Arthur Russell (1951–1992) hör till den beklagansvärda samling artister som fått erkänsla först efter sin död. Under sitt allt för korta liv hann Russell verka över ett oerhört brett musikaliskt fält. Han var både del av konstmusikens avantgarde och discoscenen, han spelade med rockband och släppte den lågmälda och melankoliska soloskivan ”World of Echo”. De senaste åren har det skett något av en nyupptäckt av Russell, främst tack vare skivbolaget Audika som återutgivit både Russells skivor och musik från skatten av osläppt material. Nu finns även två större biografiska verk om Russell: 2008 kom Matt Wolfs dokumentär ”Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell” och för några månader sedan publicerades populärmusikforskaren Tim Lawrences bok Hold on to Your Dreams: Arthur Russell and the Downtown M usic Scene 1973–1992 (Duke University Press, 448 s).
Från skolorkestern i uppväxtstaden Oskaloosa i Iowa till de sista framträdandena i New York finns en fast punkt i Arthur Russells liv och musik: cellon. Akustisk och elektrifierad, fylld med papper och med pålagt eko, spelad med stråke eller med fingrarna, en slinga mitt i dansmusiken eller ensam till hans egen röst. Cellon i Russells händer var oändligt böjlig.
Lilla Oskaloosa blev snabbt för trångt för Russell. I tonåren flyttade han till San Fransisco och studerade en tid vid konservatoriet. Han gjorde sina första kompositionsförsök samtidigt som han spelade gitarr, sjöng och skrev låtar. Han lärde känna beatpoeten Allen Ginsberg som bjöd in Russell att ackompanjera hans poesiuppläsningar med sitt cellospel. Ginsberg kom att bli en viktig person för Russell, både för konstnärligt utbyte och som vän. När Russell några år senare lämnade San Fransisco för New York hjälpte Ginsberg honom att komma till rätta. De bodde i samma hus och när den ständigt panke och handfallne Russell fick elen avstängd drog Ginsberg en sladd från sitt fönster upp till Russells lägenhet.
1973 var Russell programansvarig för konst/musik/dans-scenen The Kitchen i New York, en plats där flera av de nya, minimalistiska tonsättarna – idag välkända namn som Steve Reich och Philip Glass – uppförde tidiga verk. Det är också här som Russells eget första betydande musikstycke, ”Instrumentals”, får sitt uruppförande. ”Instrumentals” skapades av fragment som ordnats efter John Cage-inspirerade slumpmetoder som en ensemble fick improvisera kring. Det är en flytande, melodisk komposition med atonala stråk, både lättillgänglig och komplex. Russell ville närma sig popmusikens direkthet och blev den förste att bjuda in en rockgrupp till The Kitchen (Jonathan Richman och hans The Modern Lovers), till några avantgardepuritaners förskräckelse. Punkrocken var på uppgång i New York och Russell spelade med flera rockmusiker, främst med förre Modern Lovers-medlemmen Ernie Brooks.
Men den aggressiva och macho punkrocken passade aldrig Russell riktigt. Russells sånger är impressionistiska, texterna handlar om djur och natur, att simma, förstulen kärlek och sex – han saknade rockens behov av självhävdelse. Och snart skulle Russell upptäckta en annan nyfödd musikform som intresserade honom mer: disco. Han gick på de tongivande nya klubbarna The Gallery, The Loft och The Paradise Garage (dock inte det berömda Studio 54 eftersom man ”inte kunde höra musiken där”). Russell fascinerades av dansmusiken och dj:ns förmåga att sätta dansgolvet i rörelse. Dessutom tilltalades han av den tidiga discoscenens gränsöverskridande natur: svart, vit och latino, straight och gay – alla kunde mötas på dansgolvet och ta del av extasen. Klivet mellan den minimalistiska konstmusiken och dansmusiken kan tyckas stort, men Russell såg en koppling i hur båda musikstilarna använde repetition som bärande element. Russell kom att spela in flera låtar avsedda för dansgolvet, funkinspirerad musik som liknade mainstreamdiscon i rytmiken och de ekivoka texterna. Samtidigt var de något annat, med excentriska sånginsatser och udda instrumentering blev Russells disco lekfullt experimentell på ett sätt som den discomusik som nådde topplistorna sällan var.
Russell hade kontakt med två riktiga skivbolagslegender, John Hammond (som upptäckte både Billie Holiday och Bob Dylan) och Seymour Stein (mest känd för att ha signat Madonna), utan att få något kontrakt. Alla kunde se hans begåvning, men ingen förstod hur man skulle tämja Russells flödande idéer till någonting säljbart. För att bli en framgångsrik artist måste man vara tydlig (eller enkelspårig, beroende på hur man betraktar saken). Russell var överallt ingenstans, åtminstone i de stora skivbolagens ögon. Det mesta av Russells musik kom därför att ges ut på små, oberoende skivbolag med knackig ekonomi.
Hans liv var fullt av missade chanser och nästan-genombrott, halvfärdiga projekt och bristande promotion. Inte heller inom konstmusiken ville det lossna, trots en ypperlig möjlighet när Russell, genom Philip Glass (som imponerades av Russell och gav ut ”Instrumentals” på sitt eget skivbolag) fick chansen att göra musik till regissören Robert Wilsons uppsättning av ”Medea”. Glass eget projekt med Wilson, operan ”Einstein on the Beach”, hade blivit Glass stora genombrott. Snart fick Wilson och Russell samarbetssvårigheter – båda ville ha sista ordet om musiken. Det slutade med att Wilson strax före premiären blixtinkallade en annan kompositör som skapade helt ny musik till föreställningen. Motgången skadade Russells självförtroende, ”Medea” blev hans sista stora satsning inom konstmusiken.
