Litteraturhistoriska jubileer är så vanliga att de trots sin förmenta högtidlighet har kommit att tillhöra vardagen. Men lagom till julhelgen infinner sig en bemärkelsedag av anmärkningsvärd betydelse. En av Sveriges mest lästa kärleksberättelser fyller 150 år. Det är ett jubileum som torde gå de flesta förbi, liksom berättelsens första uppdykande på bokmarknaden gjorde för halvtannat sekel ­sedan. Viktor Rydberg skulle just fylla 29 år när han sent på hösten 1857 lämnade sitt manuskript till redaktionen för ”Aurora. Toilette-Kalender för 1858”. Av kalenderns 184 sidor upptas 135 av den långa ­novellen ”Singoalla. Romantisk Sagodikt af Victor Rydberg”. Under hundra års tid skulle denna berättelse komma att älskas sönder och samman – först av författaren, som vägrade lämna ursprungstexten i fred, sedan av 1900-talets litteraturhistoriker.

Efter den första publiceringen dröjde det bara sju år innan Rydberg fick anledning att uppdatera sin historia. Representanter för huvudstadens litterära parnass hade hört ryktet om den göteborgska Handelstidningens begåvade medarbetare, och efter tre års övertalningsförsök och många påminnelser kunde Stockholms-förläggaren Oscar Lamm på sommaren 1865 låta trycka den första bokupplagan av Rydbergs berättelse, nu med titeln ”Dimmor. Fantasier och historier af Victor Rydberg. I. Singoalla” (titeln är missvisande, några fler ”dimmor” kom aldrig att publiceras). Förseningen hade sin högst naturliga förklaring. I sitt självutplånande förord beskriver Rydberg historien som ”ett kuriosum, som för flera år tillbaka varit ­offentliggjordt ­ i någon oläst kalender och nu, efter en mild skärskådning af sin upphofsmans öga, för andra gången framlägges”. Denna ”milda skärskådning” var i själva verket en omfattande redigering, med ett nyskrivet slut­kapitel som gav en helt ny berättelse. Historien om riddar ­Erland Måneskölds kärlek till Singoalla, en främling från ”Egypti land”, slutar nu i lugn förtröstan, med en uppmaning till ­läsaren att söka sin trygghet hos Gud. Den ”vilde Erland” framlever sin ålderdom som eremit och asket, sedan han för alltid har försakat sin jordiska kärlek.

Längre än så kan man knappast komma från den ursprungliga upplösningen, vars slutkatastrof antar hamletska proportioner. Rydbergs berättelse är vår litteraturs främsta pestskildring, och i 1857 års upplaga sopas båda huvudpersonerna undan av ”mordengelns mantel”. Erland, ”den blonde Göten”, är 17 år när han vid skogsbäcken möter sitt livs kärlek, den mörka Singoalla, som är ”kommen fjerran från och icke stannar å någon ort”. Mötet med den baraxlade zigenarflickan, som med hjälp av djurliknelser och lyriska miljöskildringar beskrivs som ett gåtfullt naturbarn, blir också en konfrontation med den egna sexualiteten; det unga parets läppar ”mötas i långa kyssar, som på en gång värma och svalka… som på en gång släcka och alstra blyga oförstådda begär”. Det är förs­ta och enda gången som Rydbergs prosa rymmer en köttslig kärleksförbindelse; hans övriga berättelser är djupt präglade av den oskarianska sexualmoralen, vilken också kom att påverka ”Singoalla” i dess senare upplagor.

