"Naked Lunch" filmatiserades av Davd Cronenberg 1991.
I år är det exakt 50 år sedan William S Burroughs roman ”Naked Lunch” gavs ut för första gången. Sedan dess har den två gånger hunnit åtalas för oanständighet i USA, översatts till en mängd olika språk och fått en plats i såväl populärkulturens som den moderna litteraturhistoriens kanon. Romanen har också fått ett alldeles eget mytiskt skimmer, som den stora drogboken, den oläsligt röriga orgien i obsceniteter, en individualistisk outsiders kaotiska undermedvetna fångat på papper. När ”Naked Lunch” (på svenska 1978, ”Den nakna lunchen”) nu firar jubileum skriver Oliver Harris i en essä (”The Beginnings of ’Naked Lunch, an Endless Novel’”) att romanens läsare – och kanske ännu viktigare: de som inte läser den, utan nöjer sig med dess rykte – liksom till stor del även forskarna, har behövt denna mytologi att hänga upp sin förståelse på.
Harris essä ingår i Naked Lunch @ 50: Anniversary Essays (Southern Illinois University Press, 312 s) en antologi som vill sprida nytt ljus över den ständigt närvarande men lika ständigt undflyende romanen. Tillsammans med medredaktören Ian MacFayden har Harris samlat ihop ett antal akademiker, författare och kritiker, som tar sig an Burroughs bok ur en rad olika vinklar – så många, i själva verket, att om något saknas är det större ansatser till helhetsgrepp.
Ett sådant är förstås inte helt lätt att ta om en bok som ”Naked Lunch”. Romanen skrevs under närmare ett decennium, då Burroughs levde i exil i framför allt Tanger i Marocko och Paris, och bytte skepnad ett otal gånger under denna tid. Även efter det att boken färdigställdes har den utkommit i en rad olika utgåvor med reviderade passager och tillägg i form av rättegångstranskriptioner eller utdrag ur litterära debatter om dess konstnärliga värde.
År 2003 försökte Burroughs sekreterare James Grauerholz och levnadstecknare Barry Miles till viss del åtgärda denna spretighet genom att sammanställa en utgåva med restaurerat innehåll. I ett efterord beklagar de sig över omöjligheten i att återställa en text som har genomgått så många metamorfoser under åren.
Den första upplagan gavs ut på Maurice Girodias Olympia Press i Paris och är en bibliofil raritet av sådan dignitet att Jed Birmingham i en text i antologin likställer den med en drog. En anledning till detta är att Olympia-utgåvan skiljer sig markant från alla senare utgåvor genom att vara mer genomarbetad. Den version som Grove Press publicerade i USA 1962 baserades nämligen på ett manuskript från 1958, som förlaget använde mot Burroughs vilja. Grauerholz och Miles tvingades under restaureringsarbetet att konstatera att det inte finns någon möjlighet att återgå till Olympia-versionen, eftersom det skulle utgöra en ohanterlig förändring av ”Naked Lunch” så som den är känd och citerad.
Det här är förstås på många sätt passande för en roman som är så överdådig i sin mångtydighet att den, som Burroughs själv skriver, svämmar över sidorna. Ända sedan Allen Ginsberg dedikerade dikten ”Howl” till William Burroughs, ”författaren av en ändlös roman som kommer att driva alla till vansinne”, flera år innan bokens publikation, har ”Naked Lunch” varit insvept i flera höljen av mytiska dimmor, som flera författare i antologin passar på att försöka skingra.
Harris visar på hur redan romanens berömda titel, som Burroughs tillskriver Jack Kerouac i det företal som inleder många utgåvor av ”Naked Lunch”, har en betydligt mer komplicerad tillkomsthistoria än vad den populära uppfattningen tenderar att göra gällande. Själva skrivandet av romanen har också mystifierats, till stor del på grund av att Burroughs i samma företal påstår sig inte ha något minne av att ha skrivit boken. Det har för länge sedan visat sig vara falskt, men sättet att avsäga sig det individuella ansvaret för texten har viss motsvarighet i hur viktigt det sociala sammanhanget var för romanens tillkomst. Stora delar av boken skrev Burroughs först i brev till Ginsberg, och det var också denne, tillsammans med Kerouac, Alan Ansen och Brion Gysin, som transkriberade och redigerade texterna.
Denna dialogiska aspekt av skrivandet har sin motsvarighet i stilen, som trotsar alla konventionella romanideal till den grad att Davis Schneidermann menar att bitarna som formar den inte ens är några konventionella romanbeståndsdelar. Stil och poetik är annars aningen försummade i ”Naked Lunch @ 50”.
Timothy S Murphy bidrar dock med viktiga insikter i sin text om Burroughs influenser från så kallad pulp-litteratur. Debutromanen ”Junky” (1953) är genomsyrad av den hårdkokta detektivromanens gestaltande, vars stil även märks i delar av ”Naked Lunch”. I den cut up-trilogi som följde på ”Naked Lunch” är det istället science fiction som sätter tonen. Som övergångsbok saknar ”Naked Lunch” trilogins utarbetade kosmiska konspirationer, men influenserna från science fiction märks, menar Murphy, i de groteska kroppstransformationerna och användandet av den galne vetenskapsmannen, som hade blivit en vanlig figur i 50-talets skräck och science fiction. Burroughs har också anammat extrapolerandet av tendenser i samtiden från science fiction, där det är en av de grundläggande metoderna för förtäckt samtidskritik.
