I Ludvig Holbergs komedi ”Jeppe på berget” (1722) ställs frågan: Varför dricker Jeppe? Jeppe besvarar själv frågan med att hänvisa till den argsinta frun, gårdsfogden som tvingar honom att arbeta så hårt, sin egen känsliga natur och så vidare. Frågan kunde också ha besvarats betydligt kortare: Jeppe dricker för att han har lust att dricka.
Jag vill inte påstå att det svaret är särskilt djupt eller upplysande i sig självt, men om man skall komma till rätta med bruket av rusmedel, är det avgörande att man inte förlorar denna helt obestridliga poäng ur sikte. Man har lust för att ruset kan förbättra en situation eller åtminstone göra den mindre ledsam eller långtråkig. Berusningsupplevelser är ofta goda upplevelser. När rusmedel nämns i officiella sammanhang i dag verkar det som om det vore mer eller mindre tabubelagt att tala om deras positiva sidor. Men det finns trots allt en grund till att de används. I ”Junkie” skriver William S Burroughs: ”Man blir narkotikamissbrukare för att man inte har någon motivation till något annat. Knarket vinner på walkover.” Men drogen har otvivelaktigt också enskilda andra kvaliteter som motiverar till användning. Ruset kan vara konstruktivt – och det kan göra våra liv bättre. Men det kan självklart också åstadkomma motsatsen.
En eller annan form av rusmedelsanvändning förekommer i snart sagt varje kultur genom historien. Alla dessa kulturer har också förkastat vissa rusmedel. Ett speciellt drag i västerlandet under nyare tid är ju den stora utbredningen av rusmedel som inte är allmänt socialt accepterade. Jag tror att en del av svaret på varför det är så står att finna i långtråkigheten. Det finns gediget statistiskt belägg för att det finns ett samband mellan långtråkighet och rusmedelsanvändning. I en prosadikt skriver Charles Baudelaire: ”Man måste alltid vara berusad /.../ För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt.” (övers Erik Blomberg).
Det är emellertid klart att bruket av rusmedel kan vara en direkt meningsgivande handling, inte bara en flykt undan nuet. Här behöver vi inte bara gå till tunga symboliska handlingar, som nattvarden i kyrkan, utan vi kan lika gärna tänka på akvaviten till julmaten eller en svensexa för en kamrat. Dessa är i stort sett positiva, socialt samlande aktiviteter. Det finns en räcka ritualer kring hur rusmedel används, inte minst beträffande hur man delar på dem och liknande, och dessa ritualer varierar från rusmedel till rusmedel. Rituella handlingar har en symbolisk karaktär. Symboler är yttre representationer av meningshelheter och dylika meningar är något vi samlas kring. I princip kan varje sak få en sådan symbolisk funktion. Martin Heidegger skriver om hur tingen tingar. Det betyder att sakerna fungerar samlande. Ordet ”ting” betyder ursprungligen samling eller sammankomst.
Tingen förenar oss och ger oss en identitet. Det exempel Heidegger själv ger är ett vinkrus som för samman folk kring ett bord. Men det kan lika väl vara en spegel med några strimmor amfetamin eller kokain. Spegeln med rusmedlen verkar förenande på dem som befinner sig kring den och gör dem till en gemenskap. Det upplevs som en ytterst meningsfull aktivitet som bidrar till att ge dem som använder det en gemensam identitet och som dessutom åtskiljer dem från de vanliga knegare som inte använder det. Det skapas en alternativ verklighet till världen utanför – den stora allvarliga världen där ute.
Här är det lockande att dra in Michel Foucaults begrepp ”heterotopier”. Heterotopin är ett rum av annanhet och den passar inte in i den bestående ordningen. En heterotopi utgör ett friområde som i viss mån undandrar sig samhällets kontroll och ordning. I vårt sammanhang kan ett party fungera som en heterotopi, ett rum där man plötsligt befinner sig på andra sidan av en gräns, med samhället stående utanför och man själv innanför. Man går in i en antistruktur som motsäger vardagslivets struktur, där man står fången i ett välorganiserat arbets-, skol- eller studieliv. Och i denna heterotopi spelar ruset en avgörande roll. Självfallet kan man festa utan att använda droger, men drogerna ingår i heterotopins identitet, som ett bärande element i dess anti-inställning till samhället utanför. Och inte minst i kraft av sin medverkan till att släppa loss det irrationella, som i antikens backanaler. Och när morgonen kommer, lämnar man heterotopin, man lämnar antistrukturen och sover en smula innan man är tillbaka i samhällets vanliga struktur och ordning. Detta upplevs som ett synnerligen meningsfullt undantag från den dagliga tillvaron.
