Klockan 16.18 i dag svensk tid har det gått exakt 50 år sedan en man vid namn Lawrence ”Sarge” Bartlett fick sitt livs chock. Klockan var 07.18 på morgonen amerikansk västkusttid den 12 juni 1962 när Bartlett – en vakt på fängelseön Alcatraz som räknade fångarna i deras celler inför den stundande frukosten – upptäckte att tre av dem hade gått upp i rök. Någon gång föregående kväll hade bankrånartrion Frank Lee Morris, 35, samt bröderna John, 32, och Clarence Anglin, 31, lyckats ta sig ut genom cellväggens luftventil, upp på taket, ner till vattnet och sedan vågat sig på den iskalla simturen i San Francisco Bay över till fastlandet och friheten.

Ingen hade dittills lyckats fly från det federala superfängelset, som öppnade sina portar 1934 som ett led i regeringens krig mot den organiserade brottsligheten och män som Al Capone och Machine Gun Kelly. Genom åren hade tio fångar mist livet när de försökte rymma; några drunknade, andra sköts ihjäl. Ytterligare två gasades ihjäl på San Quentin för att ha deltagit i ett särskilt blodigt rymningsförsök 1946 som kostade två vakter livet. Men nu såg tre anonyma smågangsters alltså ut att ha knäckt koden.

Bartlett blåste i sin visselpipa och en intensiv jakt på fångarna drogs igång – en jakt som fortfarande pågår. Efterlysningar under de efterföljande månaderna och åren kammade noll. Tips kom in från Sydamerika, Europa och den amerikanska mellanvästern. Alla kollades upp, inga ledde till de tre männen. Än i dag bedriver det amerikanska polisorganet US Marshals Service en aktiv utredning som genererar tips från hela världen från folk som säger sig ha sett de nu över 80 år gamla männen, livs levande och i frihet.

Flykten från Alcatraz är värd att minnas av flera anledningar. Först och främst är händelsen en tidlös studie i mänsklig desperation: tre friska män i 30- årsåldern brukar inte – under normala omständigheter – sätta sina liv som insats på ett enda kort, och särskilt inte på ett så vansinnigt svagt kort som Alcatraz-trion spelade ut. Även den mest erfarna simmare skulle tveka inför att kasta sig i ett tolvgradigt vatten och simma 1,6 kilometer in till fastlandet i ett becksvart mörker. Fångarna hade förvisso hjälp av egenhändigt tillverkade flytvästar och en provisorisk flotte (som dock aldrig återfanns) men det var ändå ett dumdristigt, rentav idiotiskt försök.

Ändå: de försökte. Det är det inte alla som gör. Och den intelligens och list som det krävdes för att ens ta sig ut ur fängelsebyggnaden och ner till vattnet utan att upptäckas fascinerar minst lika mycket som männens desperata längtan efter frihet. (För den intresserade kan Jolene Babyaks strålande bok i ämnet, ”Breaking the rock” från 2001, med fördel införskaffas och ersätta en deckare i sommar.)

Morris och bröderna Anglin planerade och förberedde sin flykt i över ett år och den efterföljande utredningen visade att de hade fått hjälp av minst ett tiotal andra interner med att samla ihop de redskap de behövde för att borra och gräva sig ut ur sina celler och ta sig upp på fängelsets tak. Än mer utstuderad och kreativ var deras plan att lura vakterna på natten mellan den 11 och 12 juni: genom att blanda cementpulver, såpa, toalettpapper, lim, och hårtestar som smugglats ut av fängelsets frisör (en viss Clarence Anglin) lyckades de skapa tre anmärkningsvärt naturtrogna dockhuvuden som de sedan målade med hudfärg och försåg med röda munnar, ögonfransar och ögonbryn. De lade dockhuvudena på sina kuddar och rullade ihop filtar som de lade under täcket. I det skumma ljuset som rådde nattetid i Alcatraz cellhus såg det ut som sovande kroppar – en synvilla som vakterna sedan räknade med en timmes mellanrum, långt efter att deras skapare hade ålat sig ut ur cellerna och försvunnit i natten.

Men flykten från Alcatraz är också intressant för de avtryck den har gjort i populärkulturen. Om händelserna som beskrivs här ovan låter bekanta är det för att nöjesfabriken i Hollywood har gett oss flera olika varianter av dem genom åren.

När Andy Dufresne gräver ett hål i väggen under sin Raquel Welch-affisch i den Oscarsnominerade ”Nyckeln till frihet” (1994) och ålar sig ut från Shawshank-fängelset genom ett avlopp, är det ett eko av Frank Morris och bröderna Anglins karvande i Alcatraz betongväggar. Likheter kan också hittas i de första avsnitten av TV3:s gamla långkörare ”Prison break” (2006–09), när fångarna Sucre och Abruzzi försöker gräva sig igenom sina cellväggar så fort vakterna vänder ryggen till.

Och vad är fängelseön Shutter Island i Martin Scorseses hyllade film med samma namn (2010) om inte en pseudonym för Alcatraz? Vissa pocketutgåvor av Dennis Lehanes bok som låg till grund för filmen, ”Patient 67”, hade till och med en bild av Alcatraz på omslaget – det var som att förlaget insåg att likheten mellan den riktiga och den fiktiva ön var så uppenbar att det inte var lönt att låtsas något annat.

Även i barnfilmer går det att hitta blinkningar till den famösa flykten. När Buzz Lightyear, för tillfället omprogrammerad till elak fängelsevakt, blir lurad av mr Potato Head som har rymt från sin bur och lämnat kvar en riktig potatis i ”Toy story 3” (2010) får småttingar över hela världen en lektion i hur man drar överheten vid näsan på äkta Alcatraz-vis.

