I det franska litterära och akademiska etablissemanget är författaren och litteraturkritikern Roland Barthes (1915-1980) alltid aktuell. Han omhuldas mer ovillkorligt av sina uttolkare än Gilles Deleuze, baktalas mer ömsint av sina belackare än Jacques Lacan; han var inte lika kontroversiell som Michel Foucault, inte lika mödosam som Jacques Derrida. Barthes representerar i Frankrike framför allt litterär finkänslighet, en oklanderlig stil och en vördnad för det skrivna ordets omistliga makt. Hans skarpsinniga analyser av omvärlden i boken ”Mytologier” (1957) är legendariska. För många har han blivit typexemplet på hur man bör skriva kritik, kanske till viss del för att han aldrig tummade på den rigorösa integritet som hans borgerliga uppväxt givit honom. Han skrev återhållsamt men i stora mängder om det han visste något om: böcker, populärkultur, teater – men exponerade aldrig sin privata person för att få fler läsare.
I februari i år utkom i Frankrike två tidigare outgivna texter av Barthes, Journal de deuil (Éditions de Seuil) och Carnets du voyage en Chine (Éditions de Christian Bourgois). Den första boken består av de dagboksanteckningar som Barthes skrev under två års tid efter att hans mor dog 1978. Det är omvittnat att sorgearbetet blev tungt för Barthes, som levde med sin mor praktiskt taget hela livet, och tog hand om henne dygnet runt i deras gemensamma våning i Paris de sista månaderna. När Barthes skildes från sin mor inspirerades han att skriva vad som skulle komma att bli hans sista publicerade verk: ”Det ljusa rummet” (1980), en minnestext över modern, men också en filosofisk betraktelse över fotografikonsten. Med utgivningen av den helt nya boken ”Journal de deuil”, tillåts en inblick i den sorgeprocess som slutade med ”Det ljusa rummet”.
Den andra boken som nu ges ut består av de anteckningar som Barthes förde under en resa till Kina på våren 1974. Den kulturella kommitté som han deltog i utgjordes av bland andra vännerna Julia Kristeva och Philippe Sollers, båda kända franska akademiker och författare. För Barthes blev Kina en besvikelse. Han hade åtta år tidigare besökt Japan under liknande omständigheter och sedermera givit ut boken ”Teckenriket”, där han ohämmat låter sig begeistras av detta tecknenas rike, ett veritabelt eldorado för semiologen i honom. Trots att det likaledes logografiska Kina borde ha kunnat utöva samma attraktionskraft på honom, blev resan dit mindre lyckad. Det var inte bara estetiskt som Barthes hade svårt att ta Kina till sitt hjärta: resan skedde under de mest maoistvänliga åren, när den Kinavurm som börjat hos Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir nådde sin höjdpunkt bland franska intellektuella. Att den uttalat opolitiske Barthes, som till skillnad från de allra flesta av sina generationskamrater och kollegor prompt låste in sig i sin lägenhet hela våren 1968 medan Paris gator brann, skulle ha känt sig lite illa till mods på den här högst politiskt motiverade resan är inte svårt att tänka sig.
