I en av sina första böcker, ”Historia och vetenskap. En essä om marxismen, historicismen och humaniora” från 1981, återger Svante Nordin ett yttrande av Thomas Mann om att det hos alla betydande intellektuella prestationer finns något betänkligt.
Detta gäller också den senaste i raden av Nordins egna böcker. Det går inte att komma ifrån att Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis, 851 s) är en formidabel intellektuell prestation. Nordin har en suverän överblick och enastående förmåga att beskriva komplexa företeelser och abstrakta teorier på ett begripligt sätt. Den tegelstenstjocka boken i vilken hundratals namn passerar revy behandlar det filosofiska tänkandet sedan det förra seklets början med fokus på det tyska, engelska och franska språkområdet, även om Nordin dessutom redogör för huvudlinjerna i filosofins utveckling i Spanien, Italien, de nordiska länderna, Östeuropa och Ryssland.
Men trots dess stora förtjänster är det något i boken som ter sig rätt betänkligt. Åtminstone delvis har detta att göra med författarens motvilja mot diverse samtida företeelser och hans allmänna kulturpessimism. Nordins värld är mörk och det finns hos honom en underton av att hela vår civilisation – för att inte tala om den svenska kulturen – är hotad. Det är illa, menar han, mycket illa, och det blir bara värre.
Nordin är en klassisk humanist av det alltmer sällsynta slaget: spränglärd, välskrivande, produktiv, pessimistisk, konservativ. Det sistnämnda har han dock inte alltid varit. Som så många andra intellektuella och akademiska fyrtiotalister som befinner sig på högerkanten i dag lockades han under 70-talet och det tidiga 80-talet av tidens radikala politiska strömningar med förhoppningar om att en annan värld är möjlig. Han hörde till kretsen kring vänstertidskriften Zenit och tog starka intryck av och skrev om tänkare som Marx, Lenin och den italienske kommunisten Gramsci. Nordin var också medredaktör för en bok om de ”socialistiska krigen” i Sydostasien.
Liksom för många av hans generationskamrater blev marxismen emellertid en besvikelse. Nya politiska vindar blåste, och under 80-talet avföll Nordin från sina gamla vänsterideal. Samtidigt gjorde han en mindre svajig akademisk karriär. Han skrev sin avhandling i teoretisk filosofi men övergick snart till idé- och lärdomshistoria, ett ämne i vilket han så småningom blev professor vid Lunds universitet. Under årens lopp har han publicerat ett stort antal böcker, däribland flera filosofihistoriska översiktsverk, läroböcker om det politiska tänkandets historia och globaliseringens idéhistoria liksom levnadsteckningar över Fredrik Böök och Ingemar Hedenius. Ja, han har rentav skrivit en ”biografi” över 1900-talet.
Emellanåt har Nordins tilltagande kulturkritiska hållning också tagit sig mer samtidspolitiska – och i mångas ögon säkert mer betänkliga – uttryck. Till exempel publicerade han 2008 ”Humaniora i Sverige. Framväxt – guldålder – kris”, en akademisk stridsskrift där han pläderar för ett återvändande till de ideal som var förhärskande under det som han betraktar som humanioras guldålder fram till 60-talet: ”Svensk humaniora måste söka återvinna det som förlorats – lärdomen, de långa linjerna bakåt i tiden, förtrogenheten med de förflutna och därmed främmande tänkesätten, de lärda språken, den europeiska kulturen.” Samtidigt vänder han sig med emfas mot postmodernismen, genusvetenskapen och annat som han menar har undergrävt humanioras ställning. Mot detta kan man – bland annat – invända att just de teoretiska strömningar som Nordin dömer ut tvärtom har vitaliserat humaniora och bidragit till att man där tagit sig an mängder av nya angelägna frågor och problemområden. Det är något som Nordin står främmande inför.