Hos Burroughs tar extrapolerandet ofta steget till ren satir, eller dras så långt att det antar den komiska groteskens form. Så är fallet i de så kallade routines. De korta, från helheten fristående berättelserna där karaktärer och situationer dras till sin mest absurda, vulgära och våldsamma spets är en av de huvudsakliga ingredienserna i ”Naked Lunch”.
De var också en av anledningarna till att romanen tycktes så svår att placera moraliskt när den åtalades för obscenitet. Kunde en bok som inte uttryckligen tog avstånd från sina karaktärers vidriga beteenden verkligen ha ett konstnärligt syfte? I en passage låter Burroughs en sydstatssheriff prata på i en lång och extremt rasistisk monolog. Som Rob Johnson skriver i sin essä om Burroughs tid i Texas har episoden bakgrund i en självupplevd händelse, då Burroughs tvingades lyssna till en hätsk sheriff. I romanen skruvar han det oresonliga hatet några varv extra, och resultatet är en otäck bild av rasismen som patologiskt tillstånd. Den svarta humorn som genomskär monologen gör dock skildringen ambivalent och närmast amoralisk, det uppenbart kritiska syftet till trots.
Så fungerar stora delar av ”Naked Lunch” mitt i sina mest till synes fantasisprunga partier: självbiografi och fantastik smälter samman i deliriska visioner som aldrig tappar fästet i den levda verkligheten. Mer specifikt handlar det oftast om just den verklighet som relaterar till ett samhälle, som vid romanens tillkomst ännu var djupt fientligt mot allt som avvek från den sociala normen.
Att de mest avskyvärda karaktärerna i själva verket fungerar som redskap för kritik mot ett rasistiskt, sterilt och kontrollgenomsyrat samhälle innebär förstås inte att vare sig ”Naked Lunch” eller Burroughs själv hade en moraliskt entydig agenda. Som Johnson påpekar anas en njutning i detta sätt att ge röst åt de mest förhatliga åsikter, en av många egenskaper som bidrar till romanens splittrade helhet. Johnson berättar hur just sydstatssheriffen var en av många undertryckta personligheter hos Burroughs, något som visade sig vid psykoanalys. Vänner till honom blev också förbluffade över inlevelsen i de sydstatsparodiska monologer han ibland höll under sin tid i Texas.
Personen Burroughs, han som med ett särdeles omdömeslöst vådaskott dödade sin fru, var drogberoende fram till sin död, öppet skrev om hur han köpte sex av yngre män och aldrig försatte en chans att kritisera det normala samhällets och livets tristess, har förstås också fått utstå mycket kritik. Så till den grad, i själva verket, att Timothy S Murphy i boken ”Wising Up the Marks” (1997) menar att detta är själva anledningen till att han inte har ägnats mer uppmärksamhet i framför allt amerikanska akademiska sammanhang.
Att döma av den breda uppslutningen i en antologi som ”Naked Lunch @ 50” håller det här på att ändras, men just personen Burroughs skärskådas i Kurt Hemmers text om hans attityd till bland annat de antikolonialistiska nationalisterna i Tanger.
För Burroughs var det en befrielse att komma till Tanger, en plats där ordningsmakten hade en tolerant inställning till droger och där det knappt höjdes på ögonbrynen över homosexualitet; till synes ett infriande av hans egna drömmar och ideal om en värld där den personliga friheten var det främsta ledordet. En aspekt av varför Tanger var så tilltalande för honom var också den goda tillgången på manliga prostituerade.
Det finns all anledning att hålla med Hemmer om de kolonialistiska förtecknen i Burroughs kyliga inställning till de lokala pojkarna och deras kroppar. Problematiskt blir det när Hemmer via Edward Said för ett postkolonialistiskt fördömande resonemang av såväl person som text. Saids tankar om att experimentella narrativ underminerar den västerländska hegemonin krockar i Hemmers ögon med Burroughs inställning till såväl Tanger-invånarna som de antikolonialistiska nationalister som kämpade för frihet under Burroughs vistelse där. Men det är knappast svårt att förstå att den senare kände sig obekväm när det allmänna klimatet blev mer och mer fientligt mot homosexualitet, och på samma sätt går det knappast att kräva solidaritet med en nationalistisk rörelse, hur befogad den än var i den kolonialistiska kontexten, av en författare som gång på gång kritiserat alla former av chauvinism.
Hemmers kritik visar på begränsningarna i en ideologikritisk läsning av Burroughs i allmänhet och ”Naked Lunch” i synnerhet. Ett rutinmässigt applicerande av, i det här fallet, postkolonialistiskt tankegods riskerar att släta över den romanens ostyriga polyfoni som samtidigt personifierar och kritiserar, och Hemmer hamnar obehagligt nära de som på 60-talet protesterade mot att ”Naked Lunch” inte visade sin moraliska ståndpunkt tydligt nog. Bilden av förhållandet till Tanger och kolonialismen nyanseras dock av Allen Hibbard och Andrew Hussey, som ur olika synvinklar beskriver stadens betydelse för romanen, såväl för dess tillkomst som beträffande miljöer.
Den kritiska blicken i sig är ett måste vid studier av Burroughs, och det är glädjande att ”Naked Lunch @ 50” ger utrymme åt en föredömlig pluralism i såväl angreppssätt som ämnesval. Det är på många sätt kongenialt med både ”Naked Lunch” och William S Burroughs att angreppssätten växlar vilt mellan bibliofil besatthet vid originalupplagan till Burroughs som queer räddning i ett repressivt Sydafrika.
Alla bidrar inte med lika mycket nya insikter, men de flesta texter lyckas belysa något nytt skrymsle av denna labyrintiskt ”ändlösa roman”, som kanske inte drev alla till vansinne men ständigt fortsätter att mystifiera nya generationer.
