I den rumänska tidskriften Observator cultural skrev chefredaktören, Carmen Muşat, nyligen under rubriken ”Nationens sömn föder totalitära nostalgier” om rumänernas klena förtroende för dagens politiker. Inledningsvis hänvisar hon till en färsk opinionsundersökning gjord av Rumänska institutet för utvärdering och strategi, vilken visar att om Nicolae Ceauşescu varit vid liv i dag skulle han ha haft stora chanser att vinna en tydlig seger i valet. Hur är det möjligt, undrar Carmen Muşat, att många rumäner numera betraktar Ceauşescu som en bra ledare, eller att den kommunistiska ideologin fortfarande har en betydlig dragningskraft i Rumänien.
När Ceauşescu efter en summarisk rättegång avrättades tillsammans med hustrun Elena i slutet av december 1989, var han i mångas ögon en symbol för den ondska som i åratal hållit landet i ett stadigt grepp. Obestridligen var han en diktator som styrde landet med järnhand, medan befolkningens levnadsvillkor blev allt omänskligare. Men det är också viktigt att kritiskt granska de vanliga människornas delaktighet i kommunistsystemet. Som den rumänske exilförfattaren Norman Manea skriver i sin skarpsynta essä ”On Clowns: The Dictator and the Artist” från 1992 (Om clowner: diktatorn och konstnären), var de förtryckta folkmassorna inte helt oskyldiga. Här påpekar Manea med rätta att det rumänska kommunistpartiet endast hade tusen medlemmar 1945 men nästan fyra miljoner drygt 40 år senare. Tilläggas bör att många partimedlemmar visserligen var opportunister som sökte uppnå, eller i vissa fall behålla, en del privilegier, personer som vi i dag förmodligen skulle kunna kalla den politiska korrekthetens högljudda fanbärare. Men faktum kvarstår att nästintill en femtedel av landets befolkning gick in i det rumänska kommunistpartiet.
Den ideologiska smittspridningen i ett totalitärt samhälle kan beskrivas med en betydelsemättad metafor – ”noshörningeri” – härstammande från Eugène Ionescos pjäs ”Noshörningen” från 1959. För Ionesco gällde noshörningeriet både nazismen och kommunismen. Det var inte för inte som man från sovjetiskt håll krävde att Ionesco skulle göra ändringar i ”Noshörningen” när pjäsen skulle sättas upp i Sovjetunionen. Målet med de tilltänkta ändringarna var att noshörningeriet i pjäsen enbart skulle förknippas med den nazistiska totalitarismen. Då dramatikern vägrade göra det bestämde de sovjetiska beslutsfattarna att uppsättningen av hans pjäs skulle stoppas.
Man kan undra varför den ideologiska smittspridningen blev så omfattande i det kommunistiska Rumänien. Frågan bör dock omformuleras: hur ska man förklara att motståndet mot auktoriteten var så svagt i Ionescos hemland? När Manea berör den ”rumänska passiviteten” under kommunisttiden hänvisar han delvis till avsaknaden av en genuin revolutionstradition i landet. På samma gång påpekar han att ingenstans i de forna östländerna var övervakningen av medborgarna så sträng och repressalieåtgärderna så effektiva som i Rumänien. Det går dock inte att bortse från det faktum att en stor del av befolkningen aktivt eller passivt deltog i det politiska systemet – åtskilliga medborgare drog flitigt sina strån till den kommunistiska stacken.
Förmågan att tänka rätt utsattes för stora påfrestningar i en tid då kommunismens skräckvälde grumlade människans moral och fördunklade hennes själ, samtidigt som lydnaden mot makten var rättesnöre i samhället. Under min uppväxttid i det kommunistiska Rumänien fick jag med jämna mellanrum höra ett ordspråk som var på mångas läppar: ”Svärdet hugger inte av ett böjt huvud.” Med andra ord: böj huvudet och lyd makten!
I en insiktsfull, tankeväckande essä om kommunisttiden i Rumänien med titeln ”Ondskans psykologi, kommunismen och Stanley Milgrams dröm” tar den rumänskfödde Peter Dan, universitetslärare i psykologi vid Long Island University i New York, avstamp i det så kallade Milgramexperimentet (Observator cultural nr 511/februari 2010). I sitt kontroversiella experiment studerade den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram relationen mellan lydnad och auktoritet. Milgramexperimentet beskrevs för första gången 1963 då Milgram var verksam vid Yale University. Dess syfte var att belysa försökspersoners benägenhet att lyda när en auktoritet ger personen i fråga instruktioner om att utföra handlingar som denne i normala fall inte skulle vilja utföra av samvetsskäl. Milgram skrev sedermera boken ”Obedience to Authority” (1974), där han redogjorde för sitt experiment.
Den amerikanske socialpsykologen har förklarat att han ville studera hur människor beter sig i en viss konkret situation. Enligt honom var tanken med experimentet att testa hur mycket smärta en människa är villig att åsamka en medmänniska, genom elektriska stötar av allt högre styrka, om en vetenskapsman gav ordern. Experimentet visade att cirka 30 procent av försökspersonerna gav sitt ”offer” elektriska stötar av maximal styrka, det vill säga 400 volt. Försökspersonens moraliska skrupler ställdes mot ren auktoritet, och för det mesta var det auktoriteten som vann.
Varför väljer människan – denna varelse som med den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascals kloka och vackra formulering liknar ”ett tunt grässtrå, det svagast tänkbara i hela naturen”, men ”ett tänkande grässtrå” – alltför ofta att blint lyda auktoriteten, utan att spjärna emot den eller se valmöjligheterna? Peter Dan hade Stanley Milgram som mentor, och berättar i sin essä att han diskuterat med denne frågan om varför så få människor, kosta vad det kosta vill, lyckas välja en moraliskt godtagbar lösning. Enligt Dan svarade Milgram bland annat att ”ett betydande antal människor kognitivt sett omstrukturerar sin relation till auktoriteten på ett sådant sätt att de varken uppfattar eller ens föreställer sig möjligheten att motsätta sig auktoriteten, trots att denna möjlighet finns där.”
