Biografigenren upplever sedan några år en påtaglig renässans. Numera går det inte att frekventera en bokhandel, vare sig hemmavid eller i någon av Europas metropoler, utan att mötas av bokhyllor bågnande av biografier. Vanligen rör det sig om levnadsteckningar över historiska personer, men allt oftare är det samtida makthavare och allsköns kändisar som sätts under skäppan.
Men det är skillnad på biografier och biografier. En variant är den snabbt hopkomna personhistorien baserad på andrahandskällor och, i bästa fall, några spridda intervjuer. Den kan ge underhållning för stunden men har sällan något bestående värde. Av helt annan kaliber är de biografier som baseras på noggrann källforskning, åratal av ofta fruktlöst sökande i diverse arkiv, intervjuer med närstående, medarbetare och vänner samt inläsning av relevant sekundärlitteratur. De verkligt framstående biograferna förmår dessutom levandegöra sina huvudpersoner på ett njutbart språk och sätta in dem i deras politiska och sociala sammanhang.
En av de få som lever upp till dessa höga krav är Robert A Caro, amerikansk journalist och historiker som specialiserat sig på att skriva politiska biografier om mäktiga män. Han slog igenom på bred front med en bok om New Yorks allsmäktige stadsplanerare Robert Moses, ”The Power Broker”, ett remarkabelt porträtt som tilldelades Pulitzerpriset 1975. Därefter påbörjade Caro vad som artar sig till att bli hans livsverk: en stor levnadsteckning över Lyndon Baines Johnsons liv och tid, ett arbete som inleddes för snart 40 år sedan och som inledningsvis avsågs resultera i tre volymer. Det upplägget måste snart överges. Ämnet är närapå outtömligt, och ju djupare Caro borrade i arkiven desto fler nya eller förbisedda fakta kom i dagen om USA:s 36:e president. Nyligen publicerades den fjärde boken i serien ”The Years of Lyndon Johnson”, och den sägs nu ska följas av en femte och avslutande del. Det återstår att se om publiceringsplanen håller.
Varje volym i serien har åtminstone en höjdpunkt som stannar i minnet hos läsaren. I den första volymen, ”The Path to Power” (1982), är det skildringen av hur Johnson som ung kongressledamot medvetet utnyttjade sin kontroll över demokraternas kampanjkommitté i valrörelsen 1940 till att göra åtskilliga partikamrater, ständigt i behov av penningbidrag, beroende av hans tjänster. Glansnumret i den andra volymen, ”Means of Ascent” (1990), är beskrivningen av valkampanjen till senaten 1948, ett val som Johnson lyckades vinna – efter förtal av motståndaren och omfattande valfusk – med futtiga 87 rösters marginal. Den bedriften renderade honom det mindre smickrande epitetet ”Landslide Lyndon”.
I den tredje och hittills bästa volymen i serien, ”Master of the Senate” (2002), står lagstiftaren Johnson i förgrunden. Den innehåller bland mycket annat en oförglömlig berättelse om hur det gick till när LBJ, som han populärt kallades, som majoritetsledare fick senaten att anta en medborgarrättslag 1957, den första i kammaren på 82 år. För att få igenom lagen – en tämligen urvattnad produkt som dock gjorde det lättare för de svarta att utöva sin rösträtt – var Johnson tvungen att använda sig av alla upptänkliga maktmedel, hårda och mjuka, direkta och indirekta, gentemot trilskande kolleger, inte minst mot sydstatsrasisterna inom hans eget parti. Garvade reportrar som följde dramat på platsen har efter Caros redogörelse erkänt att de inte kände till ens hälften av spelet bakom kulisserna.
Den nyutkomna delen The Passage of Power (Alfred A Knopf, 712 s) handlar främst om Johnsons år som vicepresident 1961–63, ett jobb han avskydde eftersom det inte gav honom någon makt, samt det dryga första halvåret som president efter mordet på John F Kennedy i november 1963. Huvuddelen av utrymmet upptas av välkända händelser som striden mellan Kennedy och Johnson om demokraternas nominering 1960 (en tvekamp som LBJ var dömd att förlora eftersom han underskattade motståndaren och startade sin kampanj på tok för sent), invasionen i Grisbukten 1961 och Kubakrisen året efter samt de ödesdigra skotten i Dallas med följdverkningar. Det säger mycket om Caros berättarförmåga att han trots att händelseförloppen är så omskrivna förmår kasta nytt ljus över flera av dem.
Caro går gärna på tvärs mot etablerade sanningar till förmån för egna, ofta avvikande tolkningar, så även i denna bok. Ett exempel är omständigheterna bakom Kennedys val av LBJ som vicepresidentkandidat 1960. Den förhärskande uppfattningen har varit att Kennedys erbjudande till Johnson inte var allvarligt menat, att han sträckte ut en hand till huvudkonkurrenten i tron att denne till sist skulle avböja nomineringen. Det ska ha handlat om en tom gest, och chocken sägs ha blivit stor i Kennedylägret när Johnson accepterade. Caro menar på goda grunder att den versionen, som länge har förfäktats av personer inom och utom Kennedyfamiljen, inte stämmer. Kennedy ville ha Johnson på valsedeln av framför allt två skäl: dels för att det skulle underlätta för honom att vinna Texas (vilket också skedde), dels för att den impulsive LBJ skulle kunna ställa till med betydligt mindre bekymmer som maktlös vicepresident än som mäktig majoritetsledare i senaten.
