Är Gud ett annat ord för kärlek, eller är kärlek ett annat ord för Gud? Augustinus funderade på frågan i ”Bekännelser”, Duke Ellington tog upp den i ”Sacred Concerts” och nu senast har den nordamerikanske filosofen John D Caputo skrivit en bok – On Religion (i serien ”Thinking in Action”, Routledge, 147 s) – där denna fråga utgör den röda tråden. Är Gud ett exempel på vad vi menar med kärlek, eller är Gud ett exempel på vad vi menar med Gud?

Caputo är David R Cook Professor of Philosophy vid Villanova University – ett katolskt universitet i Pennsylvania, USA – och har en diger meritlista bakom sig. Hans tidiga arbeten behandlade paralleller och skillnader mellan till exempel Thomas av Aquino och Martin Heidegger. På senare tid har han arrangerat ett flertal konferenser vid Villanova som behandlat frågan om religionen och det postmoderna. En väl sedd gäst på dessa konferenser har varit den franske filosofen Jacques Derrida, som Caputo ägnat flera böcker åt och som så småningom blivit Caputos vän. ”On Religion” är tillägnad Jacques Derrida, eftersom Derrida enligt Caputo har lossat hans tunga – en referens till såväl tungotal som till filosofi?

När Caputo närmar sig Augustinus fråga i ”On Religion” har han Derrida som sin viktigaste samtida följeslagare. Derrida – en av de filosofer som gått i bräschen för vad man brukar kalla postmodern eller poststrukturalistisk filosofi sedan 1960-talet – har det senaste decenniet blivit allt mer intresserad av religiösa och teologiska frågor. Den självbiografiska texten ”Circonfession” från 1991 skriver Derrida som en parafras på Augustinus ”Bekännelser” (”Confessiones”). Båda kommer från Nordafrika, båda vårdar sina döende mödrar på den europeiska sidan av Medelhavet. Derrida avslöjar dessutom att hans judiska arv är betydelsefullt för honom, och att han fortfarande ber. Med andra ord finns det religiösa och teologiska undertoner i mycket av det Derrida skrivit, och dessa undertoner kommer allt mer upp på ytan. Teologen Jayne Svenungsson i Lund menar att det är relevant att tala om ”Guds återkomst” i den postmoderna filosofin, och Derrida är en av hennes paradexempel.

Är det verkligen relevant att tala om en ”Guds återkomst” i filosofin? Naturligtvis är det inte så att var och varannan filosof har blivit religiös på gamla dar, men Caputo vill ändå mena att det skett ett epokskifte inom det västerländska tänkandet. I ett kapitel i ”On Religion” berättar han historien om hur den sekulära världen har blivit postsekulär. Efter att ha avslöjat fördomarna hos det förmoderna tänkandet har det upplysta förnuftet nu vänt kritiken mot sig självt och börjat tänka över sina egna fördomar. Inte minst Friedrich Nietzsche har hjälpt till att avslöja det moderna förnuftets förutsättningar. Visserligen var det Nietzsche som proklamerade Guds död, men ordet ”Gud” stod här för alla översinnliga verkligheter som sades styra tillvaron, antingen det rörde sig om Förnuftet, Moralen eller Gud. Att ”Gud” dör innebär att varje absolut sanning dör, inklusive de vetenskapliga sanningarna.

Tron på Kristus korsfästes av moderniteten, men nu har också upplysningens förnuft spikats upp på samma kors. Därför är det efter Nietzsche paradoxalt nog relevant att hävda att även Guds död är död, menar Caputo. Om sekularismen visar sig – precis som den religiösa uppfattningen före den – vara ett perspektiv bland andra perspektiv, finns det inga absoluta argument för att välja det ena perspektivet före det andra. Vårt mänskliga förnuft har därmed inte gjorts om intet, men väl tvingats till ett mer ödmjukt förhållningssätt. Vi trodde att vi visste, men nu vet vi att vi alla tror.