Kärlekssagan om riddaren och zigenerskan skulle från början ha blivit en helt kort historia, men berättelsen växte och växte. Eftervärlden har tolkat den slumpmässiga tillkomsten som ett tecken på ärlighet. I översiktsverket ”Den svenska litteraturen” ­beskrivs romanen som ”sprungen ur ett starkt och personligt uttrycksbehov /…/ en sällsam blandning av ofrivillig bikt och kvalfull förtegenhet om hemliga drifter”. Den kontroversielle litteraturhistorikern Victor Svanberg påstod på 1920-talet att modellen för sagans Singoalla varit en ­”cigarrflicka” i Göteborg. Kvinnan i fråga var möjligen av spansk härkomst och enligt Svanbergs kollega Paul Gemer ”mera skön än trogen”. Ryd­berg skall ha överras­kat sin älskarinna med en rival, och under det uppträde som följde var manuskriptet till sago­dikten nära att hamna i eldstadens lågor. Men istället arbetade författaren vidare och förädlade det vardagserotiska snedsprånget till ­romanens storskaliga tragedi. För en tragedi blev det; riddarens späda kärlek till flickan av det främmande folket förbyts snart i elände och plågor. Singoallas far tar Erland som gisslan och när han återlämnas i utbyte mot klostrets silverskatter har han blivit dödligt förgiftad. Under sin långa sjukdomstid manipuleras han av biktfadern Henrik till att förknippa ”den mörka flickan” med minnet av mordförsöket. Han kommer att minnas sin ungdomskärlek som en ond dröm.

Först efter tio år återförenas riddaren och Singoalla, då deras gemensamme son Sorgbarn med hypnotisk kraft leder sin far ut i skogen. Under dygnets ljusa timmar minns Erland inget av sina nattliga kärleksmöten; han förbannar den svekfulla häxa som hemsöker hans drömmar. Riddaren får ett dagjag och ett nattjag, och denna polarisering, uppdelningen i en mörk och en ljus sfär, är typisk för den skräckromantiska följetongslitteratur som tillhört Rydbergs ungdomsläsning. Den är också grunden för flera av romanens mest suggestiva scener. Först i berättelsens slutscen, sedan Erland i vredesmod mördat sin son, igenkänner han Singoalla som sin ungdoms älskade. Då är de båda döende i pesten, som skoningslöst går genom bygden. När riddaren och zigenerskan döda vilar i varandras armar träder Rydberg själv in på scenen, och levererar en pessimistisk sensmoral om det jordiska livets fåfänglighet: ”Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt accord, förrän detta hunnit upp­lösas i försonande samljud”.

Viktor Rydberg har beskrivits som en ­romantikernas epigon, en finkänslig skald som fulländade och därmed också begravde den tegnérska högtidsdikten. Oavsett om man med Fredrik Bööks blick betraktat honom som konservativ idealist, eller med Olof Lagercrantz som utopisk revolutionär, har han alltid fått spela rollen som sentensmakare och politisk talare. Men för en modern läsare är det lättare att instämma med Lars Lönnroth och Sven Delblanc, som i vår senaste litteraturhistoria dröjer vid Ryd­bergs spänningsfyllda förhållande till det sena 1800-talets föränd­ringar, då det gamla bondesamhället övergick i ett modernt industrisamhälle. En sådan om­tumlande miljö kan skapa fundamentalister, men författaren till ”Singoalla” var inte en av dem. Bland politiskt in­tresserade skribenter var Rydberg mer än någon annan en självtvivlets diktare. I hans livsverk möts demokrati och elitism, bibelkritik och barnatro, sedlighets­iver och sexuell bikt. De tre metamorfoserna i ”Singo­alla” är tydliga uttryck för denna kamp med det egna jagets spänningar.

I 1857 års manuskript har Rydberg, som han själv uttryckte det, låtit pegasen vara sin egen herre. Resultatet är en avgrundsdyster saga med prosalyriska utbrott, där Erlands kvalfyllda drifter gör både Singoalla och Sorgbarn till åtråvärda objekt. ”Hvar är din purpurmun, bleke son? Gif mig en kyss! Du vet ej hur jag älskar dig”, säger riddaren till sin son i denna första upplaga av berättelsen. I 1865 års version av sitt ”älsklingsbarn” har Rydberg valt att utesluta styckets två första meningar. Ändringen har föranlett spekulationer om en undertryckt homosexualitet. Bildstormaren Victor Svanberg ville gärna betrakta författaren till ”Singoalla” som urspårad bohem, och anförde mycket öppenhjärtiga brev som bevis på att Rydberg skall ha varit förälskad i sin unge elev Rudolf Ström. Självcensuren i den andra upplagan av ”Singoalla” är konsekvent; Erlands kärleksförklaringar till Sorgbarn har genomgående berövats sin kroppsliga innebörd.