Fängelsets historia (det stängde sina portar 1963 på justitieministers Bobby Kennedys order, efter att ha varit i drift i 29 år och hyst drygt 1500 fångar) är fullproppad av spektakulära händelser: det blodiga upproret 1946 där vakter hölls som gisslan; John Giles rymningsförsök 1945, då han klädde ut sig till soldat och hoppade ombord på en militärbåt; John Paul Scotts bedrift när han som första och enda fånge lyckades simma över till fastlandet 1962 (där han dock snabbt greps efter att några tonåringar hade sett honom ligga utmattad på några klippor; de tyckte synd om honom och ringde polisen).

Men det är förvånansvärt få filmer och tv-serier som tagit avstamp från dessa sanna händelser och försökt skildra ön som den verkligen var, i stället för att spä på myten om den som ett helveteshål. I detta nu matas TV4:s tittare till exempel med tv-serien ”Alcatraz” på måndagskvällar: ett småspännande men imbecillt drama där 300 fångar åker tidsmaskin från 1963 och placeras i det nutida USA. För bara några veckor sedan bestämde sig kabelkanalen Fox att lägga ner serien efter bara en säsong. Förhoppningsvis insåg de misstaget i att göra fiktion av ett ställe som inte behöver fiktionaliseras.

Att så många populära såpor och filmer utspelar sig i fängelsemiljö kan bero på att den spektakulära flykten som koncept har blivit ett slags substitut för uppror i vårt samhälle, en Davids kamp mot Goliat där man som åskådare (eller kulturkonsument) helt utan egen risk ges utlopp för en hemlig önskan att slå sig fri. Just Alcatraz är extra tacksamt för detta ändamål: fängelsets rykte som ”djävulsön” eller ”Hellcatraz” är överdrivet, men det gör att ön passar perfekt att iklädas den kulturella rollen som Goliat i en värld full av nyanser och gråzoner mellan ont och gott.

Tillyxade karaktärer behövs i fabler om den lilla människans kamp mot den stora: det skulle inte bli mycket till drama om filmernas fängelsevakter vore godhjärtade och progressivt lagda. Historien är full av fall där Alcatraz därför har reducerats till antingen en hotfull kuliss – såsom rent fiktiva filmer som ”The rock” från 1996, där ön blir skådeplats för lättsmält shoot-em-up-action, ”X-men: The last stand (2006) och ”The book of Eli” från 2010 – eller som en inkarnation av ren ondska – till exempel 1994 års ”Överlagt mord”, som groteskt förvanskar en incident från 1941 där en fånge mördar en annan fånge och sedan tröskar sig igenom alla fängelsefilmsklichéer som finns. Tyrannisk vaktchef? Check. Underjordiska källarhål? Check. Oskyldigt dömd fånge med gloria på huvudet? Japp, det med.

Det är också därför Clint Eastwood (i en cowboytuff porträttering av Frank Morris) tvingas kämpa inte bara mot väggar och galler utan också mot en sadistisk fängelsedirektör i den kanske bästa filmen som har gjorts om ön, ”Flykten från Alcatraz” från 1979. Ett lika onödigt som osant grepp – verklighetens dåvarande direktör Olin Blackwell var enligt de flesta utsagor en hyvens man – och filmens lågmälda, sakliga skildring av den i dag 50-årsjubilerande rymningen hade inte behövt några fiktiva tillsatser.

Eastwoods stjärnglans och filmens mångåriga kultstatus förklarar så klart till stor del varför Alcatraz-trions rymning i dag måste räknas som en av de mest berömda i världshistorien, och den är säkerligen också en stor anledning till varför 1,3 miljoner turister varje år besöker det museum som fängelset har blivit.

Men att vi minns det som hände för ett halvt sekel sedan beror framför allt på att en enkel fråga fortfarande inte har besvarats: lyckades Frank Morris och bröderna Anglin verkligen göra det omöjliga och fly från Amerikas mest hårdbevakade fängelse med livet i behåll?

”Jag tror att det finns en stor chans att de gjorde det”, sa Michael Dyke på US Marshals Service, chefsutredare för fallet, när jag intervjuade honom för två år sedan. ”Inga kroppar återfanns. Om man ser till statistiken i början av 60-talet återfanns i snitt två av tre personer som drunknade i San Francisco Bay. Så två av dem borde ha hittats om alla tre omkom. Jag har pratat med folk som är helt övertygade om att bröderna Anglin klarade sig. En påstod att de hade arbetat för honom kort efter rymningen. En annan, en avlägsen släkting till Anglins som för övrigt jobbar som polis nere i Georgia i dag, sa att han träffade båda två på sin farbrors farm när han var liten pojke. De bodde där i sex till åtta månader och flydde sedan ur landet.”

Så vem vet? Enligt Dyke kommer utredningen att fortsätta i åtminstone ”20 till 30 år” till, det vill säga så länge det finns en teoretisk möjlighet att männen kan vara kvar i livet. Under tiden fortsätter han att kolla upp diverse gamlingar som rapporterats som misstänkta av en allmänhet som törstar efter ett svar på mysteriet.

”Jag kan få ett tips om att någon av dem har setts till utanför en tvättomat någonstans, och sen försvunnit därifrån”, berättade han för mig. ”För inte så länge sedan fick jag ett tips om att Clarence Anglin bodde i Kentucky. Jag fick en körkortsbild och mannen såg verkligen ut som Clarence. Åldern stämde, ögonfärgen stämde nästan. Jag skickade dit en lokal agent som intervjuade honom, och han kunde bevisa att han inte var Anglin.”

Med största sannolikhet får vi aldrig veta vad som hände med de tre män som försvann för 50 år sedan. En sak är dock säker: deras bedrift lever vidare, på både direkta och indirekta sätt, i en tv-tablå nära dig.