En av de sista bilderna på Hitler, tagen 1945.
Foto: Scanpix
Hur kunde tyskarna följa Hitler ända in i undergången? Varför gjorde de inte uppror och avsatte sin diktator som italienarna gjorde med Mussolini? Och varför kämpade den tyska militärledningen vidare även när det var uppenbart att kriget var förlorat?
Det har spekulerats mycket kring dessa frågor och många olika och motstridiga svar har presenterats. Några har frambesvärjt den tyska nationalkaraktären och sett förklaringen i vad de betecknar som ”typiskt tyska” egenskaper: fanatiskt hävdelsebegär och brutalt människoförakt, preussisk militarism, auktoritetstro och underdånighet. Andra har sökt skulden hos de allierade och hävdat att kravet på ”villkorslös kapitulation”, som Roosevelt och Churchill beslöt på konferensen i Casablanca i januari 1943, inte lämnat tyskarna något annat val än att fortsätta kampen.
Nu har den renommerade engelske historikern Ian Kershaw, internationellt känd för sin stora Hitlerbiografi, tagit sig an uppgiften att skapa klarhet. I boken The end: Hitler’s Germany 1944–45 (Allen Lane, 592 s) skildrar han Tredje rikets dödskamp från det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 i hans huvudkvarter Wolfsschanze i Ostpreussen, fram till Nazitysklands slutgiltiga sammanbrott och kapitulation den 9 maj 1945.
Liksom den tyske historikern Joachim Fest koncentrerar sig Kershaw på det tyska perspektivet. Men medan Fest i sin bok ”Undergången” (2002), som tjänade som förlaga för filmen med samma namn, endast skildrar Hitlers sista dagar i bunkern under rikskansliet i Berlin, belyser Kershaw hela det tyska samhället under Tredje rikets sista tio månader.
Orsakerna till Tysklands självdestruktiva hållning är komplexa, betonar han, och måste sökas på många olika områden: i nazielitens fanatism, i det utstuderade terrorsystemet, i nazipropagandan som hamrade in budskapet att de allierade skulle ta en fruktansvärd hämnd om tyskarna förlorade kriget: ”Njut av kriget, freden blir fasansfull”, som ett kolporterat motto löd. Den grundläggande orsaken ser Kershaw dock i Tredje rikets härskarstrukturer och i den mentalitet som präglade hållningen i stora kretsar i Hitlers undergående rike.
För att kunna fånga alla facetter har Kershaw i tre år forskat i olika arkiv och utvärderat ett stort antal brev och dagböcker. Trots att han har skildrat Tredje rikets slutfas i sina tidigare verk kastar hans fördjupade analys av krigsslutet nytt ljus på gåtan varför Tyskland fortsatte kampen ända in i undergången. I såväl Storbritannien som i Tyskland har boken lovordats som ett oerhört viktigt bidrag till forskningen om Hitlertiden.
Kershaw ser i Tredje rikets utdragna dödskamp ett särfall i historien. Auktoritära regimer som för utsiktslösa krig mot folkets vilja brukar för det mesta störtas, antingen genom en revolution nerifrån som i Ryssland 1917 och i Tyskland 1918, eller genom att landets elit gör en statskupp som i Italien 1943. Men i Tredje rikets slutfas var terrorsystemet så genomorganiserat att varje revolutionsförsök skulle ha kvävts i sin linda, och efter de drakoniska straffåtgärder som följde på attentatet den 20 juli 1944 vågade ingen ett nytt kuppförsök.
Kershaw har valt 20 juli-attentatet som utgångspunkt för sin studie därför att han i det ser en krigsavgörande handling. Attentatsmännen förtjänar stor respekt, säger han, för att de tog risken att genomföra en statskupp fastän chansen att den skulle lyckas var liten. Men de ville till varje pris få slut på kriget, och om kuppen hade lyckats skulle de genast ha inlett fredsförhandlingar. Då hade Europa besparats oändliga fasor: under det sista krigsåret 1944–45 fick fler människor sätta livet till än under hela första världskriget.
