Det program som hade de högs­ta tittarsiffrorna i rysk tv julen 2006, näst efter Putins nyårstal, var en spelfilm med titeln ”Ön” regisserad av Pavel Lungin. Filmens inledning utspelar sig under andra världskriget i Norra ishavet. En sovjetisk båt med två besättningsmän, en kapten och hans eldare, embarkeras av tyskar. De två gömmer sig i kolboxen, men tyskarna upptäcker eldaren. Han misshandlas och utom sig av dödsskräck avslöjar han var kaptenen gömt sig. Han får behålla livet mot att han skjuter kaptenen.

Resten av filmen utspelar sig år 1976, alltså drygt 30 år senare. Eldaren har nu blivit munk med namnet fader Anatolij på ett litet kloster beläget alldeles i närheten av den plats där han begick sitt brott. Han är fortsatt eldare och har nu hand om klost­rets enorma värmepanna. Han har blivit en dåre i Kristus, vida känd för sin undergörande förmåga. Han botar en lam pojke och förebådar en eldsvåda i klostret. Han förmår en flicka att avstå från att göra abort genom att förutsäga hennes framtid. Det barn som hon ännu inte fött kommer att bli hennes enda lycka i livet.

Men det visar sig att flera av dem som kommer till honom för att få hans hjälp egentligen bara är intresserade av hans undergörande förmåga. När undret skett vill modern till den helbrägdagjorda pojken fortsätta sitt liv som vanligt och vill inte ens stanna kvar i klostret och delta i firandet av den gudomliga liturgin.

Fader Anatolij är alltså en dåre i Kristus, en särskild form av munk eller nunna i den ryska och bysantinska traditionen. Dårarna uppträder provokativt, ibland hotfullt, de gör obegripliga handlingar som sedan avslöjas som profetiska. De provocerar syndarna till bättring. Fader Anatolij kastar vid ett tillfälle ett vedträ på en annan munk, han leker med barkbåtar, uppträder störande i kyrkan under gudstjänsten. Allt visar sig sedan ha en förklaring och djupare mening. Han provocerar de andra munkarna genom att hävda att man helt skall ge sig till Kristus och inte ha några andra önskningar. Han kastar till exempel de fina stövlar som abboten är så fäst vid på elden och slänger hans varma och mjuka täcke i vattnet för att visa att abboten istället skall tänka på sin frälsning.

Mycket av vad Anatolij lär ut gäller att vara äkta mot sig själv och inte leva med en livslögn. Det kommer en kvinna till ­honom och berättar att hon inte kan få ro utan fortsätter att tänka på sin man som omkom under andra världskriget. Fader Anatolij påstår att han fortsatt lever och om hon offrar allt hon äger så skall hon kunna få möta honom igen. Det visar sig då att det är hennes stuga, hennes ko och livet här och nu som egentligen är henne kärt. Så drastiskt och konsekvent går munken till väga för att hon skall inse sitt självbedrägeri.

I slutet av filmen kommer en sovjetisk amiral med sin sinnessjuka dotter på besök till klostret och fader Anatolij botar också henne. Det sker som en klassisk scen av djävulsutdrivning. Anatolij finner det gemensamma språket med den djävulsbesatta flickan genom att liksom hon kackla som en höna. Sedan läser han böner över henne och driver så ut de onda demonerna. Det visar sig sedan att amiralen är den man som Anatolij trodde sig ha skjutit, men som endast blivit skadad och överlevt.

Det finns en ömsesidighet i skulden hos de två, eldaren har blivit munk för att sona sitt brott, amiralen har levt sitt framgångsrika liv och till synes inte brytt sig om den stackars eldarens öde. Dotterns sinnessjukdom blir ett straff för att kaptenen inte tagit på sig sin egen skuld. Nu sker det en försoning, någon skuld finns inte längre och dottern tillfrisknar.

