Den ensamme skeppsbrutne på en öde ö har befolkat världslitteraturen sedan den grekiske sagohjälten Filoktetes dagar. Det var dock Robinson Crusoe i Daniel Defoes succéroman från 1719 som gav denne överlevare ett ansikte. Begreppet ”robinsonad” användes första gången av J G Schnabel när han i förordet till ”Die Insel Felsenburg” (1731) presenterade sin roman som en Robinsonade med hänvisning till ”Robinson Crusoe”.
Robinsonadens livskraft har hållit sig anmärkningsvärt intakt i närmare 300 år. Det är en effektiv berättarform för att skildra människans kamp i tillvaron, hennes utveckling psykiskt och materiellt, men även ideologiskt, moraliskt och religiöst. Ett av de mest kända moderna exemplen är William Goldings ”Flugornas herre” (1954).
Varför blev just Defoes romangestalt en ikon för världslitteraturens isolerade öbor? De flesta forskare är eniga om att romanen speglar västvärldens materiella utvecklingshistoria, från jägaren som tillverkar sina vapen av sten via boskapsskötaren till jordbrukaren som kan gjuta en plog av järn. Men forskningen omfattar även studier där Robinson Crusoe används som exempel på de mest skiftande vetenskapliga infallsvinklar, från ekonomi till psykologi, antropologi och geografi. Ett av de mest anförda exemplen härrör från Karl Marx som hävdade att Robinson Crusoe inte, så som många försökte göra gällande, kunde användas som ett exempel på produktionsprocessen, eftersom han under större delen av sin vistelse på ön var ensam, utan vare sig marknad eller konkurrens.
En annan viktig förklaring till denna romans betydelse inom litteraturhistorien är enligt litteraturvetaren Ian Watt att Robinson Crusoe faktiskt är den första individen som skildras litterärt. Homeros, Cervantes och andra får ursäkta, men Defoes hjälte är unik - han förkroppsligar den nya individualismen. Watt daterar följaktligen den moderna romanens födelse till ”Robinson Crusoe”. 1600-talets litteratur beskriver han som skildringar av det universella, till skillnad från Defoes framställning av en ”vanlig människa” vars dagliga aktiviteter och tankar står i centrum. Defoes hjälte beskrivs inkännande, detaljerat och trovärdigt, på ett sätt som gör det lätt för läsaren att identifiera sig med honom.
Jean-Jacques Rousseau bidrog i hög grad till spridningen av Defoes roman. I den pedagogiska romanen ”Emile” hävdade han att ”Robinson Crusoe” var den enda bok som behövdes för barnets fostran. Förra årets Nobelpristagare i litteratur, J M Coetzee, har också tagit intryck av berättelsen, vilket satt spår både i romaner och i essäer. Hans Nobelföreläsning vidgar sig till en berättelse med en åldrande Robinson Crusoe i huvudrollen.
Vad är då en robinsonad? Det finns ingen samstämmighet vare sig i ordböcker eller hos litteraturforskare. Det finns dock en tydlig historisk tradering, i vilken robinsonadförfattarna tar intryck av Defoes roman men också i hög grad av varandra. Berättelserna för ett samtal med varandra, de ger och tar från varandra, imiterar händelseförlopp och överför och anpassar historien till sin samtid.
Flera motiv binder samman robinsonaderna genom århundradena. Isoleringen är naturligtvis central. Ett annat motiv är ofrivilligheten, eller oförbereddheten. En skeppsbruten protagonist vet inte vad som kommer att hända och får sällan med sig någon packning. Ytterligare ett motiv är allusioner på ”Robinson Crusoe”, som att protagonisten talar om romanen eller ”leker” Robinsonliv.
Det centrala temat är naturligtvis kampen för överlevnad. Men det finns också en ideologisk eller psykologisk dimension i en robinsonad. Förhållandet till naturen, religion, relationen mellan herre och tjänare eller familjens betydelse är teman som ofta utforskats i 1800-talets robinsonader, då dessa texter ofta hade en pedagogisk funktion. Under 1900-talet används robinsonaden för att diskutera till exempel rasism, demokrati eller ekologiska frågor.