I tredje upplagan av ”Singoalla”, tryckt 1876, rycker författaren än hårdare ­ i pegasens betsel. Nu är det kristendomskritiken som sorterats bort, eller åtminstone mildrats avsevärt. I originalversionen, och fortfarande i 1865 års upplaga, förklarar Erland att hans kärlek till Singoalla sammanblandats med ”allt det som munken med djefvulsk slughet förtäljde om trolldom och gudlöshet”. Satsen saknas helt i den tredje upplagan. I samma kapitel har formuleringen ”en eländig munks lumpna sagor” mildrats till det opersonliga ”lumpna munksagor”. ­Resultatet blir en berättelse med påtvingad religiös konsekvens, fri från originalets oförlösta spänning mellan obändig dogmkritik och from vördnad för munkväsendet och den kristna kyrkan. 1850-talets Rydberg var en radikal ung man, vars tankevärld formats under revolutionsåret 1848. I sina tidningsartiklar kunde han vara antirojalist intill gränsen för majestätsbrott, och han drog sig inte heller för att slå mot kyrkans dogmatism, ”i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda”, som han skriver i förordet till följetongen ”Den siste Athenaren” (1859). Det gäller i än högre grad stridsskriften ”Bibelns lära om Kristus” (1862), vars angrepp på läran om Kristi gudomlighet fick Rydberg att framstå som en kättare, åtminstone för sina konservativa belackare. Den utdragna trosdebatt som följde tycks ha gjort intryck på Rydberg, som i kommande upplagor av debattboken stegvis mildrade sin kritik. Också ändringarna i ”Singoalla” bör ses mot bakgrund av dessa religiösa stridigheter.

Av de tre första inkarnationerna av ”Singoalla” återstår idag ­endast ett fåtal exemplar. Den bok som i viss mån fortfarande läses, och som var närmast obligatorisk för skolbarn kring mitten av förra seklet, är istället berättelsens fjärde upplaga, publicerad 1894, med illustrationer av Carl Larsson.

Det var en drygt sextioårig Rydberg som i början av 1890-talet än en gång återvände till sitt älskade ungdomsverk. Den känsla för pietet och traditioner som präglar författarens sista roman, ”Vapen­smeden”, är nu fullt skönjbar också i ”Singoalla”. De sista resterna av Erlands rebelliska inställning till kristen­domen har avlägsnats. Berättelsen är också tydligt präglad av Rydbergs studier i den nordiska mytologin. Därmed förstärks en tendens som är en viktig förklaring till varför ”Singoalla”, en av vår litteraturs mest ­populära kärleksromaner, med tiden blivit allt mindre läst. Sagodikten genomsyras nu av det som litteraturhistorikern Fredrik ­Vetterlund i början av 1910-talet kallade ”hymnen till det ariska blodet”. Mot ­Erland, ”den blonde Göten”, ställs nu än tydligare Singoallas trolovade Assim, ”den mörke främlingen”. Hans förfäder var av prästerlig kungaätt, med ”guldhår och blåklint­ögon”, men århundradens vandringar har gjort ­deras avkomma till ”mulor”. ­Assim sörjer ”öfver sitt mörka blod” och önskar livet ur ­Erland, ”en hvit, som tillbedes af henne, som har förtrollat mig”. Detta språkbruk var inte särskilt kontroversiellt för Rydbergs samtida, men tillsammans med beskrivningen av ­romerna som tjuvaktiga bedragare gör det den fjärde upp­lagan av ”Singoalla” till svårsmält läsning för eftervärlden.

Desto mer sympatisk verkar den första kalenderupplagan av Rydbergs roman, som just genom sina motsägelser och sin ofärdighet fortfarande förmår utöva en stark lockelse. Berättelsen om Erland och Singoalla tillåts där leva sitt eget liv; den böljar fram och åter mellan oförenliga ståndpunkter, vrider sig bångstyrigt i ­uttolkarens händer för att slutligen lämna läsaren ensam och oförlöst, sedan den slutgiltiga katastrofen tillintetgjort allt hopp om jordisk lycka.

Andreas Hedberg är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och skriver på en avhandling om Viktor Rydberg.