Efter försoningen med amiralen klär sig Anatolij i sin svepning och lägger sig ned och är redo att dö. Också nu kommer han att förarga sina närmaste. Han kräver av en av klosterbröderna att få bli begravd i en gammal låda, medan denne vill göra en riktigt fin kista åt honom. Är inte hans ödmjukhet istället tecken på högmod? Det är en fråga som man ställer till alla dårar i Kristus, och här också till fader Anatolij. Efter försoningen, som också gäller bröderna, blir han begravd i sin låda som man ändå har fått göra riktigt fin. I filmens sista scen förs kistan med båt till kyrkogården och med på båten finns också ett stort ryskt ortodoxt kors i trä.

Fader Anatolij fördömer ingen, inte abboten för hans kärlek till materiella ting, inte heller den unga flickan som blivit med barn utan att vara gift. Framför allt är han medveten om sin egen syndfullhet. Däremot provocerar han genom att kräva att det kristna budskapet skall tas på allvar och bokstavligt. Två andra munkar får vi lära känna litet närmare. Av dem står den ene för konstnärligheten i ortodoxin, han är ikonmålare, och den andre för ordning och reda i klostret. Båda är skildrade med mycken sympati och man tar lätt ställning för dem mot fader Anatolijs stränga krav och besvärliga uppträdande.

Hela filmen utspelar sig i ett kargt landskap av snö, is, vatten och klippor och om sommaren svagt spirande tundraörter. Gudstjänster skildras, men med samma karghet och utan skönsjungande körer. Allt är renskalat i filmen, och filmen har kal­lats en biblisk liknelse. Vad som saknas i filmen är frågan om patriotism. Det talas aldrig om eldarens desertering under kriget, bara hans personliga känsla av skuld och hans samvetsnöd eftersom han dödat en människa. Det är en provokation mot all nationalism som frodas inom ryska ortodoxa kyrkan idag.

Något som ständigt dykt upp i debatten om filmen är frågan om autenticiteten, som ju är en knäckfråga i allt postmodernt skapande. Man har frågat sig om det är tillåtet för skådespelare att spela munkar. Den ryska kyrkans överhuvud patriarken Alexij II har här svarat att det går utmärkt eftersom alla människor vet hur det är att vara syndare, och det är synden som en munk bör reflektera över. Munkarna spelas också av skådespelare kända för att kreera skurkroller i ryska filmer, vilket ger frågan om botgöring en extra dimension.

Man har också frågat sig om den som spelar fader Anatolij, Pjotr Mamonov, ber på riktigt eller om det bara är ett spel. Han har själv bestämt hävdat att hans böner var äkta, och de som han redan kunde utantill. Nästan alla hans repliker är på kyrko­slaviska, de ortodoxa slavernas traditionella och gamla gudstjänstspråk. Scenaritet skrevs av en ung student från filmhögskolan, Dmit­rij Sobolev, och han har berättat att hans text bygger på två olika helgonlegender, detta för att alla delar av filmen skall vara riktiga och äkta.

Huvudrollsinnehavaren har själv uppfattat filmen som en predikan, vilket däremot inte regissören gjort, som varnat för att tolka filmen ideologiskt. Kyrkan som byggdes upp för filminspelningar har efter inspelningen invigts och fungerar nu som en helgedom. Efter inspelningen har det ryktats om att huvudrollsinnehavaren gått i kloster på riktigt. När han nyligen tilldelades ett fint pris fortsatte han att spela sin roll från filmen och krävde att den festklädda publiken skulle sluta spela roller och börja leva på riktigt. Det blev en stor skandal.

Vad som också väckt mycket diskussion är det lyckliga slutet. Mannen som troddes vara död, visar sig leva. Gud kan göra det gjorda ogjort i sin nåd. Så bör slutet nog tolkas i ett kristet perspektiv snarare än att det rör sig om ett sentimentalt och påklistrat happy end som filmens kritiker har hävdat.

Vad som också ifrågasatts är förhållandet till den historiska verkligheten. Man har menat att ett sådant kloster och en ­sådan gestalt inte kunde existera under Brezj­nevtidens förföljelser av kyrkan. Filmens regissör, Lungin, besvarar ofta sådana frågor med konstaterandet att den konstnärliga sanningen och verkligheten inte behöver vara samma sak.