Ruset ger tillfälle att säga och göra något annat än det man vanligtvis säger och gör. Meningen med ruset kan inte skiljas åt från de sammanhang rusmedlen används i. Det är inte minst därför som ett rent fysiokemiskt perspektiv är så föga fruktbart. Vilket slags verkan olika ämnen har är mycket beroende av i vilket sammanhang de intas. Självfallet har ämnet en kemisk sida, men den kan få helt olika uttryck i olika situationer. Dels i hur det känns och dels i vilket slags beteende det ger upphov till. Det är till exempel mycket som tyder på att sambandet mellan alkohol och aggression måste betraktas som ett resultat av social inlärning, inte av alkoholens fysiokemiska inverkan.
När man skall beskriva orsaker till rusmedelsanvändning är det två svarsalternativ som tycks dominera: (1) det kemiskt deterministiska och (2) det socialt deterministiska. Antingen tillerkänns drogerna gärna en förmåga att tvinga folk att använda det eller så hävdas det att användaren har en eller annan social bakgrund eller blir utsatt för socialt tryck eller liknande vilket närmast tvingar vederbörande att använda dem. Detta är igen starkt missvisande. Vad gäller den första infallsvinkeln finns det fortfarande många, särskilt inom biokemin, som jagar efter den mystiska X-faktorn som antas vara orsaken till att rusmedel används. Det finns ingen grund att tro att en sådan faktor någonsin kommer att påträffas. Och den socialt deterministiska infallsvinkeln slår lika mycket fel.
Att både kemi och samhällsförhållanden är faktorer som spelar in är självklart och de kan på olika sätt inskränka eller utvidga det möjlighetsrum den enskilda människan har som handlingsutrymme. Men hon har alltid ett utrymme där – i detta utrymme väljer man. Man väljer att ta droger – man är inte strängt förutbestämd till att göra det. Och vad ett begrepp som grupptryck anbelangar, tror jag att det är litet malplacerat: man pressas inte till att ta droger av gruppen, snarare handlar det oftast om en frivillig identifikation med en grupp. När det gäller vissa grupper innebär en sådan identifikation att man använder droger.
Vi brukar också fokusera på rusmedel bara som en källa till förlust av autonomi, av förmågan till självbestämmande, men man kan också säga att de ofta bidrar till den. De möjliggör en överlagd förändring av känslor och stämningar: om man har behov av att slappna av, lyckas man lättare med det; har man behov av att vara mera upprymd, lyckas man med det. Samtidigt är det klart att ett för stort intag, vare sig vid ett enskilt tillfälle eller under längre tid, har en tendens att minska autonomin. Jag vill tro att rehabilitering till stor del handlar om att styrka den autonomi som har gått förlorad. Autonomi kan definieras som en förmåga till kritisk reflektion av andra ordningen över preferenser av första ordningen, och som en förmåga att upprätthålla eller förändra dessa preferenser. Det vill säga att man har förmågan att tänka över de drifter och begär man har, samt förmågan att förändra dem.
Frågan om frihet har alltså två nivåer. På den första nivån handlar det rätt och slätt om förmågan att handla så att ett behov blir tillfredsställt. I denna mening är det klart att den beroende är lika fri som alla andra. På den andra nivån handlar det om att ha förmågan att förändra sina behov. I denna mening är nog den beroende mindre fri än många andra. Detta beroende har emellertid en social och mental komponent som enligt min uppfattning är viktigare än den kemiska. Jag är med andra ord benägen att betrakta rusmedelsberoende som ett beroende av en livsstil – en livsstil som förefaller ge livet ett slags mening. Det betyder givetvis inte att det är lättare att bryta – men det ger ett annat perspektiv på beroendet.