Vad som dock framför allt slår en robinsonadläsare är hur berättelserna är uppbyggda innehållsmässigt. Robinsonaden följer förlagans händelser förvånansvärt troget: skeppsbrottet; den initiala uppgivenheten; det förhållandevis snabba beslutet att ta sig i kragen; den första primitiva bostaden, ofta i en grotta eller ett träd; byggandet av en säker boplats med en palissad; rekognosceringsturer; namngivande av olika platser; insamlande av mat och infångande av husdjur; tillverkning av vapen, verktyg och kläder. Så inträder en period när det mesta är ordnat, då brukar de skeppsbrutna - precis som Robinson Crusoe - drabbas av håglöshet, men de inser snart att det enda som hjälper är dagligt hårt arbete. Så de tar nya tag och utvecklar sitt lilla samhälle ytterligare. Att finna fotspår i sanden och få besök av vildar är också vanligt förekommande, förhållandevis ofta dyker dessutom en ”Fredag” upp. Allt berättat i Defoes anda, det vill säga med realism och trovärdighet i detaljerna och inkännande personbeskrivningar.
Robinsonaden är en i huvudsak maskulin historia. Men det finns undantag. År 1832 hamnade Helena Säfvenblom, en blott 14-årig Göteborgsflicka, på en öde ö tillsammans med sin blinde far i romanen ”Öjungfrun. Robinsonad för unga flickor” av Gustaf Henrik Mellin. Helena är med andra ord något så ovanligt som en kvinnlig, därtill svensk, Robinson.
I ”Öjungfrun” skiljer sig berättelsen på flera sätt från robinsonadens intertextuella grundhistoria. En viktig funktion hos dessa omstöpningar är här att göra fiktionen trovärdig. Grundhistoriens skeppsbrott är ett sådant exempel. Robinson Crusoe kastas i vattnet och tar sig med egen kraft i land. När robinsonaderna, som under 1700-talet huvudsakligen handlat om vita europeiska män, under 1800-talet befolkas av kvinnor och barn ändras skeendet: besättningen överger skeppet och protagonisterna blir kvar. Skeppet driver i land vid en ö, varifrån protagonisterna enkelt kan vada i land. Detta händer också unga Helena: skeppet kilas fast mellan två klippor och hon kan leda sin blinde far i land. Det innebär också att hon kan hämta livsförnödenheter som kläder, sysaker, knivar, en yxa och filtar från skeppet.
På en upptäcktsfärd finner Helena spår efter en övergiven boplats: grottor med möbler, husgeråd och verktyg. Detta är ännu en omstöpning för att göra fiktionen trovärdig; Helena förväntas inte själv kunna bygga en trygg bostad. Hennes far kan inte bidra med någon arbetsinsats, han är handikappad av sin blindhet. Hans uppgift är snarare att agera som moraliskt och andligt rättesnöre för sin dotter, och upprätthålla det patriarkala styret.
När fadern dör är Helena naturligtvis förtvivlad och sörjer honom djupt. Grundhistorien följs så till vida att denna förtvivlan gör henne håglös och slö, tills ”hennes behof började att framkalla hennes verksamhet.” Andra protagonister brukar i detta läge befästa sitt hem, anlägga vattenkanaler eller gå på upptäcktsfärder. Helena syr nya kläder och planterar vackra blommor. I stället för Robinsons palissad av pålar och sand befäster alltså Helena sitt hem med rabatter.
Efter fyra ensamma år anländer ett skepp till ön och en man sätts iland. Det visar sig vara hennes bror
Johan som i flera år sökt efter henne och fadern. Han har blivit ilandsatt eftersom han blivit sjuk och besättningen fruktar pesten. Om tre månader ska skeppet återvända för att ta med sig Johan hem från karantänen, om han fortfarande lever.
Nu återupprättas det patriarkala styret: Johan kräver att Helena flyttar ut ur grottorna eftersom de, enligt honom, kan rasa när som helst. Denna insikt har alltså inte Helena haft och eftersom fadern var blind kunde inte heller han göra en sådan bedömning. Det patriarkala draget förstärks av att det är Johan, familjens nya överhuvud, som med ”sitt” skepp återbördar henne till Göteborg.