Filmen ”Ön” är ett gensvar till filmen ”Botgöring” av den georgiske regissören Tengiz Abuladze, en av de viktigaste filmerna från glasnost-tiden. Också hos Lungin gäller det botgöring, men en personlig sådan som inte har med samhället och historien att göra, som hos Abuladze. I den hyperideologiserade värld som var Sovjetunionen och är Ryssland transponerar Lungin de moraliska frågorna till en personlig nivå. Det gäller pilgrimernas botgöring, men i ännu högre grad huvudpersonens egen: han har dödat en människa. En fråga som återkommer är varför Kain dödade Abel, och svaret blir att det var av avund, men samtidigt har ju fader Anatolij själv dödat sin broder, kaptenen på fartyget.

Filmen har jämförts med Andrej Tarkovskijs ”Yttersta domen”, och Lungin har säkert blivit influerad av den, till exempel i användningen av svartvitt foto och intresset för närbilder på naturen, särskilt snö och vatten.

”Ön” har nog blivit så otroligt populär för att den framställer den ortodoxa traditionen med sådant djup och samtidigt så provokativt. Det är inte bara den vanliga publiken som älskar den. Många präster har uttalat sin förtjusning och patriarken har givit Lungin ett särskilt pris för hans film.

Det finns två grupper som tycker hjärtligt illa om Lungins film ”Ön”. Den ena är de kristna fundamentalisterna som menar att den inte är tillräckligt ortodox, den and­ra är liberalerna som menar att man inte borde göra en film som är positiv till den ortodoxa traditionen i dag: det är opassande att framställa djävulsutdrivning som något positivt eller visa en scen som kan tolkas som en protest mot abort. Det är att spela mörkerkrafterna i händerna.

Filmen måste också uppröra alla som vill se den ortodoxa kyrkan som enbart gyllene ikoner och ståtliga ritualer. Här finns istället frågan om det ondas närvaro, nödvändigheten av botgöring och framför allt kravet att helt ge sitt liv till Gud. Frågorna och svaren gäller emellertid hela ­tiden enskilda personer och deras öden. Det finns inget som helst försök i filmen att ställa upp allmängiltiga moralregler. Varje fall är unikt för fader Anatolij.

Är filmen då en ortodox uppmaning till ånger och att följa det kristna budskapet till det yttersta? Visst kan den uppfattas så, men samtidigt kan man också börja tvivla på fader Anatolij, precis som han tvivlar på sig själv. Leker han inte med människorna, är det inte så att han fortsatt är en fegling precis som den natten då han förrådde sin nästa? Tyder inte hans handlingar gent­emot de andra munkarna och besökarna på ren elakhet från Anatolijs sida, och att de andra munkarna med sin måttfullhet har rätt? Osäkerheten om den moraliska halten i de handlingar som dåren gör är en del av fenomenet dårskap i Kristus, men också en alldeles central komponent i Lungins film ”Ön”.

En stor del av filmen visar Anatolij när han kärrar kol och när han eldar i pannan. Elden fungerar som en rening för Anatolij, men samtidigt kan scenerna från pannrummet leda tankarna till Gehenna. Är kanske Anatolij inte den helige man som många tror, men absolut inte han själv, utan en medhjälpare till djävulen själv?

Filmen ställer frågor om samvete, gudstro, moral, livsval i varje stund. Svaren är tankeväckande och provocerande. Fader Anatolijs samtal med besökare och klosterbröder och de blickar som möts har en absolut närvarokänsla, och ingenstans har nog bönen kunnat framställas i en film med sådan kraft alltifrån prologens upprepning av de ryska asketernas Hjärtats bön: ”Herre, Jesus, Kristus Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare” till filmens slutord: ”Herre, ta emot min syndiga själ”.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet och leder ett projekt med medel från Vetenskapsrådet om den ortodoxa traditionens betydelse i dagens ryska kultur.