Det är som om den polska huvudstaden fått oväntat besök. Nybyggda Nationalstadion på Warszawas Pragasida på andra sidan Wisla-floden vid Poniatowskibron ligger som en gigantisk rymdfarkost synlig över hela stan. Polens största idrottsanläggning har ett tak på sju hektar som vid regn skyddar de 58145 åskådarna. Det är svårt att tro att Nationalstadion påbörjades så sent som 2008 och att den blev klar lagom till fotbolls-EM. Polackerna visade än en gång att de är sista minutens mästare.
Den nya Nationalstadion har byggts på exakt samma plats och med grusfyllningar från den demonterade Tioårsstadion, Stadion Dziesieciolecia. Den tidigare Nationalarenan öppnades 1955 och fick sitt namn som en påminnelse om krigsslutet tio år tidigare. Stadion byggdes av stenar och grus från upproret 1944, då Warszawa jämnades med marken och 300000 polacker dödades. Den jättelika tragedin skedde alltmedan Röda armén stod och tittade på eftersom det var ”fel” motståndsrörelse, den borgerliga AK, Hemlandsarmén, som hade rest sig. På Tioårsstadion arrangerades många stora idrottstävlingar och jättelika propagandafester till partiets ära.
Ett anagram av Warsaw blir saw war. Om någon huvudstad ”sett krig” så är det Warszawa. I andra länder öppnar sig tiden och historien som salar bakom varandra med fri genomblick. I Polen blandas lagren av grushögar med varandra. Dagens demokratiska Polen är ett resultat av modiga och envetna människor som vågade bekämpa den kommunistiska diktaturen.
En sådan hjälte, bortglömd genom förtryck och manipulationer under drygt två årtionden, är polacken Ryszard Siwiec. Hans öde är värt att påminnas om, inte minst i glädjen, glansen och yran av fotbolls-EM.
Den dramatiska händelsen utspelades i Warszawa den 8 september 1968 på Tioårsstadions tredje bänkrad i Sektor 13. Egentligen hade Ryszard Siwiec biljett till Sektor 37 men han satte sig medvetet mitt emot hederstribunen där kommunistpartiets ledning tronade med partichefen Wladyslaw Gomulka i spetsen. Siwiec var urtypen för en grå tjänstman med basker och blanksliten kavaj. Ingen kunde misstänka honom för något subversivt.
Klockan 12.15, mitt under en dansuppvisning med ungdomar i folkdräkter, häller den 59-årige Ryszard Siwiec lugnt och metodiskt bensin över sig, tänder på och börjar brinna. Åskådarna runt omkring den levande facklan ryggar tillbaka. Siwiec viftar med en polsk flagga och skriker: ”För vår frihet och er, länge leve det fria Polen!” Några åskådare fotograferar den makabra händelsen men UB, Bezpieka enligt den folkliga benämningen på säkerhetstjänsten, är snabbt framme och sliter filmen ur kameran. Någon kastar sin kavaj över den brinnande mannen som avvärjande ropar: ”Detta är ett skrik från en döende fri människa. Rädda mig inte, se vad jag har i väskan!” I en polisrapport står att Siwiec ”ändrade färg som en kameleont”. Den brinnande kroppen färgades från violett till grön och slutligen från brunt till svart, rött blod strömmande från ögon, näsa och mun.
Med mer än åttioprocentiga brännskador fördes Siwiec till Pragasjukhusets brännskadeklinik. Det märkliga, ja det ofattbara, är att Siwiec, vars kläder bränts bort från kroppen, hade kraft nog att gå till ambulansen utan hjälp. Festligheterna fortsatte som om ingenting hänt, orkestern spelade, barnen dansade. De allra flesta av de nära 100000 människorna på Tioårsstadion hann aldrig registrera vad som hade inträffat. De som nyfiket frågade eller bekymmersamt undrade upplystes av civilklädda säkerhetpoliser att en fyllbult, en a-lagare, av misstag tänt eld på sig själv. En tragisk händelse, ingenting att orda om.
På Pragasjukhuset föll Ryszard Siwiec i medvetslöshet och dog obemärkt efter fyra dagar. I tv, radio och tidningar omnämndes inte händelsen med ett enda ord. Siwiecs självförbränning var helt utan effekt, ett desperat skrik utan eko, en 59-årig tjänsteman som krävde demokrati lämnade jordelivet utan ens en skugga efter sig.
Säkerhetspolisen arbetade för högtryck. Det som förvånade den konspiratoriska politiska polisen var den totala avsaknaden av spår till någon västorganisation som CIA eller åtminstone till den antikommunistiska radiostationen Radio Free Europe i München som så många polacker lyssnade på fast det var förbjudet. För säkerhetspolisen var det viktigt att avslöja vilken politisk gruppering som Siwiec tillhörde. Det måste ha varit oroväckande för repressionsapparatens företrädare att Siwiec inte hade några sådana förbjudna kontakter. Utåt var han naturligtvis ”en ensam galning”, internt ”en helt vanlig medborgare” som såg den katolska kyrkan som den enda självständiga och hederliga institutionen. Detta ”vi äro tusenden” måste ha betraktats som det mest hotfulla för maktapparaten.
