många förtjänster. Det är verkligen en engagerande, redig och perspektivrik introduktion till en av de senaste århundradenas mest intressanta filosofer.
Beiser visar hur Hegels tänkande utvecklades från de första trevande utkasten vid slutet av 1790-talet, via ”Fenomenologin” 1807 där han offentligt bröt med sin tidigare vapenbroder Schelling, till åren i Berlin 1818–1831 då han blev något av en preussisk statsfilosof. Samtidigt som Beiser pekar på förändringar och förskjutningar i Hegels tänkande lyfter han fram konstanterna, däribland den organiska konceptionen av naturen, den radikala idealismen och uppfattningen att filosofins främsta uppgift består i att nå kunskap om det absoluta.
Hegel talade ständigt om det absoluta och beskrev gärna sin egen filosofi som en absolut idealism. Även om han inte gav någon definition av det absoluta står det klart att det är fråga om en förnuftig, universell substans som utvecklas i historien ända tills den slutligen når insikt om sig själv. Denna substans kallade Hegel också anden.
I ”Fenomenologin” beskrivs andens utvecklingsgång på ett sätt som för tankarna till det tidiga 1800-talets stora bildningsromaner, som Goethes ”Wilhelm Meisters Lehrjahre”. Anden är en substans men också ett subjekt, och som läsare av ”Fenomenologin” får man följa andens mognadsprocess från de första stapplande stegen genom diverse förvecklingar till allt högre grader av förnuftighet. Liksom i den klassiska bildningsromanen slutar det hela med att anden – hjälten i historien – blir självmedveten och försonas med både sig själv och omgivningen. Det är en variation på det klassiska temat irrfärder och hemkomst, som finns redan i ”Odysséen”.
I enlighet med det faktum att andens bildningsresa inte bara är en logisk utan också en historisk process, vilket innebär att tänkandets logik sammanfaller med det historiska händelseförloppet, hävdar Hegel att historien utgör filosofins sanna studieobjekt. Genom studiet av världshistorien, totalhistorien, kan vi lära känna oss själva bättre men också förstå varför allting fungerar som det gör, hur allting hänger samman. Däremot kan vi inte uttala oss med visshet om framtiden. Det är det som åsyftas med de närmast bevingade orden att Minervas uggla flyger först i skymningen. Det är först när vi kan se tillbaka på det som varit som vi kan nå genuin kunskap, det vill säga den klokhet och lärdom som Minervas uggla står för. Därför skall filosofin vara reflektiv och tillbakablickande.
Genom historien har anden manifesterats på en mängd olika sätt, framför allt i konsten, religionen och filosofin. Det innebär att såväl konsten som religionen och filosofin har det absoluta som sitt objekt, att alla har samma innehåll. Men om man i konsten försöker komma åt det absoluta i sinnlig form så föreställer man sig det absoluta i religionen medan man inom filosofin begreppsligt tänker det absoluta. Det är i filosofin, det vill säga i Hegels eget tankesystem, som den absoluta anden slutligen försonas med och kommer till medvetande om sig själv.
Ibland använder Hegel ordet ”Gud” som synonym med anden eller det absoluta. Väl att märka är det fråga om en immanent gudom, det vill säga en Gud som enbart finns i skapelsen, inte utanför den. Gud förkroppsligas i världen och existerar inte oberoende av den. Även om Gud inte kan reduceras till sina uttrycksformer, eftersom han också utgör fundamentet och källan till dessa uttrycksformer, är det tydligt att Hegel naturaliserar och historiserar det gudomliga. Mirakel avfärdar han som omöjliga, och frälsningsläran framstår ur ett hegelskt perspektiv som helt onödig. Det är inte en tillfällighet att radikala kristendomskritiker som David Friedrich Strauss och Ludwig Feuerbach arbetade i Hegels direkta efterföljd.
Två andra begrepp som hos Hegel är nära besläktade med anden är förnuftet och friheten. Det successiva förverkligandet av den absoluta anden innebär också ett gradvis realiserande av friheten och förnuftet. Världen blir mer och mer frihetlig och förnuftig. Förnuftet uppfattas här inte som någon överhistorisk norm utan någonting som utvecklas i historien. På detta sätt historiserar Hegel förnuftet.
I en berömd passage slår han fast att det som är förnuftigt är verkligt, och det som är verkligt är förnuftigt. Det senare ledet har ofta åberopats av dem som velat se Hegel som en konservativ eller rentav reaktionär tänkare. Satsen att det som är verkligt är förnuftigt har då tolkats som ett försvar av status quo och den rådande samhällsordningen. Men Hegel skiljer mellan det som är verkligt och det som existerar. Allt som existerar är inte förnuftigt. För att samhället skall bli mer förnuftigt är det tvärtom nödvändigt med politiska och sociala reformer. Detta innebär att Hegel inte kan beskrivas som en reaktionär. Fast lika litet var han någon radikal omstörtare. I likhet med tidens flesta samhällstänkare fruktade han demokratin och avvisade revolutionära metoder som ett medel för att nå ett annat samhälle (även om han retroaktivt försvarade den stora franska revolutionen som ett avgörande steg i andens utvecklingsgång).
Hegel menade att en konstitutionell monarki med en stark ämbetsmannakår är det mest förnuftiga styresskicket. Det låter föga förargelseväckande i dag, men i sitt historiska sammanhang var detta en reformistisk ståndpunkt. Och Hegel kan över huvud taget sägas ha företrätt en reforminriktad politisk linje. Hans ideal var att vidmakthålla sådant som är värt att bevara samtidigt som samhället och staten skulle reformeras på ett så förnuftigt sätt som möjligt. Det gamla upphävs i det nya och leder fram till någonting annat i vilket det upphävda ändå lever vidare. Hegel ville, som Beiser uttrycker det, både äta kakan och ha den kvar.
