Alain Robbe-Grillet fick sin konstnärliga odödlighet bekräftad år 2004 då han invaldes i Académie Française vars medlemmar anses vara ”odödliga”. Han intog dock aldrig sin plats i det illustra sällskapet eftersom han vägrade att ikläda sig den akademiska högtidsdräkten, att bära den akademiska värjan och att underställa sitt anförande om sin föregångare sina nya kollegors godkännande innan det framfördes under det franska institutets kupol. Denna sorglustiga historia har nu fått ett absolut slut: Alain Robbe-Grillet är död, och han kommer aldrig att tala om sin föregångare i akademin, Maurice Rheims, en författare som blev en av de odödliga framför allt genom att skriva essäer om konst.

Robbe-Grillet förblev en ung författare och filmare, kanske därför att han höll stånd mot varje form av konformism och förblev en upprorsman i modernismens anda; han förlorade aldrig tilltron till det moderna projektet som ett framåtskridande. Så sent som i fjol kom hans sista roman ”Un roman sentimental” och gick hans sista film, ”Gradiva”, upp på biograferna. Måndagen den 18 februari kom budet om hans frånfälle. Han blev nästan 86 år gammal.

Robbe-Grillet föddes den 18 augusti 1922 i Brest i Bretagne, men han kom att gå i skolan i Paris och han blev diplomerad agronom 1945. Innan dess hade han i likhet med hundratusentals andra i sin generation gjort obligatorisk arbetstjänst i Tyskland, närmare bestämt i Nürnberg 1943–44. Arbetstjänsten var ett system som försåg Tyskland med fransk arbetskraft, men som också väckte stark opposition bland fransmännen och bidrog till utvecklingen av motståndsrörelsen. Som agronom innehade han olika anställningar och arbetade på Guadeloupe och i Marocko och Guinea. Den som läser ”Jalusi”, en av de till svenska översatta romanerna, finner där spår av hans vistelse i Karibien. Robbe-Grillet var för övrigt en flitig resenär och många olika, mer eller mindre exotiska miljöer figurerar i både hans filmer och romaner. ”Maison de rendez-vous”, en titel som är en av de många franska omskrivningarna för bordell, har på svenska fått den mer ­sedesamma titeln ”Rendez-vous i Hongkong”. Bokens svenska namn är dock inte alls missvisande eftersom romanen utspelas just i Hongkong, och även om staden är invaderad av författarens fantasmer innehåller romanen intressanta beskrivningar av de exotiska koloniala miljöerna som författaren säger sig ha beskrivit efter foton som han själv tagit på plats. I filmen ”L’Immortelle” är skådeplatsen Istanbul och själva staden med sin orientaliserande exotism är intensivt närvarande i filmen. Jag nämner detta därför att även om Robbe-Grillets verk är hypersofistikerade skapelser har de ett samband med hans eget liv. Det tycks i alla konstnärskap finnas ett oundvikligt självbiografiskt element eftersom skapandet aldrig kan utgå från något annan än den egna personen.

Robbe-Grillet har aldrig uppfattats som en politiskt revolutionär eller engagerad författare. ”Den revolution som borde locka varje konstnär är en revolution av de former som är utmärkande för hans verksamhet”, sade han 1960 i samband med att han ­undertecknade ”De 121:s manifest” som försvarade rätten att vägra delta i kriget i Algeriet. I det här sammanhanget kan det vara värt att nämna att en av Robbe-Grillets tidigaste texter, ”Quatre jours en Bulgarie” (Fyra dagar i Bulgarien), skriven 1947, är en berättelse från hans deltagande i ett arbetsläger i Bulgarien strax efter and­ra världskrigets slut och handlar om politisk besvikelse i en så kallat socialistisk stat. Han beskrev berättelsen 1978 som sitt dittills enda försök att ”återge en upplevd verklighet (men en synnerligen ogenomtränglig verklighet och kort sagt omöjlig att utforska)”. Upplevelsen av verklig­hetens ogenomtränglighet och obegriplighet blir sedan ett stort tema i Robbe-­Grillets författarskap som är ett genom­esteticerat språkligt experiment.

