Sensommaren 1831 var Runeberg sysselsatt med ”Elgskyttarna” när han plötsligt lade arbetet åt sidan för att under loppet av några veckor fullborda ”Graven i Perho”. Runeberg var dessutom sjuk och dikterade därför texten för sin hustru mellan frossattackerna.

Diktens första hälft skildrar en åldrande fader som hos sina sex söner vill inympa en känsla av samhörighet och kamratskap, att få dem att hålla ihop under besvärliga villkor och inte som grannens åtta söner strida mot varandra. Därför låter han dem undergå en hård och disciplinär uppfostran. I diktens andra hälft har kriget brutit ut och sönerna bildar en gerillagrupp, som griper in när en trupp av 20 beridna fiendesoldater, vars ursprung aldrig nämns, härjar i trakten. I detalj skildras de sex ­sönernas överfall. Fienden nergörs, men sönerna stupar själva. Aldrig har Runeberg så kärvt skildrat grymheter, som då han beskiver hur huvuden avhöggs, hur struparna slets upp på motståndarna och hur den befälhavande officeren föll dubbelvikt till golvet sedan han fått ryggraden knäckt på mitten. Att låta segraren i striden skära av huvudet på de besegrade saknar motsvarighet i Norden, men förekom på Balkan där det var ett gammalt turkiskt krigsbruk. Dikten kan ses som en över­föring av serbiska hjältedikter om krigen mot Turkiet till finländska förhållanden.

Brådskan att få färdig ”Graven i Perho” kan ha motiverats med att det gällde att få med dikten i postgången och kunna delta i Svenska Akademiens årliga pristävling. Runeberg lär ha fått en vink om att han kunde räkna på dess stora pris. Nu blev det bara dess andra pris och Runeberg lär i vredesmod ha kastat medaljen med all kraft mot stenugnen. Diktarens ilska var i första hand inte riktad mot Akademien utan mot honom själv. Han borde haft omdöme nog att sända in ett något mindre utmanande poem än denna bloddrypande krigsförklaring gentemot en fiende, som oundvikligen måste identifieras som rysk. Tidigare under året hade ett allmänt anti-ryskt uppror med omfattande gerillarörelser brutit ut i Polen. Polackerna åtnjöt allmänt opinionsstöd i hela Europa och också hos den svenska allmänheten. Trogna 1812 års politik stödde dock kung Karl XIV Johan och hans regering Tsarryssland. Akademien kunde inte heller undgå att sätta dikten i samband med antiryska manifestationer i Finland där Runeberg påståtts varit inblandad.

Ett år innan, närmare bestämt torsdagskvällen den 16 december 1830, hade Runeberg och hans krets firat en glad afton. Det var strax efter att de första nyheterna nått Finland från St Petersburg om att polackerna gjort uppror. Den från början upprymda stämningen stegrades när bålen serverades och en överförfriskad österbottning, Johan Isak Svahn, ville utbringa en skål för Polen. Han tystades dock ner av Runeberg, som var den ende närvarande universitetsläraren. Om Svahn var beredd att ”offra liv och blod för Polen” så skulle han, enligt Runeberg, förkunna det ute på gatan och inte ”bringa de fredliga deltagarna i ett privat samkväm i olycka”.

Runebergs ingripande har ibland tolkats som att han gick regimens ärenden genom att lugna ner oppositionella åsikter och förehavanden. Men dels ifrågasatte Runeberg inte det berättigade i skålen, bara dess tid och plats, dels kunde man inte bygga en protestaktion på en samling berusade studenter!

En i församlingen som verkligen gick de ryska härskarnas ärenden var matematikdocenten Clas Albert Tulindberg, som rapporterade ”den polska skålen” till generalguvernör Zakrevski. Denne verkar dock inte ha tagit saken särskilt allvarligt och den fick proportioner först när den blev känd i St Petersburg. Tsar Nikolaus lär ha givit order att alla skyldiga studenter skulle gripas och som soldater stickas in i den ryska armén. Zakrevski lyckades dock övertala honom att gå försiktigare fram. Statsekreteraren Rehbinder skickades i all hast till Helsingfors för att på ort och ställe undersöka vad som tilldragit sig. Bland de första som kallades till förhör var Johan Ludvig Runeberg.