Knappast mindre betänkliga ter sig de uttalanden som Nordin på senare tid gjort om den svenska integrationspolitiken. I artikeln ”En intellektuell revolution”, publicerad i tidskriften Axess, ger han en synnerligen dyster bild av det som han beskriver som de senaste decenniernas massiva invandring till Sverige. Till skillnad från tidigare invandring, som exemplifieras med tyska köpmän på 1500-talet och vallonerna under det följande seklet, har den senaste invandringsvågen inneburit en demografisk, ekonomisk, politisk och intellektuell revolution av sällan skådat slag, hävdar Nordin. Och det står klart att han inte betraktar detta som något positivt, i synnerhet inte när det kombineras med en mångkulturell politik vars grundidé enligt Nordin är att Sverige ska anpassas till invandringen i motsats till integration som innebär att invandrarna anpassas till Sverige. Detta är en högst diskutabel verklighetsbeskrivning som enkelt låter sig brukas eller missbrukas av olika invandringsfientliga grupperingar, även om Nordin inte säger sig vilja ta ställning i ”invandringsdebatten”.
Samtidigt är det uppenbart att han i sin nya bok anstränger sig för att hålla tillbaka de egna åsikterna. På det stora hela är framställningen i själva verket påfallande balanserad, till både form och innehåll. Boken är strukturerad i fem kronologiskt avgränsade delar med rubrikerna ”Sensommar 1900−1914”, ”Höststormar 1914−1939”, ”Den frusna tiden 1939−1960”, ”Islossning 1960−1989” och ”Vårbrytning? Filosofin sedan 1989”. I inledningen för Nordin ett intressant resonemang om hur filosofin till sin natur är polemisk. Filosofer har alltid en agenda och med sina tankar och texter griper de in i olika diskussioner. Det är en lovvärd ansats som Nordin också följer upp.
Men intressant nog nöjer han sig inte med att relatera de filosofiska idéerna till andra idéer, utan han kopplar dessutom samman dem med det samhälle som tänkarna levde i. Således kan man här läsa om hur filosoferandet förändrades genom första världskriget eller på vilket sätt Stalins död 1953 kan betraktas som en ”kunskapsteoretisk händelse” och vilka de filosofiska konsekvenserna blev av Berlinmurens fall 1989.
Fackfilosofer är inte sällan av uppfattningen att den här typen av samhälleliga händelser och skeenden inte har något som helst att göra med filosofihistorien, utan att man i studiet av den ska koncentrera sig helt på analysen och värderingen av de faktiska argumenten, som Anders Wedberg gjorde i sin klassiska filosofihistoria. Det Nordin gör är – tack och lov – något helt annat. Idéerna sätts in i sina sociala och politiska sammanhang. Faktum är att jag gärna hade velat se att han hade gjort ännu fler och mer djupgående kopplingar mellan den filosofiska och den samhälleliga utvecklingen, som en dialektisk syntes av det bästa i den nya boken och i biografin över 1900-talet.
Jag kommer här att tänka på en utmaning som nyligen formulerats av Slavoj Žižek. I artikeln ”Är det fortfarande möjligt att vara hegelian i dag?” (som snart publiceras på svenska i antologin ”Att läsa Hegel”) efterlyser den slovenske filosofen en hegelsk tolkning av det senaste århundrades historia. För att kunna göra en sådan tolkning krävs det, menar han, att man vågar ”vara mer hegelian än Hegel själv, att utforska och förverkliga möjligheterna i Hegels tänkande som Hegel själv inte vågade fullfölja”. Žižek fortsätter: ”Löftet i en sådan gest är enormt – ända till politikens domän. Kvantfysikens ontologiska dimension, misslyckandena i de kommunistiska projekten under 1900-talet, den globala kapitalismens återvändsgränder – alla väntar de på en hegelsk tolkning.” Ja, visst skulle det vara fantastiskt att få ta del av en sådan framställning av det senaste seklets historia. Och är det någon svensk som vore förmögen till det så är det väl just Svante Nordin (jo, även Sven-Eric Liedman). Men det är en annan historia.