Romanen ”Öjungfrun” kan ses som ett exempel på robinsonadens didaktiska funktion. Den är fullt möjlig att läsa som en berättelse om unga flickors skolning in i vuxenlivet - populära vid denna tid. Men robinsonaden anpassar sig alltid till sin samtid och när läskunnigheten ökade och böcker blev mer lättillgängliga (framför allt billigare) under den senare delen av 1800-talet, kom tonvikten att läggas på berättelseformens mer underhållande drag. Ett sådant exempel är ”Håkan Håkanson. En norsk Robinson” av Falck Ytter (1873, på svenska 1875). När Håkan drabbas av skeppsbrott är han bara lite äldre än Helena, men redan en erfaren styrman. När skeppet går på grund kastas Håkan upp på ön medan hans vän Jens samt den unga passageraren Mary undkommer i en jolle. Till skillnad från Robinson Crusoe och Helena har Håkan till en början endast en liten fällkniv och alltså inga förnödenheter från fartyget. Men det bekommer inte en ”hurtig gutt”, han kavlar bokstavligen upp ärmarna, spottar i nävarna och sätter igång att överleva.
Håkan inreder sitt hem i ett enormt ihåligt träd och finner sig väl tillrätta. En omstöpning som förenar ”Öjungfrun” och ”Håkan Håkanson” är att båda protagonisterna finner köksträdgårdar med förvildade grönsaker efter tidigare bebyggare. I Helenas fall är detta åter en omstöpning för trovärdighetens skull. Här är det dock snarast en förskjutning mot en modernare robinsonadtradition, där äventyr med sjörövare och skatter tar överhanden. Den inledande delen av denna norska robinsonad innehåller visserligen några skildringar av överlevnadsmödor i Defoes anda, men större delen koncentreras på äventyret: liksom Robinson Crusoe får Håkan besök av vildar, som har med sig Mary, passageraren från det förlista skeppet. Håkan fritar henne och återförenas med vännen Jens. De lyckas nedgöra vildarna och en grupp sjörövare under dramatiska former och kan lägga beslag på en stor silverskatt. Tillsammans bygger de en båt och seglar hem till Norge, där Håkan får sin ”prinsessa”, Mary.
I jämförelse med dessa dramatiska händelser kanske skildringar av lerkrukebränning eller brödbak inte ter sig lika intressanta längre. Robinsonaden har fått en ny funktion, från ett pedagogiskt instrument till en underhållande angelägenhet för unga läsare. I denna brytpunkt under senare delen av 1800-talet visar robinsonaden sitt rätta väsen. Berättarformen anpassar sig smidigt till och blir ett forum för sin samtids sociala, ideologiska och ekonomiska synsätt.
I 1900-talets robinsonader fortskrider utvecklingen: skeppet byts ut mot ett kraschande flygplan, skildringarna av den fysiska överlevnaden överges alltmer till förmån för skildringar av de överlevandes psykiska strapatser. Jag tänker till exempel på Goldings roman och australiern Ivan Southalls ”Vinddrivna” och uppföljaren ”Den öde ön” från senare delen av 1900-talet.
Den traditionella överlevnadsromanen lever dock kvar, med en ny inriktning. 1800-talets ”världsherrar” som ”intog” sin ö och byggde upp en avbild av den civilisation de lämnat ersätts av 1900-talets ”besökare” som inte har behov av att återupprätta civilisationen. Dessa ekologiskt färgade berättelser, som exempelvis ”Ensam i vildmarken” av Gary L Blackwood (1987), resonerar kring vikten av att leva i harmoni med naturen.
Robinson Crusoe överlevde drygt 28 år på en öde ö och med sina händer byggde han upp sin tillvaro på nytt. Alla hans efterföljare i hundratals robinsonader har följt tätt i hans fotspår. Helena och Håkan överlever sina ofrivilliga övistelser. Det gör också robinsonaden, den självskrivna överlevaren i berättarkonsten.