Långt senare gav sig Robbe-Grillet ändå i kast med att formulera ett slags verklighetsbeskrivning i den själv­biografiska trilogi som består av ”Le Miroir qui revient” (1984), ”Angélique ou l’en­chantement” (1987), ”Les Derniers Jours de Corinthe” (1994) vilka aldrig kommit ut i svensk översättning. Dessa texter som betecknats som romanesques, romanartade, är en bearbetning av författarens eget liv och erfarenheter med en litterär metod som har mycket gemensamt med den nya romanen samtidigt som de utgör en vändpunkt i Robbe-Grillets författarskap och man kan lockas att hänföra den till vad som numera brukar kallas autofiction. Den senare termen har Robbe-Grillet kritiserat och han vill i stället tala om ”autobiographie fantasmatique” som är en självbiografi som tar fantasin till hjälp för att komma närmare den sanning som en blåkopia av verkligheten inte kan förmedla. Den nya genren är inte så ny som det kanske förefaller, den har sin store föregångare i Chateaubriands mer eller mindre uppdiktade ”Minnen från and­ra sidan graven”. Den litterära sanningshalten kan inte avgöras genom att textens utsaga jämförs med någon form av verklighet eftersom den bara existerar i språket och alstras genom att texten skrivs. Det finns författare som skriver för att berätta något de vet, Robbe-Grillet tillhör en annan kategori som i stället skriver för att få veta någonting som bara kan framträda i och genom textens tillkomst.

När Robbe-Grillet på 50-talet publicerade sina första romaner ”Les gommes” (1953) och ”Stenögonen” (”Le voyeur”, 1955) uppfattades de som ett närmast totalt brott med all litterär tradition. Det fanns till och med kritiker som förklarade författaren sinnessjuk därför att hans romaner saknade intrig, personteckning och psykologi, de var ett gigantiskt försök att bekämpa det anekdotiska och framför allt just den borgerliga psykologin. En text som ”Stenögonen” saknar i stort sett handling och trots de nästan osannolikt noggranna beskrivningarna och rekonstruktionen av en händelse förblir denna händelse ett slags tomrum. Läsaren anar ett brott som begåtts men får aldrig sin aning bekräftad. Den obefintliga intrigen bidrar till att ge romanen karaktären av ett utförligt protokoll från en brottsundersökning i vilken alla detaljer meddelas, men själva brottet förblir höljt i dunkel. Det är som om orsak–verkan-förhållandet raserats i berättelsen och dess centrum har ersatts av ett tomrum som just i ”Stenögonen” utgörs av en tom, vit boksida, berättelsens svarta hål.

Beskrivningarna uppehåller sig ständigt och i olika omtagningar vid verklighetens yta, och denna yta är ingenting som författaren försöker tränga igenom, eftersom han inte tror att det är möjligt att finna eller att det finns någon dold essens bortom det vi kan se. Han tycks vilja säga att det är enbart genom att se som vi kan tillgodogöra oss den yttre världen. Roland Barthes påpekade ”romanstoffets rent optiska karaktär” när han skrev om ”Sten­ögonen”. Det är en anslående beskrivning och den känns som ett förebud om Robbe-Grillets verksamhet som filmare. En konstnär med ett så optiskt förhållande till verkligheten, som det Robbe-Grillet hade, måste ha känt en stark dragning till bildkonst och film, åtminstone inbillar jag mig det.

Det dröjde heller inte så länge innan Robbe-Grillet skrev ett filmmanus med mycket utförliga anvisningar om hur det skulle realiseras. Manuset skrevs åt Alain Resnais som gjorde filmen: ”I fjol i Marienbad” (”L’année dernière à Marienbad”, 1961). Den har ofta beskrivits som ett samarbete mellan filmaren och författaren, men den senare har noga understrukit att han skrivit manuset åt Resnais, men att det inte förekom något egentligt samarbete, och att han inte deltog i arbetet med inspelningen av filmen. Den lika långsamma som vackra filmen saknar i stort sett yttre intrig och är mycket händelsefattig, men i gengäld har den en märkligt anti­auktoritär öppenhet gentemot betraktaren. Filmen blev något av en succé och fick ett guldlejon vid festivalen i Venedig (även om jag vill minnas att Pär Rådström i en recension talade om ”i fjol i Vogue”).