Caputo menar alltså att det är relevant att tala om ett postsekulärt tänkande i vår tid, ett tänkande som inte längre är lika säkert på att religion, transcendens och även Gud är något förlegat och övervunnet. Men hur förhåller det sig med världen utanför filosofernas och teologernas föreläsningssalar och studiekammare? Trots allt är det inte alla som bryr sig särskilt mycket om vad filosofer och teologer säger om saker och ting. Här finns det flera trender, enligt Caputo. I världens kanske rikaste land USA visar religiositeten inga tecken på att avta. Genom en analys av George Lucas senaste film ”Star Wars. Det mörka hotet” vill Caputo visa hur religion och teknologi i vår tid tänks existera i symbios med varandra. Vår postmoderna teknovärld med dess tal om hyperverkligheter är inget hinder för religiositeten, utan utgör en grogrund för all slags religiositet.
Ett större problem finner Caputo i de olika fundamentalismer som gör sig gällande världen över.

Kännetecknande för dessa är att de å ena sidan är starkt kritiska mot ett samhälle som de menar är både gudlöst, promiskuöst och girigt. Å andra sidan använder de modern teknologi som ett medel för att föra ut sitt eget budskap. Caputos bok är skriven före den 11 september, men terroristattackerna i New York och Washington, och västvärldens ”krig” mot terrorismen, skulle förmodligen styrka Caputos tes.

Fundamentalismerna utgör ett uppror mot det samtida samhällets mångtydighet, men deras strävan efter entydighet får lätt våldsamma konsekvenser som avlägsnar dem långt från den kärlek till Gud de vill predika. Guds återkomst i det globala samhället är ingen entydigt positiv företeelse. Men en Guds eller religionens frånvaro i samtida samhällsliv? Knappast. Frågan är emellertid hur en mänsklig religiositet utan destruktiva konsekvenser skulle kunna se ut.

”Vad är det då jag älskar när jag älskar min Gud?” frågar Augustinus i ”Bekännelser”. Det blir utgångspunkten för Caputos fråga efter en postmodern religion. Religion, menar Caputo, är för dem som älskar. Motsatsen till en religiös person är inte en person som inte tror, en ateist, utan en kärlekslös person. Kärleken är måttet för religionen, religionen i sin institutionella form är inte kriteriet för kärlek. Vad är då kärlek? Kärleken är en generositet utan förbehåll. Kärleken är det som går utöver en värld som regleras av avtal, kontrakt och plikter. Kärleken är med andra ord ingen investering, utan en villkorslös gåva. Att älska Gud är att älska förbehållslöst, att älska förbehållslöst är att älska Gud.

För att ytterligare förtydliga vad han menar med kärleken till Gud behandlar Caputo vad han med Derrida kallar för ”det omöjliga”. ”Det möjliga” är allting som vi kan planera och förutse. Att planera vad man vill arbeta med, att skaffa hus och barn, att ombesörja deras framtid, allt detta faller inom det möjliga. Kärleken till Gud hänger ihop med något som överskrider den framtid som går att planera, nämligen det som inte står i vår makt att åstadkomma. Det omöjliga är inte något absolut omöjligt, utan det som vi inte kan förutse eller planera för. Det finns inga kontrakt som garanterar det omöjliga, utan det omöjliga, när det sker, är en gåva från Gud. Det omöjliga, menar Caputo, är helt enkelt det som gör livet värt dess salt. Det omöjliga är kärlek (också mänsklig sådan) och rättvisa (också gudomlig sådan). Gud är det omöjligas möjlighet, den radikala framtid som ifrågasätter alla självklarheter. Om en ordlek kan ursäktas – Caputos bok flödar över av sådana – är det omöjliga det enda möjliga när det möjliga visat sig vara omöjligt. Med andra ord: religion är för desperata.
Hand i hand med ett sådant guds/kärleksbegrepp går för Caputo insikten om att människan är en gåta. ”Inför dina ögon har jag blivit en gåta för mig själv” skriver Augustinus, och Caputo fyller i: ”Vi vet inte vilka vi är – det är vad vi är”. Tydligare än biskopen Augustinus betonar Caputo att det inte finns något slutgiltigt svar på frågan. Det vore att reducera oss själva till något givet, och därmed förneka det oundvikliga såret i vår existens. Gud är inte en lösning på människans existentiella problem, utan det är just genom att hålla såret öppet som människan lever sant mänskligt. Caputo är noga med att betona att det för hans del inte rör sig om någon moderiktig relativism, utan om en lärd okunnighet, vilket innebär att endast den människa som verkligen tar gåtan på allvar intellektuellt och existentiellt kan sägas leva i den.