Efter attentatet radikaliserades nazisystemet. Attentatsmännen likviderades och inom officerskåren genomfördes rigorösa utrensningar. Alla ledande positioner i Tredje riket besattes med regimtrogna partimedlemmar. I hela landet eskalerade terrorn.
Hitlers fyra närmaste män tog nu utvecklingen i sina händer: propagandaminister Joseph Goebbels, SS-chefen Heinrich Himmler, Hitlers sekreterare Martin Bormann, som styrde particentralen, och rustningsminister Albert Speer. Kershaw skildrar dem som rabiata fanatiker och maktlystna egoister som inte tvekade att föra sitt land in i en nationell katastrof. De hade själva ingenting att förlora för de visste att de efter kriget skulle ställas till svars för de brott som begåtts under deras ledning och att Tysklands undergång skulle bli deras egen.
I Speer ser Kershaw den huvudansvarige för att kriget drog ut så länge: utan hans effektivitet och geniala improvisationsförmåga skulle rustningsindustrin inte ha kunnat producera krigsmaterial ända till slutet. Att Speer i Nürnberg undgick galgen var ett misstag, menar Kershaw.
Vilken roll spelade kravet på ”villkorslös kapitulation”? Efter krigsslutet hävdade den tyska militärledningen att de allierades fordran hade tvingat dem att föra kampen vidare eftersom det inte haft något annat val. Kershaw avfärdar det argumentet: visserligen gav kravet nazipropagandan vatten på sin kvarn, men för beslutsfattandet inom militärledningen spelade det knappast någon roll.
Den avgörande orsaken till att Tyskland fortsatte kampen ser Kershaw i Tredje rikets härskarstrukturer. I debatten inom Hitlerforskningen mellan ”intentionalister”, som betonar Hitlers centrala roll, och ”funktionalister” (”strukturalister”), som hävdar att det var strukturerna i Tredje riket som styrde utvecklingen, har Kershaw alltid företrätt den senare ståndpunkten. Att Hitler kunde göra en så makalös karriär, menar han, berodde inte på att han var en enastående person utan på att det tyska folket projicerade sina drömmar på honom och korade honom till sin karismatiska ledare. Nazistaten byggdes på den myt som skapades kring Hitlers person. Kershaw betecknar därför Tredje riket som ett ”karismatiskt härskarsystem”.
Under krigsåren hade Hitlers popularitet dock sakta med säkert dalat, konstaterar Kershaw. Visserligen blossade lojaliteten mot honom upp igen efter 20 juli-attentatet, men den sjönk snabbt igen och på hösten 1944 hade de flesta tyskar förlorat tron på Hitler. Men då nazisystemet var byggt på hans person hade han fortfarande all makt i sina händer. Trots att han var ett neurotiskt vrak och vägrade se verkligheten i vitögat ifrågasattes inte hans rätt att fälla avgörandena. I krigets slutskede var Tredje riket en paradox, framhåller Kershaw: ”Ett karismatiskt härskarsystem utan karisma.”
Hitler var besatt av tanken att en nationell skymf, som vid första världskrigets slut, inte skulle få upprepas, då Tyskland efter kejsarens abdikation hade undertecknat ett vapenstillestånd fastän inga fientliga trupper trängt in över landets gränser. Att ge upp som Tyskland gjort 1918 var för Hitler otänkbart. Han klamrade sig fast vid illusionen att det nya raketsystemet – die Wunderwaffe – skulle vända krigslyckan och att den omaka fiendealliansen skulle spricka och de västallierade kämpa på Tysklands sida mot Sovjet. Han avfärdade alla förslag att söka fredsförhandlingar. För honom fanns det bara två alternativ: seger eller undergång. Befolkningens lidanden var honom likgiltiga. Om han dukade under skulle han dra det tyska folket med sig i sin undergång, deklarerade han: det förtjänade inget annat eftersom det hade förlorat kriget och därmed svikit honom, sin Führer.