Runeberg hade med de andra studenterna kommit överens om att hävda, inspirerade av en passus i en av Holbergs pjäser, att den sista återstoden av ett till större delen urdrucket glas kallades ”polack”. Den kontroversiella skålen utgjorde därför endast en uppmaning att ”dricka ut polacken”. Den häpne Rehbinder, som aldrig hört talas om detta förut, fann sig dock snabbt och frågade med ett lätt småleende: ”Brukar man säga så?”

De andra närvarande förnekade enstämmigt Tulindbergs anklagelser, om inte av andra orsaker än att denne, när skålen utbringades, låg utslagen på en soffa, som det verkade helt berusad. Den ”polska skålen” ledde inte till några påföljder men blev dock aktuell på nytt i samband med en betydligt allvarligare affär några månader senare.

Natten mellan den 30 april och 1 maj stördes den ortodoxa församlingens påskfirande i ryska kyrkan i Helsingfors av en folkmassa där studenter sades ingå. Någon kastade en sten genom kyrkans fönster och en rysk klockare misshandlades. Poliskonstapeln Eklöf grep en av studenterna, men denne lyckades undkomma genom att kränga sig ur sin rock. Eklöf trodde sig dock kunna känna igen förövaren. Studentkåren beordrades då ställa upp sig till mönstring avdelningsvis för att granskas av Eklöf. Påbudet ansågs som en oerhörd förolämpning, men avdelningarna lydde, med undantag för den österbottniska, som inlade en kraftig protest, vägrade kapitulera och uppmanade andra att göra detsamma.

Runeberg lär ha varit bland de österbottningar som utanför byggnaden där inspektionen skulle ha ägt rum sökt uppmana studenterna från andra avdelningar att vända om. Då situationen blivit som mest tillspetsad, slog emellertid österbottningarna till reträtt. Inspektionen genomfördes, dock utan att någon skyldig identifierades. Generalguvernören Zakrevski och greve Rehbinder gjorde dock klart att om ungdomen ännu en gång ställde till en liknande historia skulle kejsaren stänga universitetet.

Att Runeberg verkligen manat till protest bekräftades indirekt av honom själv året därpå för en besökare från Sverige, skalden Atterboms svåger Gustaf Fredrik af Ekenstam. Våren 1831 hade Runeberg varit rädd att bli arresterad och förvisad till Sibirien. Varje natt lade han sig osäker om han skulle få tillbringa den ostörd. Varje vagn som han hörde stanna nära sin ­boning fruktade han skulle föra honom i landsflykt. Först efter lång tid kunde han åter med säkerhet och lugn återgå till sin vanliga levnadsordning. Runebergs oro framstår som naturlig mot bakgrund av att i samma veva, i mars 1831, en jurist, Anders Erik Afzelius, som gjort sig kontroversiell hos myndigheterna, hade fängslats och förts till Ryssland för att inte återvända.

Många har mot bakgrund av alla dessa traumatiska händelser velat se gerilla­motivet i ”Graven i Perho” som Runebergs sätt att bearbeta sina upprörda känslor. De sex bröderna som håller sams symboli­serade Runebergs studentkamrater som solidariskt stöttade varandra och höll varandra om ryggen. Det som lite motsäger denna tolkning är att i så fall borde dikten ha skrivits på våren och inte sensommaren 1831 då den personliga krisen var över. Runeberg hade då två månaders tjänst­ledighet som han och hans maka Fredrika tillbringat på Svinösund i Esbo skärgård i all harmoni. En alternativ tolkning av ”Graven i Perho”, föreslagen bland annat av Matti Klinge, är därför att dikten har ett vidare nationalpolitiskt syfte som allegori över den samtida politiska situationen i Europa.

Det brukar ofta i böcker om Finlands historia framhävas att medan polackerna ständigt gjorde uppror (1831, 1846 och 1863) så förhöll sig finländarna statsklokt helt lugna. Upproren angick i själva verket finländarna i högsta grad ty Finland hade ­visavi Ryssland en liknande ställning som Polen. När Nikolaus I tillträtt 1825 hade han till exempel börjat inskränka polackernas rättigheter och vägrat att efterfölja sin föregångare Alexanders relativt liberala politik. Finländare som råkade befinna sig utanför Finland verkar spontant ha solidariserat sig med Polen.