Hur är det då med kärleken till Gud? Enligt Caputo är Gud som exempel på kärlek det moderna svaret, ett svar som vill reducera det transcendenta i tillvaron och människans religiositet till något hanterbart. Kärlek som exempel på Gud är det förmoderna svaret. Här riskerar människans erfarenheter att sväljas av sitt transcendenta föremål. Inget av dessa svar är längre tillfredsställande, menar Caputo. Vi måste inse att vi hela tiden oscillerar mellan de båda möjligheterna, och att varje försök att få slut på dialektiken, att upphäva de båda möjligheterna i en slutgiltig syntes, är ett försök att ”rycka till sig himmelriket med våld” som det står i Matteusevangeliet. Detta är det postmoderna predikamentet och den postmoderna välsignelsen, vad Caputo kallar – med ord återigen hämtade från Derrida – en ”religion utan religion”. Vi svävar alla mellan tro och otro, mellan kärlek och kärlekslöshet, mellan hopp och tragik. Det avgörande är inte om vi tillhör en eller annan religiös tradition (vilket i och för sig kan ha sin poäng), utan att vi älskar Gud, det vill säga utövar denna förbehållslösa, rentav galna, kärlek i den värld vi lever i.

”On Religion” är en bok med många dygder. Caputo skriver passionerat, bitvis elakt. Han är lärd och intelligent – och dessutom rolig. Jag finner hans strävan efter tolerans sympatisk. Men säg den sol som inte har några fläckar. Så finner jag i Caputos bok en märklig avsaknad av dramatik. Inte så att den skulle vara trist läsning – tvärtom. Men i sin iver att berätta en berättelse vars (preliminära) slut finns i föreställningen om en ”religion utan religion” lyckas Caputo glömma bort hur föreställningarna om människans existentiella drama faktiskt skiljer sig åt mellan religionerna. Att tro att Guds messias kommit i Kristus ger en annorlunda struktur åt den berättelse jag som kristen befinner mig i, än strukturen hos den judiska berättelsen där messias ankomst fortfarande är framtida. Förmodligen skulle Caputo vilja upphäva en sådan skillnad, men därmed skulle han avlägsna sig från de konkreta traditioner och religioner som han trots allt menar är viktiga för det religiösa livet.

Risken med Caputos ”religion utan religion” är att han hamnar i en religiös allmänning som finns överallt och därför ingenstans, eftersom alla signifikanta skillnader mellan olika religioner såväl som ickereligiösa sätt att leva marginaliseras. Det kan låta tolerant att vilja hitta det gemensamma mellan olika sätt att leva, men frågan till Caputo blir i så fall om människans kärlek till Gud gör någon skillnad. Blir inte varje konkret förkroppsligande av kärleken – som ett socialt distinkt svar på frågan om Gud är ett exempel på kärlek eller tvärtom – ett potentiellt förräderi mot ”det omöjliga” just genom sin partikularitet? För att uttrycka mig med teologiska termer: blir ordet verkligen kött i Caputos ”religion utan religion” och inte bara fler ord?

Läst på ett annat sätt, som en intern kritik av sin egen kristna, katolska tradition, kan emellertid Caputos bok ses i ett annat ljus. Den blir då mer av ett triumfrop över att det nu går att tala och tänka om Gud på ett nytt sätt, befriat från modernitetens tvångströja, men också från självgodheten hos den egna traditionen när den tror sig redan veta allt. Men att Caputo i ”On Religion” både självkritiskt undersöker sin egen tradition och kritiskt diskuterar samtidens religiositet är kanske inte så förvånande. Styrkan hos boken finns snarare i att Caputo själv så tydligt tar ställning. Filosofi blir hos Caputo ingen rökridå med vilken han döljer sitt personliga engagemang i de frågor han diskuterar, utan ett sätt att öppet och offentligt försöka redovisa sina ställningstaganden i en diskussion där Caputo vet med sig att han varken kommer att ha första eller sista ordet. Om det är Jacques Derrida eller kärleken till Gud som lossat hans filosofiska tunga på detta sätt låter sig kanske inte bestämmas på något entydigt sätt.