Vi har tagit makten igen, den här gången för alltid. Orden är Vladimir Putins, från ett tal till KGB-kolleger i Moskva för tio år sedan. De återges i de ryska historikerna Jurij Felsjtinskijs och Vladimir Pribylovskijs studie ”The Corporation. Russia and The KGB in the Age of President Putin” (Encounter Books, 2008).
Putins formulering är slående, men inte unik. Hans första decennium vid makten skriver in honom i en historisk tradition av starka män som gjort sitt land mer skada än nytta. Under resan har han blivit en mycket rik man, skapat ett maktmonopol, tystat kritik, odlat en personkult, splittrat EU, stoppat västorienteringen i tidigare sovjetrepubliker, återskapat delar av den ryska intressesfären, inlett en upprustning tillbaka till supermaktsstatus. Det är inte illa marscherat för en vanlig KGB-officer.
Som Putinstudien beskriver det bör man se den nuvarande ryska regimen som en del av ett större sammanhang: bolagets makt består, även om verkställande direktören eller styrelseordföranden då och då byts. Den bakomliggande strukturen som sållat fram dem, kommer att finnas kvar även när de är borta, eftersom den står för något mer grundläggande än vissa individers personliga makt.
I Putins fall är verktyget ett storbolag, Gazprom, och en elit med bas i en del av statsapparaten, KGB, och en viss region, S:t Petersburg. Tillsammans har denna elitgrupp för egenintresset skapat den vertikal med vilken makten utövas, uppifrån och ned. Dess framgång illustreras av opinionsmätningar som pekar på en förskjutning i värderingar på centrala punkter, ryssarna har aldrig varit mer kritiska än nu mot västliga värden och begrepp som demokrati och marknadsekonomi. Stödet för auktoritära metoder och statlig styrning av ekonomin är särskilt starkt bland de unga, tvärtemot förmodanden om att yngre generationer fria från sovjetsamhällets indoktrinering skulle bana väg för liberalisering av politik och ekonomi. Mindre än tio procent av ryssarna ser samhället i väst som en förebild att sträva efter.
Det är inte konstigt med tanke på den obefintliga liberala traditionen och det senaste decenniets effektiva propaganda från Kreml. Den har kväst organiserad politisk opposition och bidragit till att Putins maktövertagande på hemmaplan framstått som att stabilitet och förutsägbarhet införts, i kontrast till anarkin under Jeltsin.
Förhoppningar hade ställts på förändringar till det bättre vid Putins formella maktöverlämning till premiärministern Dmitrij Medvedev 2008. Vad denna optimism grundades på är oklart. Varför skulle Gazproms styrelseordförande plötsligt stiga fram som en reformator i strid mot det etablissemang som utsett honom? Visst har han talat öppet om behovet av diversifiering av ekonomin, modernisering av statsförvaltningen, lagstyre i rättsapparaten och kamp mot korruptionen, men verkligheten talar ett annat språk, ekonomin fortsätter nedåt och mutorna uppåt. Något annat att erbjuda grannländerna än Putins program har ännu inte materialiserats: destabilisering, underkastelse, återförande till den ryska sfären.
Inrikes har revisionismen tagit nya steg med lagen om bestraffning av historieförfalskning med upp till tio års fängelse för den som skadar Ryssland med uttalanden. Tanken är att säkerställa den historieförfalskning som nu är officiell ideologi i och med restaurationen av Josef Stalin som nationens hjälte. Symboliken kunde inte vara tydligare än när i augusti 2009 tunnelbanestationen Kurskaja i Moskva efter år av renovering gavs en fris med texten från 1944 års sovjethymn: ”Stalin fostrade oss att vara trogna folket och inspirerade oss till hjältedåd och arbete”.
I höstas återinfördes dessutom censur vid Medvedevs gamla universitet i S:t Petersburg, för granskning av material som kan tänkas spridas utomlands. I samma anda tillsatte Medvedev i somras en statlig sanningskommission som har till uppdrag att styra historieskrivningen så att den inte strider mot statens intressen.
Journalistmorden fortsätter, trots den internationella uppmärksamheten efter den spektakulära avrättningen av Anna Politkovskaja 2006. Enligt en rapport från Internationella journalistfederationen (juni 2009) är Ryssland ett av världens farligaste länder för journalister att arbeta i. Sedan 1993 har ett hundratal dött i tjänsten, varav försiktigt räknat flera dussin i (kartlagda) politiska mord.
Att situationen inte förbättrats under president Medvedev illustrerades ytterligare i januari 2009 då journalisten Anastasia Baburova och mr-advokaten Stanislav Markelov sköts till döds på en gata i Moskva. I somras kidnappades och mördades även Natalia Estemirova, företrädare för mr-organisationen Memorial som dokumenterar övergrepp mot mänskliga rättigheter. I november avled advokaten Sergej Magnitskij, ombud för investmentbolaget Hermitage i en pågående process, efter att fängslad ha nekats behandling för en svår sjukdom.
En av de tidigare Putin-oppositionella som under dessa omständigheter gav upp för gott i den politiska kampen var den ryske ekonomen och reformpolitikern Jegor Gajdar, som avled hastigt den 16 december, bara 53 år gammal. Han skrev in sig i den ryska historien och världspolitiken i början av 90- talet, när han som kortvarig premiärminister under president Jeltsin ledde den regering som skulle sätta den postsovjetiska ekonomin på fötter efter Sovjetunionens kollaps.
För detta vann han omvärldens erkännande, men knappast folkets kärlek. Den så kallade chockterapin var en nödvändig men brutal övergång från planekonomiskt slöseri till marknadsekonomiska principer. Det visade sig snabbt att den sovjetiska ekonomin var så dysfunktionell att den inte gick att reformera, som det äldre gardet trodde. Michail Gorbatjov hade försökt och duon Putin-Medvedev har till idag misslyckats.