Att dessa två texter av Barthes för första gången nått den franska allmänheten är en stor händelse, men publiceringen har inte varit helt okomplicerad. Under januari i år fördes det i fransk dagspress en hätsk debatt om det lämpliga i att låta publicera böckerna. ”De två texter som nu ges ut”, skrev Barthes mångåriga redaktör och nära vän François Wahl i en artikel i Le Monde, ”var aldrig ämnade att publiceras”. Den numera pensionerade förlagsprofilen, som också verkade som redaktör för bland andra Jacques Lacan, befinner sig på landet när han informeras om den stundande utgivningen. Han avbryter sin vistelse och beger sig till Paris för att låta sin röst höras. Artikeln han skriver, som publiceras av den stora dagstidningen den 21 januari, har titeln ”Barthes skulle ha varit rasande”. Wahl hävdar att han vid Barthes sjukhussäng 1980, några dagar innan författaren avled i sviterna av en omtalad trafikolycka, lovade honom att aldrig låta publicera någonting som inte uttryckligen var ämnat för publicering. Hemma hos Barthes fanns en låda märkt ”för utgivning”. De texter som inte fanns i lådan, menar Wahl, var antingen för intima för att bli offentliga eller inte redigerade av författaren med utgivning i åtanke: båda anledningarna lika tunga. Den slutgiltiga texten var av mycket stor betydelse för Barthes. Enligt Wahl inträffade det inte mer än någon enstaka gång under deras långa samarbete att en text gick tillbaka till författaren för redigering. Råmanus var ett främmande begrepp för Barthes. Antingen hade idéerna blivit tryckvärdig text, eller så var de bara idéer. Att bortse från författarens konstnärliga integritet med den här utgivningen är omoraliskt, anser Wahl, att dessutom göra det med en så intim text som ”Journal de deuil” är skandalöst. Problemet för François Wahl är att det inte är han som äger rättigheterna till de efterlämnade texterna – det gör Barthes halvbror Michel Salzedo.
”Det här är ingen skandal och det kommer inte att blir någon skandal”, svarar Eric Marty och Olivier Corpet i Le Monde två dagar efter Wahls artikel. Eric Marty är redaktör på förlaget Seuil och den som efter Wahl tagit över ansvaret för all utgivning av Barthes. Olivier Corpet är chef för Imec (Institut mémoires de l’édition contemporaine), det arkiv dit Salzedo donerat sin brors efterlämnade texter. I avmätt ton argumenterar de för obegripligheten i Wahls indignation. För det första, skriver de, lät Wahl själv publicera två oredigerade texter av Barthes sju år efter författarens död 1980: ”Incidents” och ”Soirées de Paris”, båda mycket intima (”Soirées de Paris” innehåll utdrag ur den privata erotiska dagbok Barthes förde). Wahl hycklar alltså när han fördömer utgivningen av de nya texterna därför att de är för privata. Marty och Corpet påpekar också att Wahl inte ens läst texterna i fråga, och därför knappast kan uttala sig om deras eventuella intimitet. De beskriver också sardoniskt sin förvåning över att Wahl, en bildad man, en filosof, måste hävda sin rätt genom tvivelaktiga påståenden som inleds med ”Barthes sa till mig ...”. Om Barthes var så mån om att Wahl skulle se till att vissa texter inte publicerades, varför testamenterade han då inte rättigheterna till honom istället för till sin halvbror Michel Salzedo? Avslutningsvis skriver de att Wahl, när han ifrågasätter Salzedos moraliska omdöme, glömmer att den sorg efter modern om vilken ”Journal de deuil” handlar lika mycket är halvbroderns. Till ”Le Magazine Littéraire” säger Olivier Corpet i en kommentar att det är ”särskilt otrevligt” av Wahl att polemisera med Barthes halvbror. ”Han klagar på att han informerades för sent om utgivningen, men han har aldrig haft några rättigheter till verken, och där slutar diskussionen för mig. Argumentet att texten skulle vara för intim kan jag bara le åt. Dessutom lägger han ord i munnen på en person som har gått bort. Det är mycket okänsligt mot brodern.”
Hur är det då med intimiteten i de nya texterna, särskilt i ”Journal de deuil”? Dagen efter utgivningen den 4 februari intervjuas Marielle Macé i Le Monde. Hon är litteraturforskare på CNRS (Centre national de la recherche scientifique), har nyligen skrivit en bok om Barthes, och var en av dem som låg bakom förra årets Barthes-konferens på den franska elitskolan École normale supérieure. Hon talar om intimiteten som något som hos Barthes befinner sig i motsättning till det privata. ”Det intima, det är förhållandet till sig själv, och ofta till sin egen banalitet, medan det privata är det man döljer. Det privata berättar man långdraget om; det intima låter sig bara sägas i fragment.” Det är ett typiskt franskt konstaterande: lika vagt som slående. Och visst är ”Journal de deuil” i allra högsta grad fragmentarisk. Barthes skriver några rader varje dag om sin sorg, men aldrig mer än några rader. Ofta är det osammanhängande infall, ibland bara en hastigt nedtecknad tanke. Han berättar aldrig, ger aldrig vittnesmål. Snarare rör det sig om en oupphörlig undersökning av vad han känner inför förlusten av modern.
