I år blev Roms fåtaliga lucior blöta om fötterna när de vadade genom knähögt vatten i stadens lågtliggande kvarter då Tibern tidsenligt svämmade över sin fåra på väg västerut mot hamnstaden Ostia vid Tyrrhenska havet. Under julhelgen har de romerska tomtarna alltid anledning att ha stövlar eller vadarebyxor lätt tillgängliga. Helt oberoende av människans koldioxidutsläpp stiger under höst och vinter Tibern i Rom, Arno i Florens, Po i närheten av Venedig och alla andra floder i Italien och de andra länderna invid Medelhavet. Medelhavsklimatet innebär att nederbörden till största delen faller under höst och vinter. Det betyder regn, men det kan snöa också, vintern 1496–97 snöade det kopiöst. I Florens gjorde lokala konstnärer, bland dem Michelangelo, stora snöskulpturer som dock inte nådde konstköpare.
De flesta stora städerna i höst- och vinterregnens område, inte bara i Italien, ligger på flacka slätter inte långt från Medelhavet. Innanför kustslätterna ligger berg och bergskedjor av olika storlekar. När det regnar bildas störtfloder utför bergssluttningarna och vattenmassorna mångdubblar de korta flodloppens vattenvolymer. Sker det på sommaren är det mycket farligt, eftersom en flera meter hög vattenvägg kommer rusande i de ofta uttorkade men korta och breda floddalarna där djur, barn och turister kan vistas. Men på vintern regnar det oftare och mer. I Rom, Florens, Venedig och många andra städer och byar löper flodfåran rakt igenom stadskärnan. En kall vinter följs inte automatiskt av stora översvämningar, men snörika och långa vintrar ger obehagligt stora vårfloder inte bara här i Norden utan också Medelhavsländerna.
För att förhindra översvämningar måste vattenmassorna tillfälligt dämmas upp eller avlänkas från stadsbebyggelse, byar, flygplatser (exempelvis i Nice) och andra områden med mycket folk eller stora finansiella investeringar, vare sig vattenmassorna kommer från is, snö eller regn. Antikens Rom hade underbart skickliga väg- och vattenbyggare som med sin brobyggnadskonst löste de flesta översvämningsproblem. På den tiden hade romarna ett längre tidsperspektiv än idag och därför lärde de att rätta in sig efter naturen. Plinius denäldres ”Naturalis Historia”, som skrevs före Vesuvius utbrott år 79, innehåller mer kunskap om naturen än vad majoriteten européer har drygt 1900 år senare.
Antikens ingenjörer byggde fördämningar, avledningskanaler och broar för att mildra effekterna för stadsbefolkningarna när översvämningarna kom efter svåra snöår eller utdragna skyfall. Både Rom och Florens är goda exempel. Men det gick inte att göra det till en rimlig kostnad i Venedig, eftersom Poslätten avvattnar en väsentlig del av en väldig bergskedjebåge – Alperna – och eftersom kustslätten vid Venedig är väldigt bred. Den som har upplevt 50 cm regn på ett dygn vet att det är omöjligt att undvika översvämningar och i Bangladesh händer det ibland att 100 cm regn faller på ett eller ett par dygn. Podeltat och Venedig ligger liksom Bangladesh på en låglänt kust vid ett hav där stormar driver havsvattnet norrut i en stor havsarm. Venedig översvämmas från två håll. Dessutom pumpar Venedig upp alltmer grundvatten – turister är också törstiga. Med ökande befolkning och husbyggande sjunker därför Venedig och av samma anledning som Bangkok och Jakarta – för stora grundvattenuttag. Därför har venetianarna fått uppleva många mycket stora översvämningar. Om Venedig pumpar upp för stora mängder grundvatten går det som i Jakarta, staden sjunker långsamt och sötvattnet i grundvattenbrunnarna ersätts av inträngande havsvatten.
