Ack, kalla kriget. Genom diktaturerna bakom järnridån gjorde det livet odrägligt för tiotals miljoner människor. För världens underrättelsetjänster betydde det dock spänning och en känsla av att påverka händelsernas gång. ”Krigets” sista dagar kunde ha varit jättarna CIA:s och KGB:s slag. Men historien sprang förbi dem, berättar en CIA-chef i en unik rapport inifrån.

Utan CIA hade Sovjetunionens krig mot Afghanistan antagligen förlöpt på ett annat vis. Utan Milt Bearden och James Risen hade vi i vår tur kanske inte vetat vad det var den amerikanska underrättelsetjänsten gjorde i och runt Afghanistan på 80-talet. Bearden, chef för CIA:s Afghanistanverksamhet under Sovjetunionens invasion av landet, och därefter chef för CIA:s östblocksavdelning, uppdagar med hjälp av New York Times-reportern James Risen i The Main Enemy: The Inside Story of the CIA‘s Final Showdown with the KGB (Random House, 560 s), hur USA:s samarbete med den afghanska gerillan gick till. Han beskriver sitt och CIA:s nära samarbete med den pakistanske diktatorn Zia ul-Haq: det var med Pakistan som bas som USA hjälpte gerillan. Pakistan var därtill förstås en viktig allierad i kalla krigets bipolära värld.

Bearden, CIA:s man på plats, hjälpte på 80-talet till att förse den afghanska gerillan med amerikanska Stinger-missiler. Han hade regelbundna konsultationer både med Zia och gerillaledarna. Just på grund av CIA blev Sovjetunionen, som med sin 120 000 man starka armé 1979 tänkt sig en nätt invasion av grannlandet Afghanistan, fast i en sörja som inte slutade förrän Michail Gorbatjov med landets kollektiva svans mellan benen slog till reträtt. CIA såg till att ge Sovjetunionen ett eget Vietnam. Men CIA varken rekryterade eller utbildade arabiska frivilliga, förklarar Bearden. Usama bin Ladin skulle enligt honom alltså inte ha haft någonting med USA att göra.

Den dagliga verksamheten på stormaktsslagfältet Afghanistan var huvudsakligen av praktisk natur. En dag kontaktade de afghanska rebellerna Bearden via den pakistanska underrättelsetjänsten: de hade skjutit ner ett ryskt stridsplan och CIA kunde som vanligt få köpa planet, som bara skadats lätt. Men vad skulle man göra med piloten, en sovjetisk överste? Bearden betalade rebellerna, som hade rykte om sig att vara mycket grymma mot sina sovjetiska fångar, med ytterligare några raketer och bilar för att de skulle släppa honom. Tre år senare såg Bearden piloten igen. Han hette Aleksandr Rutskoj och han hade blivit Boris Jeltsins vicepresident.

Så nära världshändelserna är underrättelsetjänsterna, särskilt om de heter CIA och KGB. Allmänheten har tidigare bara kunnat ana sig till trebokstavsorganisationernas roll i politiken. Förbluffande nog har CIA:s censuravdelning släppt igenom Beardens redogörelse, som innehåller avslöjanden om vad som förefaller vara spioneriets samtliga trick. (Bearden noterar i förordet att endast ett fåtal detaljer strukits.) ”Trots att jag känner till CIA väl var vissa saker nya också för mig. Också beskrivningen av Sovjetsidan är bortsett från några mindre sakfel riktig”, berättar KGB:s förre kontraspionagechef Oleg Kalugin för mig i en telefonintervju.

Trots signalspaning och andra avancerade hjälpmedel är spionageyrket påfallande lågteknologiskt och handlar om parker, bänkar eller träd som fungerar som så kallade brevlådor, där spionen lämnar material åt sin kontakt på fiendesidan i utbyte mot instruktioner och belöning. Bearden berättar om hur kända officerare, som vet om att de är förföljda, åker hem till en vanlig ambassadanställd, klär om sig till denne och beger sig ut på uppdrag. Under tiden sitter ambassadtjänstemannen knäpptyst i sin avlyssnade lägenhet. Han berättar om hur agenten hoppar ur sin bil när den kör runt ett hörn och hustrun kör vidare med en docka bredvid sig.