När Runeberg dikterade ”Graven i Perho” från sin sjuksäng gick emellertid det polska upproret mot sitt nederlag. Trots omfattande mobilisering hade partisan­rörelsen lidit allvarliga militära nederlag på grund av inbördes splittring mellan olika adelsfraktioner och mellan adeln och allmogen. Warszawa föll den 6–7 september 1831, samtidigt som Runeberg skickade dikten till Stockholm. En alternativ tolkning av dikten är därför att de åtta tvistande sönerna i granngården symboliserar Polen och dess splittrade folk medan de sex eniga bröderna står för Finlands folk som genom hård uppfostran har lärt sig att tillsammans möta en yttre fiende.

Den gängse bilden av Runeberg som den harmoniske, lite världsfrånvände och blide poeten och prästen har ofta ifrågasatts, senast i Michel Ekmans ”Kaos, ordning, kaos” (anmäld i SvD 23/11 2004 ). En annan omvärderare är Matti Klinge som i ”Den politiske Runeberg” (anmäld i SvD 23/5 2004 ) visar att skalden var väl med­veten om sin politiska betydelse. När han kunde uppträda i full frihet, som under besöket i Sverige sommaren 1851, visade han sig trivas utmärkt i det ”rabulistiska” sällskapet runt Aftonbladet och passade på att subversivt sprida kopior av den i Finland ännu opublicerbara dikten ”Sveaborg”. Genom avskrifter och tjuvtryck skulle den snart bli en av hans mest populära dikter, men också den mest politiska. Ett annat exempel är hans reaktion, eller snarare brist på reaktion, när en av hans dikter användes i den dagsaktuella politiska polemiken.

Dikten ”Torpflickan” hade redan 1848 vållat oro hos myndigheterna, och 1863, 15 år efter diktens publicering, visade den sin sprängkraft. Detta var ett annat av dessa oroliga år med uppror i Polen. Enligt Helsingfors Tidningar utövade den polska resningen en lockelse för unga finländare när de fick veta att polska pojkar ända ner i 10–12 års ålder anslutit sig till landets gerilla. Ryssarna fruktade inte utan orsak oroligheter i Finland där man rest krav på censurens avskaffande, egen flagga, utlysande av lantdag och så vidare.

”Torpflickan” sattes nu upp som ett patriotiskt sångspel på Nya Teatern i Helsingfors. Slutet hade givits en ny provokativ omtolkning: när torpflickan gråter ut sin sorg över sin fästman, tågar en trupp soldater in på scenen klädda i 1808 års uniformer, svingande den blågula fanan, allt till tonerna av den kontroversiella ”Björneborgarnas marsch”: ” än finns en flik av Finlands gamla färger kvar”. Fästmannen hade icke alls deserterat utan tvärtom anslutit sig till den reguljära armén!

”Anblicken av de gamla uniformerna och den gulblåa fanan framkallade en verklig storm av förtjusning, och under stampningar och klampningar, som bragte teaterns grundvalar att skaka, begärdes hela stycket da capo” (Helsingfors Tidningar 16 mars, Åbo Underrättelser 19 mars 1863).

Runeberg stod vid den här tiden på höjden av sin berömmelse och inflytande och hade givetvis kunnat lägga in sitt veto emot den kontroversiella omtolkningen. Att han inte protesterade kan bara tolkas som att den hade hans outtalade sympati.

Den ”politiske Runeberg” var inte lagd för radikala fraser som hans vänner Snellman och Topelius. Att han inte engagerade sig i den gängse politiken, skrev han en gång, innebar inte att han ”var mindre varm för mitt fäderneslands intressen”, han ville bara inte gripa in i dem direkt ”utan söka att efter mitt mått befrämja dem genom att troget verka inom det lilla område, som mig givits att arbeta i”.

Detta hade fungerat tidigare och det fungerade 1863. För att lugna den finländska opinionen, där entusiasmen för sångspelet ”Torpflickan” bara var en av flera meningsyttringar, lät tsar Alexander II i juni utlysa kungörelser om lantdag, den första sedan 1809.



I går skrev Anders Persson under strecket om hur Runeberg fascinerades av partisankriget och dess hjältar.