Genom den relativa framgången med ”Ifjol i Marienbad” fick Robbe-Grillet möjlighet att göra sin första egna film ”L’immortelle”, 1963. Den blev ingen succé men följdes ändå av en lång rad produk­tioner som ”Trans-Europ-Express” (1966), ”L’Eden et après” (1971), ”Glissements progressif du plaisir” (1974), och allra sist då ”Gradiva” (2007), som bygger på Wilhelm Jensens roman som handlar om en arkeolog med kärlek till antika statyer, och som blivit berömd inte minst därför att Freud analyserat den.

Robbe-Grillets filmer har många drag gemensamma med populärkulturen, och ibland liknar de kriminal- eller spionhistorier med politiska konflikter i bakgrunden, men framför allt förefaller de vara uttryck för sin upphovsmans sexuella fantasmer. Robbe-Grillet tycks i filmerna vilja framstå som något slags lustens och njutningens analytiker och som en profet för människors förbjudna begär, men han hamnar i en vagt pornografisk genre med en intellektuell överbyggnad som är hans vanliga antihumanism och esteticism.

De likheter som filmerna företer med populärkulturella genrer finns också i Robbe-Grillets romaner som är fyllda av våld, sex, exotism, brott och droger. Detta banaliserar dock inte romanerna eftersom de har en annan abstraktionsgrad än filmerna, och de domineras av arbetet med språket som samtidigt som det trasar sönder och deformerar den linjära och orsaksbundna berättelsen bygger ett annat universum som är demonstrativt språkligt.

Vad är det då som gör att Robbe-Grillet tillhör de odöd­liga? Att han blev invald i Académie Française berodde förmodligen på att denna ville ha del av hans internationella renommé och att ett inval skulle ge god publicitet åt akademin. Och Robbe-Grillet kandiderade förmodligen därför att ett ­inval skulle ge honom möjlighet att spela rollen av rebell genom att sätta sig upp mot reglerna. Hans verkliga odödlighet som konstnär är en annan historia. Robbe-Grillet kommer kanske inte att stå sig så bra i filmhistorien, men hans namn är redan inskrivet i litteraturhistorien genom att han var anföraren för den så kallade nya romanen på 50-talet. Han försvarade inte bara sina egna positioner när han pub­licerade ”Pour un nouveau roman” (1963), han försvarade en hel grupp författare och han gjorde det med ironi, stridslust och en suverän analytisk intelligens. Och även om vissa belackare påstod att Robbe-Grillet och andra tog död på romanen har det visat sig vara precis tvärtom.

Hans romaner innebar ett tydligt synliggörande av det litterära språkets särart, han visade att ”litteraturen skrivs alltid på ett främmande språk”, som Kafka uttryckt det tidigare. Och han ställde sig samma fråga som en författare som han ofta anförde som en av sina andliga fränder, Gustave Flaubert, som frågade sig: ”Au nom de quoi est-ce que je peux prendre la parole et raconter?” (Med vilken rätt tar jag ordet och berättar?). Det är ett spörsmål som innebär ett ifrågasättande av författarens auktoritet; när den väl problematiserats kan författaren inte längre vara något slags gud som styr och ställer i det litterära universum han skapar utan att vi läsare ser honom eller utan att han låter oss se honom.

När en konstnär avlider avslutas hans verk, så länge nya verk tillkommer lägger de någonting till bilden av helheten och förändrar den. Robbe-Grillets konstnärskap är nu fullbordat och vi kan förvänta oss att den redan strida strömmen av kritiska och akademiska kommentarer kommer att bli ännu ymnigare. Jag frågar mig lite undrande hur hans sista sado-erotiska roman, skriven på en närmast klassicerande franska, kommer att påverka vår syn på hans tidigare och tidigaste verk? Frågan kommer säkerligen att få många svar eftersom Robbe-Grillets verk har den energiska utstrålning som framtvingar kommentarer – det är ett tecken på dess storhet.

Hans Johansson är översättare, konst- och litteraturskribent, bosatt i Frankrike.