Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var han inte modern. Tvärtom var Rilke en utpräglat omodern människa och diktare. Snarare än att höra till sin egen tid personifierade han de starka band som alltid fanns mellan romantikens och modernismens ideal, trots många modernisters rabulistiska och historieförnekande utspel.

Rilke levde för dikten. Hörnpelaren i hans självuppfattning var att han var en utvald, ett käril för den stora konsten. Allt annat fick foga sig: människorelationer, ekonomi, ansvar, personlig lycka. Det hindrade inte att poeten föredrog ett bekvämt liv: hellre förstaklassbiljetter och lyxhotell än understöd till dotterns skolgång. Hellre umgänge med Europas grädda i slott och palats än med de arbetare han tidvis idealiserade i det han skrev. Och hela tiden, mer eller mindre förfinat, tiggarhanden utsträckt. Servila brev till nobiliteter, men också en ständig, ömtålig omsorg om den egna självständigheten som varken kärleksrelationer eller underdåniga tiggarvänskaper fick hota. Rilkes liv var som ett korthus där varandra uppvägande konstruktioner för det mesta upprätthöll den ömtåliga balansen. Resultatet blev ensamhet och rotlöshet, men också den stora dikt som allt tjänade till att frambringa.

Denne Rilke har den nyligen bortgångne Bengt Landgren, emeritusprofessor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, ägnat en mäktig biografi kallad Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och hans diktning (Gidlunds förlag, 675 s), den första skriven på svenska. Egentligen är ordningsföljden omvänd. Diktningen prioriteras framför livet. Landgren själv kallar sin bok för en ”författarskapsbiografi” vilket innebär att tyngdpunkten i framställning är utförliga analyser av Rilkes hela verk – inte bara de berömda diktsviterna från poetens sista år utan även ungdomsdiktsamlingar, dramatik och prosa, sådant som förmodligen är rätt okänt för de flesta Rilkeläsare. Han är mycket försiktig med att läsa in poetens liv i verket – i bjärt kontrast mot en del äldre forskning. Som alltid är Landgren encyklopediskt beläst och bokens värde ligger inte minst i att han med en kombination av örnblick och förstoringsglas nagelfar stora delar av den omfångsrika Rilkeforskningen och ritar upp tendenser och skolbildningar både i Tyskland och utomlands. Han nöjer sig inte med att vara refererande; som erfaren Rilkeforskare kan Landgren invända emot eller komplettera kollegernas rön med självklar auktoritet.

Allt detta har emellertid sitt pris. ”Mannen från Prag” är tungläst – helt annorlunda än den eleganta bok om Sten Selander som Landgren gav ut för ett par år sen. Den saknar flyt och liknar mera en krönika än en biografi. Upprepningarna är många – man undrar ibland var förlagsredaktören haft sina tankar. Landgren citerar flitigt och långt ur både sekundär- och primärkällor vilket ofta bryter framställningen. Citaten är alltid på tyska och bara sporadiskt översatta. Biografin riktar sig främst till dem som redan är väl inlästa på Rilke och har ett brinnande intresse för ämnet. Men då är den i gengäld mycket upplysande. Kanske lönar det sig bäst att läsa de biografiska avsnitten i ett svep och använda de verkkommenterande kapitlen, som närmast är fristående essäer, som bredvidläsning i studiet av Rilkes verk.

Rainer Maria Rilke föddes 1875 i Prag. Han hörde till stadens snabbt krympande men kulturellt aktiva tyska minoritet, den som också gav världen författare som Franz Kafka, Franz Werfel och Max Brod. Som Landgren visar valde Rilke en väg motsatt Kafkas i sitt förhållande till tyskan. Där Kafka i sitt särpräglade idiom bejakade det småningom allt trängdare och fattigare minoritetsspråket gick Rilke målmedvetet in för att överskrida de lokala begränsningarna och bredda sin uttrycksskala. Vid sin död 1926 hyllades han som en av sin tids främsta tyska språkkonstnärer.