Dan menar att 1900-talets stora historiska trauman uppstod därför att vanliga människor frivilligt medverkade i dem. Syftet med hans artikel är dels att föreslå en förklaringsmodell för ondskans psykologi, vilken skulle kunna förtydliga vanliga människors delaktighet i ondskan, dels att analysera det totalitära kommunistsamhället som en särskild yttring av den. I början av essän förklarar Dan att han tror på en moralisk ställning som gör det möjligt för oss att förstå onda handlingar men som inte medför förlåtelse.
Dan framlägger tesen att ett samhälle grundat på en extrem form av kollektivism ofrånkomligen leder till ett system som förutsätter att en mindre grupp aktivt medverkar till ondskan och som underlättar befolkningens passiva medverkan. Enligt honom finner sig försökspersonen i Milgrams lydnadsexperiment i att en situation definieras av någon i en maktställning och anser sig vara fri från det moraliska ansvaret för sina handlingar, eftersom han uppfattar sig själv som ett instrument som utför någon annans order. I sin argumentation tar Dan också stöd av bland annat den amerikanske socialpsykologen Philip Zimbardos omdiskuterade fängelseexperiment, utfört vid Stanford University, och kommer fram till att människans tendens att böja sig för auktoritetens krav medför en kortslutning av de moraliska normerna.
För ett land med 20 miljoner invånare innebär det att det kan finnas cirka sex miljoner personer, det vill säga 30 procent av landets befolkning, som är i stånd att tortera sin nästa för en vagt definierad princips skull, vilket är mer än tillräckligt för att underkuva folket i en totalitär stat, konstaterar Dan. Dessutom använder sig totalitära regimer inte av några vaga, neutrala stimuli, utan kopplar ihop ideologin med symbolvärlden genom känslomässigt laddade föreställningar.
Hur lyckades en förtryckare hantera det stresstillstånd och de skuld- och skamkänslor som oundvikligen vållades av hans handlingar, undrar Dan. Det skulle kunna förklaras med hjälp av två mekanismer som den amerikanske forskaren Robert Jay Lifton beskriver som ”psykisk förstelning” respektive ”psykisk klyvning”. Den psykiska förstelningen syftar på dämpningen av känslolivet efter traumatiska upplevelser. Enligt Dan skyddar denna inre mekanism även förtryckarna. Genom att acceptera det totalitära samhällets försanthållanden, exempelvis att kapitalismens ”orättvisa och grymma samhällsordning” måste elimineras, oskadliggör en förtryckare sina skuld- och skamkänslor.
Vad gäller den psykiska klyvningen medför den en skicklighet att skapa samt att hantera två skilda grupper av moraliska värderingar och följaktligen två olika beteenden, det ena hemma och det andra på arbetet. Tack vare denna mekanism kunde till exempel en förhörsledare från Securitate leva ett halvnormalt liv vid sidan om sitt arbete. Dan menar att övergången från den ena gruppen av moraliska värderingar till den andra möjliggörs genom självbedrägeri: om man övertalar sig själv att man inte har några valmöjligheter försvinner det moraliska dilemmat. De skilda skikten av sanningar, halvsanningar och lögner omvandlas till sammanhängande berättelser, det vill säga alternativa versioner av det faktiska händelseförloppet. På det viset kan en tidigare angivare ha en version av sitt liv där han var en hängiven kommunist, och en annan version i vilken han samarbetade under tvång för att rädda sitt eget skinn. Man väljer alltid den version som bäst passar för stunden och upplever den då som sann, medan de andra versionerna förträngs genom självcensur men vid behov kan ersätta den aktuella versionen. Det rör sig om ett omfattande mentalt självbedrägeri som blomstrade i totalitära samhällen, poängterar Dan. En av hans slutsatser är att ”i det totalitära kommunistsamhället var självbedrägeriet på samma gång en överlevnadsstrategi och en möjlighet till moralisk underminering.”
Det intressanta är att under Milgramexperimentet valde somliga försökspersoner att avbryta experimentet. De följde sitt samvete genom att vägra åsamka andra människor smärta, detta trots att auktoriteten uppmanade dem att fortsätta. Även under kommunisttiden fanns det valmöjligheter, framhåller Dan. Man får inte glömma att under den rumänska kommunistdiktaturen fanns det de som föredrog sin mänskliga värdighet framför privilegier och underkastelse under makten. Det bör tilläggas att det inte sällan skedde i det tysta, det var beslut som många människor fattade i samråd med sitt samvete. Visserligen var dissidenterna relativt få och antalet partimedlemmar ofattbart stort i dåtidens Rumänien, men det fanns trots allt rakryggade människor som tyst gjorde motstånd mot makten och spjärnade emot noshörningeriet.
När Berlinmuren föll i december 1989 var det många som trodde att ideologierna skulle gå i graven. Men det krävs ”mycket fantasi och ett enormt förråd av optimism, för att inte säga okunnighet” för att tro att människan någonsin kan frigöra sig från sitt behov av ideologier, framhöll Manea på en konferens i Barcelona i oktober 2009. Som han med fog anmärker lever vi i en värld som är långt ifrån ett rofyllt paradis på jorden, bortom historia och ideologier. I våra dagar frodas gamla och nya ideologier runt om i världen. Därför är det angeläget att det tänkande grässtrået aldrig upphör att ifrågasätta och göra motstånd mot auktoriteten.