Det viktiga för räddningsteamet under Gajdar var att snabbt bryta med det gamla, eftersom de visste att positiva effekter skulle dröja. En försvårande faktor var att motkrafterna i det ännu kommunistdominerade politiska etablissemanget kring Jeltsin bromsade liberaliseringen. Någon klass av hederliga entreprenörer och rättsregler som kunde bära upp förnyelsen fanns inte efter den långa diktaturen. Oligarker och korruption tog över.
Gajdar lämnade regeringen men inte politiken. Som en av grundarna för det västorienterade liberala oppositionspartiet högerunionen (SPS) 1999 förblev han reformprogrammet trogen. I takt med Putins maktövertagande krympte dock utrymmet för opposition och Gajdar återgick efter förlustvalet 2003 till ekonomrollen, ofta som gästföreläsare i utlandet, bland annat vid Johnsonstiftelsens Engelsbergskonferens 2008.
Hans storhet omvittnades vid hans död av flera av hans tidigare kolleger. Reformkompanjonen Anatolij Tjubais, numera regimlojal storföretagsledare, intygade att Gajdar var en stor man som forskare och politiker med få likar i rysk historia … Det var till stor lycka för Ryssland att han räddade landet från svält, inbördeskrig och sammanbrott.
Iliknande ordalag talade rättsaktivisten Lev Ponomarov som menar att Gajdars bidrag till demokratisträvandena underskattats: ”Det är svårt att finna någon annan utöver Jeltsin som räddade landet under en mycket hård tid och ändå fick så mycket kritik. Samhället var extremt orättvist mot honom”.
I essän ”Prospects for Stable Growth in the Russian Economy i antologin On Russia” (eds: Kurt Almqvist & Alexander Linklater, Axel and Margaret Ax:son Johnson Foundation, 2009) skrev han – före den globala finanskrisen – om utsikterna för stabil tillväxt i den ryska ekonomin att en ny recession som under transitionsfasen på 90-talet var utesluten, ty det finansiella systemet skulle nu vara stabilt.
Däremot insåg Gajdar att det ensidiga beroendet av olja och gas är ett tilltagande problem, eftersom tillgångarna inte är oändliga. Även enligt officiella bedömningar tar möjligheterna att öka oljeproduktionen slut om ett decennium. Sjunkande skatteintäkter kommer att skapa växande fiskala problem, om de väldiga tillgångarna i stabiliseringsfonden inte kan förmeras i långsiktigt produktiva investeringar.
Hittills har detta systemskifte inte inträffat och Ryssland har inte undgått verkningarna av den globala finanskrisen. Resan från den långa ekonomiska uppgångsperioden till nedgång blev kort, när oljepriset föll från toppen på 140 dollar fatet sommaren 2008.
Resultatet lät inte vänta på sig. De tidigare kompakta budgetöverskotten vändes snabbt till ett underskott uppåt tio procent för 2009 och motsvarande ras i BNP. En ännu större minskning av industriproduktionen gav arbetslösheten en skjuts till tvåsiffriga tal. Det har tärt på en av världens största valutareserver, som från som mest 600–700 miljarder dollar under 2008 nu minskat till 450 (december 2009).
Reserverna lär dock åter öka, i takt med den internationella efterfrågan på energi när världskonjunkturen vänder. Men till de kortsiktiga rörelserna ska fogas långsiktigt verkande faktorer i den ryska ekonomin. När den arbetande befolkningens andel minskar, ökar trycket på reserverna för att Kreml ska klara pensionerna åt en åldrande befolkning. Ett annat faktum är att det senaste decenniets tillväxt är mycket ojämnt fördelad. Bara en fjärdedel av befolkningen lever på en nivå över existensminimum, enligt FN-kriterier.
Enligt den ryska reformplanen för år 2020 ska råvaruberoendet växlas över i en innovationsekonomi, något som oberoende utländska bedömare avfärdar som orealistiskt eftersom det förutsätter sunt affärsklimat och fungerande infrastruktur. Programmets grundantaganden är tvivelaktiga, dess förutsättningar att förverkligas dubiösa och det underliggande ekonomiska tänkandet felaktigt, skriver Pekka Sutela, chef för Finlands banks institut för transitionsekonomier, i en ny studie, ”How strong is Russia’s economic foundation?” (Centre for European Reform, oktober 2009). Han kallar planen hopplöst orealistisk: grundläggande institutioner för modernisering saknas, som öppenhet, transparens, konkurrens, entreprenörskap, lagstyre, fria medier – alla det civila samhällets korrigeringsmekanismer.
Idag hade ett Ryssland med ambitioner att moderniseras behövt Gajdars reformer. Hans arv får nu bäras vidare av efterföljare i spillrorna av opposition, anförda av män som hans tidigare partibroder Boris Nemtsov.
Det är inte domedagsscenarier som är huvudproblemet, snarare summan av en rad försämringar på många områden: demokratin avskaffad, växande sociala klyftor, permanenta ekonomiska och demografiska strukturproblem, ökad korruption, markerad ovilja att integreras, sovjetsynen åter i kontroll av den egna intressesfären, fientlig grannpolitik. Det är från ett omvärldsperspektiv ingen positiv bild av Putins tio år vid makten, men vilka blir konsekvenserna för närområdet?
Frågan ska besvaras mot bakgrund av att EU splittrats och USA försvagats. Det finns ingen anledning till optimism, däremot all anledning till ökad realism och nya säkerhetspolitiska slutsatser.