Också på ett annat sätt var den pragtyska minoritetens två främsta diktare varandras motsatser. Kafka satt på sina manuskript och undvek offentligheten medan Rilke redan som tonåring gick in för att marknadsföra sig och sin diktning på hela det tyska språkområdet. Han bjöd ut dikter och recensioner, grundade som 18-åring med andras pengar en kulturtidskrift som fick fyra prenumeranter och lyckades samma år få ut sin första diktsamling. Den finansierades på ett sätt som skulle visa sig signifikativt: Rilke förlovade sig med en ung kvinna ur förmögna förhållanden, fick henne att sälja sina smycken och ge sina besparingar för tryckerikostnaderna. Senare lämnade han henne.

Trots att Landgren verkligen inte är någon skvallerkrönikör blir Rilke och kvinnorna ett bärande tema. Här visar sig poetens omoderna livshållning tydligare än någonsin: han intar gärna hållningen av en medeltida trubadur som uppvaktar sina damer med allt intensivare och mer självutlämnande brev, tills en själarnas gemenskap har uppstått och poeten diskret kan proponera på att förses med en luxuös bostad, finansiering av omfattande resor eller andra livsnödvändigheter. Äldre forskning har gärna talat om Rilkes behov av moderlig omsorg och andlig sympati; Landgren lyfter fram en nyare biograf som Gunnar Decker, som helt enkelt karaktäriserar poeten som en gigolo. Helt klart är i alla fall att Rilkes projekt att leva ett omodernt diktarliv i en modern tid inte lyckades utan omkostnader. För den största av dem stod hustrun Clara och dottern Ruth, som Rilke helt enkelt övergav, lämnade att klara sig bäst de kunde i yttersta fattigdom medan han själv lät sig underhållas i Italien.

Sina omfattande ekonomiska och emotionella transaktioner skötte Rilke framför allt per korrespondens. Det finns väldiga mängder av brev bevarade, till modern som hade övergivit sin familj när Rilke var ett litet barn, till älskarinnor, vänner och välgörarinnor. Som brevskrivare gör Rilke ett spontant och uppriktigt intryck. Det är inte Diktaren som talar, utan en svag människa som gärna berättar om sin osäkra uppväxt, sina många krämpor, sina ekonomiska svårigheter. Detta har gjort att forskningen har tillmätt breven stor betydelse som ärligt vittnesbörd om poetens liv och känslor. Landgren höjer emellertid ett varnande finger. Han visar hur breven, mitt i sin skenbara spontanitet, nästan alltid tjänar ett syfte. Rilke berättar kanske uppriktigt, men han redigerar sin berättelse och har i allmänhet ett pragmatiskt syfte med att framställa sig som han gör.

Rilkes ekonomiska utsatthet skärptes av att han var helt beroende av inspirationen när han skrev. Rilke kunde vara omåttligt kreativ – tydligast när han vintern 1922 under bara några veckor skrev hela ”Orfeus-sonetterna” och stora delar av ”Duinoelegier”. Men mellan de produktiva perioderna rådde torka. Då gällde det att vara i ständig beredskap. Alla hans mogna verk efter genombrottet med ”Neue Gedichte” 1907 har en mycket lång tillkomsttid. Rilke var ingen Tranströmer som kunde sköta ett arbete i väntan på att dikten skulle rinna till. Särskilt tycks ”Duinoelegier” ha vilat som en förlamande tyngd över honom – givetvis i kombination med de svåra förhållandena under krigsåren. Efter den mäktiga inledningen 1911, då poeten hörde de två första elegierna dikteras för sig, gick det över tio år utan att några betydande verk kom till. Också den enda romanen ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (1910) skrevs stycke för stycke, under stora vedermödor. När elegierna väl var färdiga tycks Rilke ha känt en lättnad som gjorde honom produktiv trots att han under sina sista år plågades svårt av den leukemi som till slut blev hans död. I hans sista dikter finns en lätthet och ickeretorisk koncentration som har fått vissa bedömare att skatta dem allra högst i hela Rilkes produktion.