I Rom är det inte lika illa. Den första Tiberöversvämningen i sen tid inträffade nästan 600 år före vår tideräkning (f Kr). Inte långt dessförinnan hade européerna uppfunnit skrivtecken och därefter vet vi mer om översvämningarna i Rom. Det dröjde emellertid nästan ett halvt årtusende innan de första romerska historiska skildringarna skrevs. Den första av Roms historiska översvämningar skildras av Livius i boken ”Roms kungatid”, översatt till utsökt svenska av Sture Linnér som jag här gärna vill citera: ”Genom någon försynens skickelse hade Tibern svämmat över sina bräddar och bildat en stilla sankmark som gjorde det omöjligt att närma sig den egentliga flodfåran, men de som satte ut barnen hoppades att dessa skulle drunkna fast vattnet stod stilla. De trodde sig alltså verkställa kungens befallning genom att sätta ut gossarna i närmaste vattensamling, där nu det ruminaliska fikonträdet står – det lär förr ha hetat det romulariska.” Detta hände några år före 579 före vår tid. Om några år kan vi sannolikt säga exakt när den inträffade.
Medelhavsområdet fick vid den här tiden mer regn än i dag och Italien drabbades för första gången av den värsta formen ( falciparum ) av de fyra, fem malariaslagen, eftersom somrarna kunde bli heta. Havsytan stod två meter högre än i dag, Kina hade omkring tolv miljoner invånare, buddismen började etableras i Indien och grekiska emigranter etablerade invandrarkolonier litet överallt i södra halvan av Italien och vidare västerut vid Medelhavets kuster. Det skulle dröja mer än 1500 år innan Sveriges första krönika, ”Vallentunadiariet”, skrevs 1198.
Den första exakt till året daterade Tiberöversvämningen inträffade 414 f Kr, således 1421 år före Sveriges första till året kända översvämning i Stockholm 1007 eKr. Många Tiberöversvämningar följde innan vår tideräknings början, men här finns inte plats för dem. I regel är översvämningarna i Rom kortvariga, men år 4 e Kr plågades Rom av en som varade i sju dagar under vilka stadens invånare måste använda småbåtar för att ta sig fram på gator och torg. Dio Cassius, som i 80 böcker har skildrat Roms historia fram till år 229, har trovärdigt beskrivit denna översvämning och andra (under den tid som de bevarade delarna av ”Romaïka” omfattar, 68 f Kr – 47 e Kr).
Att översvämningar var vanliga i hela Medelhavsområdet under åtskilliga årtionden vid denna tid kan man också konstatera genom att studera utformning och dimensionering av alla de broar som byggdes under det århundrade i vars mitt vår tideräkning börjar, såsom Pont-Julien över den nu blygsamma floden Calavon i Luberon i Provence.
År 12 flödade Tibern i augusti över sina bräddar igen och lade Circus Maximus under smutsigt vatten. Värre var det år 15, för då var vattnet i Rom så djupt att taknocken på låga hus inte ens syntes ovan vattenytan. När vattnet drog sig tillbaka fann man enligt Tacitus ”Annaler” (som efter 1400 år av glömska av en ren slump återupptäcktes i fragmentariskt skick och för första gången publicerades år 1515, också i Rom) flera drunknade människor och instörtade hustak. Situationen ansågs allvarlig och två ”ingenjörer”, Atejus Capito och Lucius Arruntius, utsågs av senaten att kontrollera vattennivån och att göra förslag på avlänkningsdiken.
Kejsar Augustus, som dog 14 eKr, hade enligt Suetonius redan år 27 f Kr försökt få stopp på Tiberns översvämningar genom att rensa upp och bredda flodfåran som hade höjts av allt skräp man dumpat i vattnet och gjorts trängre av en massa byggnader, vissa av fågelholkskaraktär ut över floden, men liksom två årtusenden senare hjälpte åtgärden föga.