Till det mest spännande i boken hör skildringen av den hatfyllda relationen mellan Johnson och presidentbrodern Robert Kennedy. Det har inte varit någon hemlighet att de båda knappast var såta vänner, men enligt Caro hyste de ett oresonligt hat gentemot varandra, ett hat som inte avtog med åren. Det som lämnas oförklarat är varför Robert, trots broderns val av LBJ, in i det sista genom en serie märkliga manövrer försökte torpedera Johnsons kandidatur. Gjorde han det med eller utan sin broders goda minne? Här går tolkningarna isär, och inte ens Caros djupdykningar i arkiven förmår ge något bestämt svar.
Caro framhäver också Johnsons stora insatser när han plötsligt fick ta över statsskutan efter Kennedys död. Under de följande månaderna förmådde Johnson inte bara samla nationen och övertala flertalet av Kennedys medarbetare att stanna kvar och arbeta vidare, i sig en bedrift med tanke på att många av dem hade en mycket låg uppfattning om vicepresidenten. Han lyckades även få kongressen att på kort tid rösta igenom en serie progressiva lagar som länge hade funnits på amerikanska liberalers önskelista, men vars förverkligande de tidigare bara hade kunnat drömma om. Av stor vikt var även det snabba tillsättandet av Warrenkommissionen, som fick i uppdrag att utreda Kennedymordet och lugna omvärlden att dådet inte var frukten av en omfattande konspiration.
Här kunde Caro ha påpekat det olyckliga i att kommissionen gavs en alltför snäv tidsplan. Slutrapporten skulle vara klar i god tid före valet i november 1964, något som medförde att ledamöterna arbetade under tidspress och tvingades lämna vissa aspekter av morddramat outredda. Men det är värdefullt att Caro så eftertryckligt avfärdar den bisarra konspirationsteorin om att Johnson skulle ha haft något med mordet att göra. Caro har läst fler dokument om centralgestaltens liv och leverne än någon annan, men trots det har han inte kunnat finna någonting som ens antyder att Johnson skulle ha varit inblandad.
Det nu sagda innebär inte att det är någon ensidigt positiv Johnsonbild som här presenteras. LBJ framställs i denna bok, liksom i de tidigare, som en person med janusansikte: å ena sidan en hård och stundvis hänsynslös politiker som var beredd att gå genom eld för att förvärva makt, å andra sidan en person som till följd av sin enkla bakgrund hade en stark medkänsla för de fattiga och marginaliserade, särskilt de svarta. När karaktärsdragen hamnade på kollisionskurs var det maktambitionen som segrade – makten var trots allt viktigare för honom än medkänslan. Men efter att LBJ hade nått sitt mål och blivit landets statschef blommade den andra sidan av hans personlighet ut. Det främsta exemplet är Johnsons prioritering av 1964 års medborgarrättslag som äntligen, ett århundrade efter slaveriets upphävande, gav de svarta fulla medborgerliga rättigheter. Lagen hade förberetts under Kennedy men stoppats genom ett kompakt motstånd från konservativa demokrater och republikaner. Det fordrades en president med järnvilja och intim kännedom om kongressens komplicerade beslutsregler för att till sist få den antagen.
Lyndon Johnson använde även sin ansenliga makt för mindre vällovliga syften. Det visas tydligt i den fantastiska historien om hans mellanhavanden med Houston Chronicle, då som nu Texas största dagliga tidning. Tidningen slöt vanligen upp bakom republikanernas kandidater och hade stött Richard Nixon 1960. Vidare hade den inte sällan kritiserat Johnsons politik. Det var mer än vad Texasbon LBJ kunde tåla. För att försäkra sig om tidningens stöd i presidentvalet 1964 kontaktade Johnson styrelseordföranden, en man vid namn John Jones, för att få honom att lägga om tidningens politiska kurs. Och inte bara det. Johnson krävde även att få skriftlig bekräftelse på att tidningen skulle stödja honom så länge han var president och att den dessutom skulle skicka en korrespondent till Vita huset med uppgift att skriva positivt om administrationen.
Förutom sin auktoritet som president hade Johnson ett extra maktmedel till sitt förfogande i kontroversen med Houston Chronicle, ett vapen som han inte tvekade att använda. Jones var nämligen också ordförande för en stor bank i Houston som hade försökt få tillstånd att överta en annan bank i samma stad. Fusionen var av den omfattningen att den fordrade godkännande från federalt håll och ytterst från presidenten, och Johnson nekade att ge det om inte Jones gick med på hans diktat. Inför detta maktspråk föll Jones till föga med resultatet att tidningen för första gången någonsin kom att stödja en demokrat som president. Johnson, vars maktsträvan var betydligt starkare än omsorgen om pressfriheten, berömde Jones för hans visa beslut och tillade i ett telefonsamtal som bevarats åt eftervärlden: ”Från och med nu är vi partners!”
Om något ska anmärkas på i Robert Caros rika bok är det förekomsten av upprepningar och hans förkärlek för att citera sig själv. Men klart står att Caro har givit oss större insikter om maktens väsen – vad den består av, hur den kan förvärvas, brukas och missbrukas – än kanske någon nu levande författare. Hans ambition tycks vara ingen mindre än att skriva en boksvit som i inflytande kan mäta sig med Edward Gibbons klassiska historik om det romerska imperiets nedgång och fall, Carl Sandburgs hyllade Lincolnböcker och Shelby Footes mästerliga trebandsverk om det amerikanska inbördeskriget. Det återstår att se om Caro når dit.
När Caro sätter punkt denna gång, efter över 700 tättskrivna sidor, har han ännu inte börjat berätta om valkampanjen 1964, Johnsons idé om USA som ett ”Great Society”, Vietnamkriget, antikrigsrörelsen, rasupploppen och mycket annat som hände under LBJ:s återstående presidenttid innan avgången i januari 1969. Om utgivningstakten hålls lär nästa volym inte utkomma förrän omkring år 2022, då Caro fyller 87. Måtte hälsan stå honom bi!