Det är på sätt och vis en textanalys Barthes genomför: han närläser sig själv, som han tidigare närläst andra. Fragmentet är för övrigt en form som Barthes tidigare gjort sig känd för. Ett av hans mest uppmärksammade verk, ”Kärlekens samtal: fragment” (1977), består uteslutande av analyser av kärleksyttringar i litteraturen. Att han använder en liknande form i den här texten kanske på sätt och vis avslöjar, enligt Marielle Macés argumentation, att den inte alls är för intim för att publiceras, utan snarare skrivs i en sådan form just därför att det som skildras inte är privat, inte tillhör det enskilda. Sorgen görs allmän genom det osammanhängande sätt på vilken den behandlas. I ”Journal de deuil” är Barthes mors död, på sätt och vis, inte alls en famille.
”Carnets du voyage en Chine” är, i jämförelse med ”Journal de deuil”, en radikalt annorlunda bok, men den är icke desto mindre intim. Den Barthes vi möter på Kinaresan är en sorglös och storögd stenograf i jämförelse med ”Journal de deuils” skärrade lyriker. På den första sidan får vi veta att ”Planet är försenat. Ph. S. [Philippe Sollers] köper en korv med bröd tullfritt och vi småäter i väntsalen”. Denna typ av vardagliga kommentarer om stora franska intellektuella gör boken synnerligen underhållande på ett skvallrigt sätt.
Barthes är uppmärksam på den särpräglade tillvaro som möter honom i Peking i mitten av 70-talet, och hans analyser av omgivningen är omsorgsfulla och skarpsynta. Om ankomsten till Kina skriver han: ”Väntsalen på flygplatsen: dyster, strikt. Schweiz för femtio år sedan.” De observationer och analyser han gör är inte i samma klass som de han gjorde i ”Mytologier”, men på samma sätt som ”Journal de deuil” ger oss en inblick i den process med vilken han analyserar textfragment, ger oss ”Carnets du voyage en Chine” en inblick i hur den process ser ut med vilken han analyserar sin omvärld.
Det är två helt olika böcker, båda i sig intressanta – men kanske mer tack vare att vi vet vem som skrivit dem än på grund av texterna i sig. I båda böckerna är det Barthes själv som är huvudperson.
Hur var det då med debatten om utgivningen? Jag ber Eric Marty, Seuils Barthesredaktör och den som gått i försvar för utgivningen, att förklara vad det är som gör att ett bråk om Barthes påstådda uttalande på dödsbädden kan få så stora proportioner. ”Det är alltid såhär i Frankrike, varje gång en modern författare ges ut postumt”, svarar Marty lakoniskt. ”Titta bara på skandalen kring Louis Althussers självbiografi. François Wahl är framför allt frustrerad för att vi inte rådgjorde med honom innan böckerna gavs ut.” Enligt Marty handlar debatten alltså inte om Barthes integritet, utan om den pensionerade Wahls känsla av vanmakt i det yrkesfält som han i många år behärskade fullständigt, och där han nu tvingas se en ny generation redaktörer ta över. Huruvida det vi läser i de nya böckerna är intimt eller publikt, om det är att betrakta som privat eller offentligt, är oviktigt; att texterna istället är intressanta och att de kastar nytt ljus över viktiga tidpunkter i kritikerns liv är det centrala.
Lika litet som det går att utesluta att Barthes själv orsakade den trafikolycka som 1980, bara två år efter moderns död, ledde till hans egen död (enligt ett vittne såg han sig först om och klev sedan rakt ut framför en lastbil), går det att veta vad Barthes skulle ha tyckt om den nya utgivningen. Däremot tvivlar nog ingen på att han själv skulle ha uppskattat det ironiska i att det är just författaren till essän ”Författarens död”, där han skriver över det skapande ansvaret och det litterära mandatet på läsaren, som nu står maktlös inför publikens lust att läsa honom.