År 36 lades nästan hela det dåtida Rom under Tiberns vatten. Från det året och fram till år 570 finns i Triton, databasen över alla slag av naturomvälvningar, uppgifter om ytterligare 15 svåra Tiberöversvämningar, i verkligheten inträffade naturligtvis många fler. Åren 586–587 svämmade inte bara Tibern utan alla floder i Italien över till följd av långvariga skyfall under hösten, dokumenterade i ett 20-tal annaler och krönikor. Tibern flödade lika mycket år 589 eller 590, då stadsmuren i Rom uppges ha varit täckt av flodvatten. Sedan hoppar vi förbi de tio följande stora översvämningarna och ända fram till år 1375. Det året kom den Heliga Birgittas dotter Katarina för andra gången till Rom och fick enligt egen uppgift uppleva att Tibern höll på att dränka staden. Hon fördes fram till flodkanten, och när hon doppade ner sin ena fot i soppan började vattnet sjunka. Den svenske teologen Tryggve Lundén har skrivit åtskilligt annat om trosunder med koppling till den Heliga Birgitta. Regnoväder var vanliga vid denna tid. Som Barbara Tuchman nämnt i sin bok om 1300-talet, Såsom i en spegel, drabbades Rom av en våldsam storm i september 1379. Det blev ännu en i raden av översvämningar.
Michelangelo, som bodde och arbetade i Florens, fick i december 1495 av en besökare höra senaste nytt från Rom, att många av romarna på morgonen vaknade av att sängen de sov i tog in vatten. Det var faktiskt sant. Romare som bad sina landsmän om hjälp gav skakande skildringar om hur Tiberns vatten steg på golvet i många kyrkor, om hur människor dränktes, om hur fångarna, vilka inte kunde komma ut från Tor di Nona, fängelset intill den bro som nuförtiden kallas Ponte Umberto, dränktes som katter. Michelangelo skulle aldrig glömma Tiberns översvämningar. Fem år senare – i julmånaden år 1500 – var han själv i Rom och fick med egna ögon uppleva hur den uppsvällda floden trängde in i både vanliga bostadshus och kyrkor. Vatikanen blev helt isolerat av vattenmassorna. I detta sammanhang bör kanske framhävas att Leonardo da Vinci vid denna tid troligen blev den förste som förstod att regn och snö på jordytan levererade allt vatten i floderna.
30 år senare och elva år efter Leonardos död blev en annan världsberömd konstnär i Rom överraskad av Tibern – den 7 och 8 oktober 1530. Här ett citat ur hans självbiografi, Benvenuto Cellinis liv:
”Jag var så gott som färdig med knappen när den svåra översvämningen inträffade som satte hela Rom under vatten. Jag stod och tittade på hur det skulle gå sent på kvällen. Klockan slog just fyra, och vattnet bara steg över alla bräddar. Mitt hus och min verkstad vette ut mot Banchi men på baksidan mot Monte Giordano var marken flera famnar högre. Det första jag tänkte på var att rädda livet och därnäst äran och stoppade därför på mig alla ädelstenarna medan jag lämnade guldarbetet i förvar hos mina gesäller. Därpå klev jag barfota ut genom fönstret på baksidan och vadade så gott jag kunde genom vattnet ända bort till Monte Cavallo /.../”
Säreget nog finns i en dansk krönika en beskrivning av samma översvämning där man kan läsa att den hade sin orsak i ett våldsamt stormoväder med blixt och dunder och skyfall och att Tiberns yta steg över tio meter.
Tiberbron Ponte Aemilius reparerades 1575 efter en annan översvämning, men hälften av bron rycktes bort av nya vattenmassor redan vid jultid 1598 och följande års jul kunde inte alls firas i Rom på grund av en minst lika svår julflod. Så har det fortsatt. Det var inte bättre förr. För romarna är Tibern av manligt kön, ständigt beredd. Att årets lucior i Rom fick våta fötter och blev förkylda den 13 december 2008 är en normal Tiberordning som inte har något med våra koldioxidutsläpp att göra. Pehr Wargentin skrev att man vid regnmätare i Padua under månaden oktober 1741 registrerade 225 mm och att Rom fick ungefär lika mycket vatten från ovan. Det året hade Italien liksom övriga Europa normal temperatur och nederbörd. Kanske behöver man fler heliga Katarinor för att få stopp på Tibern.