Under åren fann många tvivelaktiga figurer vägen in i CIA. En av dem, Edward Lee Howard hade, innan han avslöjades efter ett tips från en rysk KGB-agent, hunnit anförtros en ansenlig mängd hemlig information. Han hade bland annat lärt sig hur man slipper undan FBI:s kontraspioner och hade fått reda på vilka KGB-agenter som spionerade åt CIA. När han fick sparken från CIA hämnades han genom att för KGB förråda toppingenjören och dissidenten Adolf Tolkatjevs spionage åt CIA.

Howards avslöjanden förklarade hur det kom sig att vissa av CIA:s ryska källor avslöjades under 1985, den amerikanska underrättelsetjänstens annus horribilis. Att alla utom två av källorna förråddes kunde dock inte bara skyllas på honom. Något mer måste ligga bakom förlusterna, förstod CIA, men ändå tillsattes bara en liten undersökningsgrupp, som ända fram till 1994 inte kom någon annan mullvad på spåren. Då greps Aldrich Ames, som för att tillfredsställa sin colombianska hustrus materiella begär sålt sina tjänster till Sovjetunionen. Milt Bearden hade varit Ames chef på Östblocksavdelningen.

Men inte heller Ames upplysningar räckte för att förklara CIA:s manfall 1985. År 2001 kom man på FBI-agenten Robert Hanssen för att sedan 1979 ha spionerat åt Sovjetunionen. Han lämnade disketter och kopior till sin KGB-motpart i plastkassar under en gångbro i en Washingtonförort; men inte heller detta räckte som förklaring. Här släpper Bearden och Risen en bomb: CIA letar fortfarande efter en mullvad.

När östblocksstaterna föll som dominobrickor träffades CIA:s och KGB:s ledning ett par gånger. Den dåvarande sovjetiske kontraspionagechefen, Leonid Nikitenko, njöt trots omständigheterna av sitt arbete. ”Det finns ingen sysselsättning som är lika bra som underrättelseverksamheten. Vi är politiker. Vi är soldater. Och framför allt är vi skådespelare på en fantastisk scen”, svärmade han inför sina CIA-kolleger.

Visst kan man förstå honom. Att ständigt vara på sin vakt, att inte kunna tala i telefon, att tvingas ha hemligheter för sin familj och att ofta riskera sitt liv låter visserligen inte så eftersträvansvärt. Å andra sidan är man hela tiden med där historien vecklar ut sig – och ofta ligger man steget för. Kalla krigets spioner var, som Bearden och Risen visar, just såväl soldater som skådespelare.

En skådespelare och soldat i den okände resenärens gestalt var det som i mörkret på nattåget mellan Moskva och Leningrad tryckte ett kuvert i handen på CIA-mannen Jack Downing. I kuvertet fann Downing ett brev från en frustrerad agent inom KGB:s kontraspionage, som helst av allt ville komma till USA. Han erbjöd sig att spionera för USA. CIA var akut medvetet om att man aldrig går säker för fiendens spionage och rekryteringsförsök, men man nappade och döpte sin nya källa till Prologue.

Kommunikationen, instruerades amerikanen av sin nye rekryt, skulle ske genom Downings bil. Varje fredagskväll skulle amerikanen och hans fru gå på restaurang och under tiden lämna bilen öppen. KGB-mannen skulle låtsas undersöka den men i stället lämna material. Snart hade Prologue rekryterat fyra nya KGB-mullvader åt amerikanerna. Downing och CIA-högkvarteret Langley utanför Washington visste inte om de skulle jubla eller bli misstänksamma. De chansade på att Prologue inte var ett sovjetiskt trick. Downing fortsatte gå på restaurang varje fredagskväll i förhoppningen att Prologue skulle lämna något i hans bil.

När Prologue plötsligt signalerade att han blivit avslöjad och måste slussas ut ur landet ordnade CIA det. Pang! Där gick fällan igen. KGB hade duperat motståndarna och lärt sig mer om hur de arbetade.
Å andra sidan är friskt vågat hälften vunnet. Hade CIA:s kontraspionagechef mellan 1955 och 1975, James Jesus Angleton, inte varit så paranoid hade CIA kunnat rekrytera fler KGB-mullvader och på detta vis insett att Sovjetunionen var en koloss på lerfötter. Hade proffsigare underrättelsearbete kunnat förkorta kalla kriget?