När chanserna väl uppenbarade sig tycks Russel ha dragit sig undan, gjort sig omöjlig eller kvävt sina samarbetspartners med sin perfektionism. Det är talande att hans mest framgångsrika dansmusik är andras remixade versioner av hans låtar. Det behövdes någon utifrån som kunde organisera massan av inspelat material och ta fram guldkornen. Russell jagade ständigt kostsamma studiotimmar för nya inspelningar och ägnade dagar åt att lyssna på näst intill identiska versioner av låtar utan att kunna bestämma sig för vilken som var den bättre. Russell blev sällan nöjd, inte ens då framgången var uppenbar. När dj-legenden François Kevorkians remix av Russells ”Go Bang!” fick dansgolvet på The Loft att explodera, klagade Russell på att trumljudet inte var som han tänkt sig. Att aldrig avsluta något (om det inte slets ur hans händer) var förstås förödande för Russells ekonomi. Historien om Ginsbergs elsladd är signifikativ för hur han klarade sin försörjning: andra fick sköta den biten. Dessa andra var föräldrarna hemma i Oskaloosa och Tom Lee, Russells partner sedan slutet av 70-talet. Det var Tom Lee som såg till att middagen stod på bordet. Om Russell under sin livstid var något av en skuggfigur i musikvärlden är Lee skuggan bakom skuggan. Han gav upp sina egna konstnärsambitioner för att ge Russel kreativt utrymme. Lee är också den som såg till att spara den stora mängden inspelningar Russell lämnade efter sig. En av de mest rörande scenerna i dokumentären ”Wild Combination” är när Lee lyssnar på en av Russells heminspelningar, ”Listen, that’s so sweet”, säger Lee och sjunger med, försvunnen i minnen.
Boken och filmen kompletterar varandra väl. ”Hold on to Your Dreams” är informationsrik och resultatet av en omfattande research. Dessutom tar den ett bredare grepp än en ordinär biografi. Som man kan utläsa av undertiteln handlar boken lika mycket om Russells tid och det kulturella landskap som han befann sig i. Långa passager beskriver de konkreta förutsättningarna för Russells skapande – remixens födelse, konstklimatet i New York under 70-talet och hur högkonjunktur och Reaganeran kom att leda till hyreshöjningar som splittrade den löst sammanhållna downtown-scen som Russell var del av.
Filmen ”Wild Combination” är mer poetisk och intim. Den inleds med en lång tagning på luftbubblor i vatten, musiksatt med Russells ekande cello. Det är en väl fångad illustration: vattentemat är något genomgående hos Russell. I sångtexterna återkommer simning gång på gång. En av hans dansmusikpseudonymer var Indian Ocean, en annan Killer Whale. Russell sökte en oceanisk känsla i sin musik: vid, gränslös och öppen. Han älskade att använda ekoeffekter för att sprida ljud likt ringar på vatten. På flera av bilderna från hans och Lees lägenhet syns ett akvarium. Vattnet var som cellon, en grund för kreativiteten med oändliga variationsmöjligheter, ett element utan slut.
Russell var alltid mer intresserad av musikskapandet som process än den färdiga produkten i sig. Arbetet med musiken var att befinna sig mitt i det pågående livsflödet. När något blev färdigt var det också dött.
I mitten av 80-talet såg det ut att ljusna för Russells karriär. 1986 gav han ut ”World of Echo” – en samling skissartade låtar, långt från dansgolv och disco. Russell sjunger över sitt cellospel med lager på lager av eko. Det är ett slags kammarmusik, vackert och stilla, en skiva för eftertanke. ”World of Echo” gavs ut i Storbritannien av det inflytelserika oberoende skivbolaget Rough Trade. Den fick fin kritik och hamnade på brittiska musiktidningen Melody Makers årsbästalista, men sålde dåligt. Trots detta bestämde sig Rough Trades chef, Geoff Travis, att ge Russell 10000 dollar i förskott för en ny skiva. Året därpå fick Russell beskedet att han var hiv-positiv. Han arbetade med den utlovade skivan för Rough Trade återstoden av sitt liv utan att färdigställa den, allt mer innesluten i sig själv och försvagad av sjukdomen. Han vårdades ända till slutet av Lee. I början av 1992, när Russell inte ens orkade lyssna på sin walkman längre för att jämföra olika versioner av sina låtar, förstod Lee att det inte var långt kvar. Russell gick bort i april samma år.
Under de sista åren arbetade Russell med den låt som kommit att bli något av hans signatur: ”That’s Us / Wild Combination”. Först det avskalade introt – över trevande, mjuka syntljud sjunger Russell med ekobehandlad röst och sedan, som en helt annan tanke, följer cellon och beatet. Russell sjunger rättframt, nästan naivt om en älskad: ”I just want to be, where you are / Hard as it can be, it’s never too hard”, han sjunger om sommarmorgnar och swimmingpooler och efter ytterligare en stund vävs Russells lite grumliga röst samman med Jennifer Warnes klara, ljusa stämma. Det är ironiskt att den låt Russell blivit mest förknippad med har en titel som påminner om en av faktorerna som gjorde det svårt för honom att nå ut i sin samtid: den vilda kombinationen, den djärva eklekticismen.
Kanske platsar Russells musik bättre i världen idag? Under Russells sjukdomsår blev samplern allmängods, ett verktyg som gjort det möjligt att fånga vilket ljud som helst och föra in det i en ny kontext. Med samplern har popmusikens ljudlandskap förändrats i grunden, precis som digitaliseringen förändrat musikkonsumtionen. Mängder av musik av alla genrer och från alla epoker är plötsligt lättåtkomlig på ett sätt den aldrig tidigare varit. I en sådan omgivning ter sig Russells oväntade sammansmältningar och hans musikaliska bredd plötsligt mer självklar.