Väsentligen betraktar jag narkomaner som ungefär lika fria som alla andra, och inte som viljelösa offer. I massmedierna uppfyller drogerna i stor utsträckning samma roll som demoner gjorde förr, som något främmande som tränger sig in i vår normala värld och gör människor besatta så att de begår allsköns groteska handlingar. Vi finner ju motsvarande beskrivningar också hos missbrukarna, eftersom det är enklare att se sig själv som offer för yttre krafter och omständigheter än som någon som har ansvar för sina egna handlingar. Det är därför avgörande att man låter folk förstå att de har ett val, att de har ansvar för sitt eget drogbruk och sin egen framtid, att det faktiskt står i deras egen makt att förändra sitt liv. Många rusmedelsmissbrukare vill – i likhet med otaliga andra människor med sina problem – hellre se sig själva som viljelösa offer än som personligen ansvariga för det liv de lever.
Vi kan antagligen utveckla beroenden av det allra mesta. På en abstrakt nivå är det inte så stor skillnad mellan olika beroenden, men i praktiken yttrar de ju sig på rätt så olika sätt. Men ett beroende som sällan nämns, är det kanske mest utbredda av alla, nämligen beroendet av mening. Människan är en varelse som är beroende av mening. Vi har alla ett stort problem: livet måste fyllas med ett eller annat innehåll. Vi klarar inte av att leva innehållslöst. Innehållslösheten är långtråkig. Och långtråkighet kan metaforiskt beskrivas som meningsabstinens. Långtråkigheten kan sägas vara ett obehag som anmäler att begäret efter mening inte blir tillfredsställt. För att råda bot på detta, och i frånvaron av the real thing, vad det än måtte vara, tyr vi oss till olika meningssurrogat. Ett sådant surrogat är rusmedel.
För de flesta är detta meningssurrogat bara ett litet inslag i en tillvaro med otaliga andra meningar och meningssurrogat. Det kan vara något så enkelt som att pröva på något en eller två gånger. De flesta stannar ju vid det. Någon går vidare och börjar med ett mera regelbundet bruk. Sedan har vi dem som går ännu ett steg vidare och hamnar i svårigheter. Jag vill egentligen reservera termen ”missbruk” för den sista gruppen – vilket inte betyder att jag betraktar allt annat bruk som oproblematiskt. Vad är det som kännetecknar denna grupp: jo, drogerna blir den dominerande livsmeningen – det som allting annat grupperas kring. Man har funnit ett meningssurrogat som övertrumfar praktiskt taget alla andra hänsyn. Det är det givetvis inte så lätt att avstå från. I filmen ”Trainspotting” säger huvudpersonen att det finns en stor fördel med heroinberoende: medan livet är fullt av en rad problem för vanliga människor, har heroinisten bara ett enda problem, nämligen att få tag i ämnet. Han har onekligen en poäng där. Som rusmedelsmissbrukare har man ett livsinnehåll, nämligen att skaffa sig ett rus.
Behovet av mening är ett grundbehov. Vad är meningen med livet? Den frågan är rätt och slätt felställd. Vi borde fråga hur vi kan etablera mening i livet. Och det finns knappast något som helst som ensamt kan utgöra en tillräcklig mening i livet. Inte heller – eller kanske: i synnerhet inte – droger. Meningen i livet består av ett nätverk av delmeningar. Sådana delmeningar är ofta förhållandet till familj och vänner, kanske en käresta, ett hem, ett jobb, en hobby etcetera.
Målet är väl inte att folk helt skall sluta bruka rusmedel – det skulle i så fall vara en fullständigt orealistisk ambition – utan hellre att sörja för att de inte ödelägger sina egna och andras liv genom ovettigt bruk. Det är mänsklig lycka och mening vi vill befrämja. Det gör vi knappast särskilt effektivt genom att demonisera några kemiska ämnen, utan snarare genom att försöka förverkliga andra och långt bättre källor till mening.
Översättning: Ludvig Hertzberg