Då Hitler vägrade lyssna på sina militärers råd att förhandla med de allierade och göra slut på kriget, kunde det ske först efter hans självmord den 30 april 1945. Då var Tyskland sönderbombat och landet ockuperat av fientliga trupper. Mellan attentatet i juli 1944 och kapitulationen i maj 1945 hade lika många tyska soldater fått sätta livet till som under alla krigsåren dessförinnan, och fler tyska civila.
Men varför lydde de ledande militärerna Hitlers order, fastän de visste att de ledde rakt in i fördärvet? Kershaw förklarar det med vad han kallar ”en absurd pliktuppfattning”. De hade svurit att följa Hitler och de kände sig bundna av sin ed. Denna pliktkänsla dominerade hållningen i hela nazisystemet, konstaterar Kershaw. Medan Tyskland gick under i det västallierade bombhaglet fortsatte anställda att gå till arbetet och göra sin plikt som de alltid gjort. Alla bemödade sig om att upprätthålla en ”normalitet” i det eskalerande kaoset med sönderbombad infrastruktur, retirerande trupper och miljontals på flykt undan ryssarna.
Resultatet av denna orubbliga pliktkänsla var att systemet fungerade ända fram till krigsslutet: löner betalades ut, konserter uppfördes, fotbollsmatcher spelades och domstolarna fortsatte att döma ”landsförrädare” till döden. Även försörjningen med livsmedel kunde upprätthållas. Först under åren efter kriget led tyskarna verklig nöd.
Och den tyska befolkningen, hur förhöll den sig i krigets slutskede? Föreställningen att folket slöt upp bakom regimen ända till slutet stämmer inte, konstaterar Kershaw. Antalet fanatiska nazister var inte stort men de hade makt, och i sin desperation inför det hotande nederlaget löpte de amok. I krigets slutskede fick tusentals sätta livet till för att de yttrat tvivel på ”den slutliga segern” eller sökt skydda sin hemstad från meningslös förstörelse. I den allestädes närvarande terrorn ser Kershaw förklaringen till att tyskarna inte gjorde uppror. De flesta hade ingen annan önskan än att kriget äntligen skulle ta slut, men de höll ut i passiv resignation därför att de inte såg något annat alternativ.
Många soldater försökte desertera men de flesta kämpade vidare, om inte för Hitler så för sitt land. För hur krigströtta och regimfientliga de än var så ville de till varje pris förhindra att Tyskland invaderades. Framför allt var det skräcken för Röda armén som motiverade dem att fortsätta kampen. Rädslan för en ockupation var stor, och hotet om att Sovjet skulle komma att styra en stor del av landet var för de flesta tyskar en outhärdlig tanke. Så gick det vanvettiga mördandet vidare på alla fronter ända tills Tyskland var tvunget att villkorslöst kapitulera.
Ian Kershaws bok ger en chockerande inblick i det undergångsdrama som utspelade sig i Tyskland under den sista krigsvintern. Han skildrar händelserna med inlevelse och medkänsla, ibland även med torr engelsk humor. Som i alla sina verk förbinder han vetenskaplig precision med en klar framställning och ett elegant och lättläst språk.
Han anklagar inte men han förskönar inte heller. Han visar förståelse för det tyska folkets svåra situation och förringar inte bombkrigets fasor. Men han framhåller också de lidanden nazisystemets offer utsattes för i lägren och på de fruktansvärda dödsmarscherna de tvingades anträda i krigets slutskede.
Kershaws bok är smärtsam lektyr. Man förtvivlar över allt detta brutala och meningslösa dödande, och man önskar innerligt att 20 juli-attentatet hade lyckats. Men som Kershaw framhåller: kanske var det nödvändigt att Nazityskland besegrades totalt och slutgiltigt för att en demokratisk tysk stat skulle kunna följa.