Trots att Rilke var så otidsenlig saknade han inte intresse för sin samtid, låt vara att bilden av den ofta förvrängs som i en skrattspegel. Till hans stora, formande upplevelser hörde de två långa resorna till Ryssland kring sekelskiftet 1900 tillsammans med sin kanske viktigaste mentor, Lou Andreas-Salomé. Ännu strax före sin död talade han gärna om dess ömvälvande betydelse. Men i sin beundran för det ryska folket och den ryska fromheten lade han aldrig märke till fattigdomen, förtrycket och de sociala problemen i landet. Senare gör politiken nedslag i hans liv, om än inte i verket. Ofta på ett rätt betänkligt sätt. Rilke grips av krigseuforin 1914, låt vara övergående. Han rycks med av Münchenrevolten 1919 till den grad att han blir tvungen att hastigt fly till Schweiz (och skriver flera verk där han visar sin sympati för arbetarklassen). Senare uttrycker han sitt gillande av Mussolinis Italien och sitt förakt för demokratin. Aristokratin beundrade han till den grad att han skapade sig ett eget, fiktivt adligt stamträd.

Lägger man till detta att poeten från sin första ungdom ogillade tysk nationalism, understödde förkämparna för tjeckernas rättigheter i sin hemstad och i slutet av sitt liv skrev mest på franska och försökte överbrygga de aggressiva nationella motsättningarna mellan tyskar och fransmän på 1920-talet framträder bilden av en man med ett rörigt tankeliv. Frågan som uppstår när man läser Landgrens biografi – men inte Rilkes egna verk – är hur en person som till både sina övertygelser och sin livsföring gör ett så otidsenligt och förvirrat intryck kunde skapa dikt med sådan appell till eftervärlden.

En förklaring som Bengt Landgren ger är att Rilke som få andra lyckas uttrycka människans ensamhet och rotlöshet i världen, vilket särskilt talar till en tid så präglad av snabba och våldsamma förändringar som vår. En annan är komplikationsgraden i hans verk, den språkliga tätheten som blir en gensaga mot alla förenklingar och belönar läsaren allt mer ju mer denna fördjupar sig. Ett nästan komiskt exempel på det är den treradiga epitafen på poetens gravsten, tolv ord som gett upphov till en tvåhundrasidig monografi av Joachim Wolf. Någon uttömmande tolkning av dikten förmår inte heller Wolf ge, konstaterar Landgren. Och sedan är det ju detta med den oförklarliga skönheten i Rilkes språk. Den är svår att överföra till andra språk. Lyckligtvis har vi på svenska haft en följd av goda översättare, från Erik Lindegren till Martin Tegen. Här en fin tolkning av Rilkes allra sista dikt, gjord av Carl-Henning Wittrock:

KOM du, den siste som jag kännes vid,

gruvliga smärta i min vävnads blod:

liksom jag brann i anden, se, jag brinner

i dig; bränslet har spjärnat mot,

ville ej samtycka till lågan, du som blossar i mig,

men nu ger jag dig näring, brinner i dig.

Min mildhet blir, när plågan känns därinne,

ett raseri av helvetet bortom allt minne.

Helt ren, helt planlöst fri från framtid jag besteg

lidandets rökomhöljda bål,

så säker att ej köpa framtidsmål

för detta hjärta, där förrådet teg.

Är detta alltjämt jag som oigenkännlig brinner?

Jag rycker inte till mig minnen som jag finner.

O liv, du liv: att vara utanför bland vänner.

Och jag i låga. Ingen som mig känner.

(Avstå. Det är ej så som sjukdom engång var.

Uppskov. Förevändning för att i barndomsdar

bli större. Från allesammans viskningar och rop.

Det som en gång förvånat dig –

blanda det ej med sådant nu ihop.)