Under ”krigets” slut, när vinnarnas och förlorarnas konturer började visa sig, hade underrättelsetjänsterna dock svårt att hänga med. KGB visste inte vilket ben det skulle stå på under kuppen mot Gorbatjov. CIA visste i sin tur inte någonting om någon kupp förrän man såg det på CNN. Vita huset fick också veta om revolten genom CNN. ”CIA hade helt enkelt inga källor inom Kreml som kunde ge oss pålitlig information om när och var en kupp skulle kunna äga rum”, förklarar Bearden. Hade man haft det hade man vetat att KGB visserligen hade ett formidabelt spionagenätverk men ändå var husbondens röst: ”KGB:s analytiker kom bara fram till de resultat Sovjetledningen ville höra”, säger Oleg Kalugin.

Vad Bearden inte talar om är att han i egenskap av högt uppsatt CIA-chef kanske utropade kalla krigets slut för tidigt. ”Bearden och hans medarbetare blev för självbelåtna efter att USA vunnit kalla kriget och ville inte på allvar spionera mot Sovjetunionen och Ryssland. När Vasilij Mitrokhin erbjöd Bearden sitt arkiv [med namn på hundratals ryska agenter i utlandet] avböjde han och då fick britterna det i stället”, påpekar Kalugin. (Fallet finns beskrivet av Christopher Andrew och Mitrokhin själv i boken ”The Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB”, 1999.)

Oanade möjligheter gavs CIA efter Berlinmurens fall. Så många ryssar med spionageerbjudanden infann sig på amerikanska ambassaden i Östberlin att CIA, som tidigare gjort vad som helst för att fånga en ryss, nu inte hade tid eller råd att ge dem alla sin uppmärksamhet. En ung pilot med postering i DDR vann dock amerikanernas öra och kopierade i gengäld alla det sovjetiska stridsflygets manualer åt amerikanerna. Ett år senare, när USA krigade mot Saddam Husseins Sovjetutrustade flygvapen, blev han än intressantare.

Med östtyskarna var det annorlunda. Det hade varit snart sagt omöjligt att få Stasi-medarbetare att spionera åt CIA. Hauptverwaltung Aufklärung (HVA), spionagelegenden Markus Wolfs underrättelsetjänst, var lika ogenomtränglig. Detta hade under kalla kriget gjort Berlin till en ur spionagesynpunkt ganska ointressant stad för CIA. Brandenburgska gossakademin kallades Berlin skämtsamt av CIA, som bara skickade färskare agenter dit.

Inte heller efter DDR:s kollaps var de forna östtyska spionerna – till skillnad från sina sovjetiska bröder – villiga att sälja sin kunskap till amerikanerna. CIA:s ganska naiva idé att ringa upp HVA-officerare i hemmet ledde ingen vart. Inte mycket bättre gick det med CIA:s operation dörrknackning. HVA:s USA-chef Jürgen Rogalla lät en CIA-man stiga in i hans lilla typiska DDR-lägenhet. Han lyssnade på erbjudandet och bad amerikanen komma tillbaka om ett par dagar. När denne återvände lyssnade Rogalla igen artigt på anbudet men svarade att han hade bestämt sig för att avböja. Han hade dock en överraskning, sade han till CIA-gästen och ropade: ”Träd fram, Herr General!” Bakom draperiet till köket uppenbarade sig Werner Grossmann, Markus Wolfs efterträdare, och läxade i en fantastisk uppvisning av bibehållen yrkesstolthet upp kalla krigets vinnare. ”Vi vet vad ni och era officerare gör. Vi vet att ni trakasserar våra officerare inför deras familjer. Vi vet att er organisation är bättre än så här. Denna aktivitet är oprofessionell och måste upphöra. Annars går vi till polisen”, tillrättavisade han den häpne CIA-mannen.

För kalla krigets skådespelare har livet efter det stora dramats slut blivit ganska händelselöst. En KGB-man bor i Virginia och undervisar företagskonsulter. Oleg Gordievskij planerar att skriva en rysk kokbok. En CIA-officer blev etiklärare; en annan bokbindare. Ytterligare en annan är cirkuskonsult.