”Filosoferna” utmärker sig över huvud taget inte av några spekulativa resonemang eller mer djuplodande analyser. Boken är i stort sett deskriptiv till sin karaktär. Även om idéerna relateras till samhälleliga och politiska förhållanden blir framställningen på sina ställen väl redovisande, med små – i många fall förvisso originella – porträtt av den ene filosofen efter den andra. Överlag följer presentationerna ett likartat mönster: först sägs något om när filosoferna levde, var de studerade, vad de skrev sin avhandling om, hur deras fortsatta akademiska karriär såg ut, följt av en utläggning av deras filosofiska huvudidéer och deras inflytande på samtiden och eftervärlden, särskilt i de fall då filosoferna bildade skolor.
Nordin framhåller att de två skolbildningar som varit mest inflytelserika under det senaste århundradet är fenomenologin och den så kallade analytiska filosofin. Till en början försökte man inom båda att hitta en säker utgångspunkt för tänkandet. En stor del av 1800-talets filosofi hade gått i idealismens tecken och en central uppgift kring sekelskiftet 1900 blev att formulera en säker grund för en annan slags filosofi. Detta är tydligt hos den moderna fenomenologins grundare Edmund Husserl, av Nordin kallad ”den store börjaren”, men också hos den analytiska filosofins pionjärer som Gottlob Frege och Bertrand Russell. Under det att Husserl strävade efter att ”gå till tingen själva” sökte de analytiska filosoferna sin grund i en ny matematisk logik. Ingen av dem kan väl egentligen sägas ha lyckats med sina föresatser, men de forskningsprogram som de formulerade vidareutvecklades av senare filosofer. Husserls främste lärjunge blev Martin Heidegger medan det analytiska programmet följdes upp av bland andra Ludwig Wittgenstein.
Heidegger och Wittgenstein – vilka Nordin skriver alldeles utmärkt om – har av Richard Rorty utnämnts till två av 1900-talets tre mest betydelsefulla filosofer. Den tredje var John Dewey. Detta är knappast en uppfattning som Nordin delar med tanke på hur kortfattad han – tyvärr – är om både Dewey och den pragmatism som han representerade. Det finns också annat som blir styvmoderligt behandlat i den aktuella boken. Inte oväntat gäller det framför allt den kontinentala filosofins utveckling under de senaste decennierna, inklusive vissa feministiska, postkoloniala och ”postmoderna” teoribildningar som Nordin tidigare sökt ta heder och ära av i sin bok om humaniora i Sverige.
Även om han i ”Filosoferna” försöker vara opartisk skiner oviljan mot dessa och närbesläktade former av tänkande igenom. För att bara nämna ett par exempel: stora delar av den filosofi som förenklat klumpas ihop som poststrukturalistisk och postmodern reduceras här till en sorts antihumanism; Emmanuel Lévinas, det senaste århundradets kanske viktigaste etiska tänkare, avklaras på bara någon sida, och två av vår tids mest inflytelserika levande franska filosofer, Jean-Luc Nancy och Jacques Rancière, är inte ens omnämnda (medan flera sidor ägnas åt en långt mindre betydande filosof som den kulturkonservative engelsmannen Roger Scruton, som hårdlanserats i Sverige av tidskriften Axess). Liksom många andra företrädare för den kontinentalfilosofiska traditionen är Nancy och Rancière verksamma i gränsområdet mellan filosofi och estetik. Det är ett fält om vilket Nordin över huvud taget har påfallande litet att säga.
Dessa invändningar bör dock inte skymma det faktum att Svante Nordin har skrivit en synnerligen rik, läsvärd och användbar bok om det västerländska filosofiska tänkandet sedan år 1900. Att den i vissa avseenden ter sig betänklig hindrar inte att det är fråga om en betydande intellektuell prestation.