Alla polisens efterforskningar pekade mot att den 59-årige revisorn Ryszard Siwiec från staden Przymysl genomförde sin protestaktion genom förberedelser in i minsta detalj. I Siwiecs väska fanns 29 maskinsskrivna flygblad. Vid husrannsakan hittade milisen ett politiskt testamente, en bandinspelning med titeln ”Det är ännu inte för sent”. På tågresan till Warszawa den där septemberdagen 1968 skrev han ett avskedsbrev till hustrun där det bland annat heter ”Jag mår så bra, jag känner ett inre lugn som aldrig tidigare i livet”. Hemliga polisen lyckades snappa åt sig brevet innan det nådde hustrun Maria. Först 22 år efter mannens död tilläts hustrun för första gången att läsa avskedsbrevet som inleddes med orden: ”Älskade Maria! Gråt inte. Det skadar dina krafter som du så väl behöver.” Varje dag i 22 års tid hade hustrun gråtit och grubblat över avsaknaden av ett avskedsbrev, det var så olikt Ryszard. Nu fick hon läsa brevet som bekräftade att maken var vid sina sinnens fulla bruk, att han var långt ifrån impulsiv.
Ryszard Siwiec var född 1909 i staden Debica som då var en del av Österrike. När fadern dog flyttade modern med barnen till staden Lwów (idag Lviv i Ukraina) där han studerade filosofi och ekonomi på Jan Kazimierz-universitetet. Under andra världskriget stred han i den borgerliga motståndsrörelsen AK, Hemlandsarmén. Fredsåret 1945 gifte han sig med Maria och tillsammans fick de fem barn. Familjen flyttade till Przemysl i östra Polen, idag Natos östligaste utpost. Han erbjöds bli historielärare men tackade nej: han ville inte ”lära ut dumheter och lögner” som påtvingades efter det kommunistiska maktövertagandet. Han tog istället jobb som revisor vid skatteförvaltningen, fattig men stolt, en Gogol-tjänsteman. Ett överlevnadsknep för att få den magra inkomsten att räcka till egna höns och kycklingar. Siwiec var passionerat intresserad av historia och ishockey. Vänner beskriver honom som intelligent, lågmäld och fåordig. Som praktiserande katolik satte han den heliga familjen och helgandet av livet före allt annat – och plötsligt hade han tagit sitt liv.
Tidpunkten för Ryszard Siwiecs självmord i september 1968 var ingen tillfällighet. Vad som i Polen kallas för ”marshändelserna” låg bara ett halvår tillbaka i tiden. Aldrig tidigare i kalla krigets historia har det västra och östra Europa marscherat till den grad i otakt som under studentupprorsåret 1968. Studenterna i väst krävde mer socialism, studenterna i öst krävde mindre socialism. Ryszard Siwiec såg hoppfullt på Polens strejker och demonstrationer och försökte förgäves komma i kontakt med strejkledarna. När det misslyckades spred han egentillverkade flygblad undertecknade med det patriotiska namnet Jan Polak. För polack var han, född i Österrike, uppvuxen i vad som blev Ukraina och boende i ett Polen som vanstyrdes av kommunisterna, ”en marginell grupp som inte hade någon som helst chans att komma till makten på demokratisk väg”, för att citera historieprofessorn Andrzej Paczkowski i ”Kommunismens svarta bok”.
Sedan sexdagarskriget mellan Israel och arabländerna hade kampen mot ”sionismen” blivit en viktig del av partiets politiska agenda. Denna antisionism övergick snabbt i antisemitism. Kommunistpartiet tvingade Polens judar att lämna landet i den värsta antisemitiska aktionen sedan andra världskriget. Varubristen var skriande och köerna långa. Judarna gjordes till syndabockar. Kommunispartiet hade allt mer avlägsnat sig från verkligheten och efter omfattande arbetaruppror två år senare föll regimen Gomulka. Kulturlivet var förlamat och kraftlöst.
Men den viktigaste orsaken till Siwiecs spektakulära självmord var en utrikespolitisk händelse. Två veckor tidigare, den 20–21 augusti 1968, deltog 40000 soldater ur den polska armén i inmarschen i Tjeckoslovakien och var nu behjälpliga med att kväsa demokratiseringsförsöket ”Pragvåren”. Warszawapaktsinvasionen av Tjeckoslovakien var för Siwiec sista droppen. Säkerhetspolisen noterade att i 64 städer spreds flygblad mot invasionen och på murar och väggar i 49 städer klottrades protestgraffitin mot inmarschen. Säkerhetstjänstens pådrag var därför omfattande inför Skördefestivalen på Tioårsstadion i Warszawa den 8 september 1968. Hemliga polisen ”lyckades” i sina ansträngningar, Ryszard Siwiecs tragiska död passerade obemärkt förbi. Först ett halvår efter händelsen kom radiostationen Radio Free Europe med en rapport som innehöll många felaktigheter. Därefter en censurerad tystnad på drygt 20 år ända tills kommunismens fall 1989.
1991 gjorde regissören Maciej Dryga dokumentärfilmen Uslyszcie mój krzyk, Hör mitt skrik. I hemliga polisens arkiv återfanns ett omfattande material med både filmer och fotografier från Ryszard Siwiecs död. År 2003 ville Polens president Aleksander Kwasniewski postumt tilldela Ryszard Siwiec Kommendörskorset Polens födelse. Familjen vägrade att ta emot denna orden eftersom Kwasniewski var sport- och ungdomsminister under den kommunistiska regimen. Sedan år 2009 bär en gata i Tjeckiens huvudstad Prag den polske självbrännarens efternamn, Ulica Siwiercova. Vid samma gata ligger passande nog Institutet för Undersökning av Totalitära Regimer. Sedan i maj i år finns vid nybyggda Nationalstadion i Warszawa både en skulptur och en gata uppkallad efter Ryszard Siwiec. Polackerna vet hur man ska hedra sina hjältar. Det var trots allt tack vare Ryszard Siwiec och andra modiga och självuppoffrande män och kvinnor som Polen nu är ett fritt och demokratiskt land.
Självbrännaren Ryszard Siwiec är precis som den vietnamesiske buddhistmunken Thich Quang Duc, den tjeckiske studenten Jan Palach, den litauiske studenten Romas Kalanta och den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi viktiga personer i den martyrologiska historien.
