Den 20 september 2001 träder president George Bush in i, inte det ovala rummet, som är brukligt vid tillfällen som dessa, utan i kongressen, för att hålla ett ”Tal till nationen”. Valet av lokal kom från hans numera välkända huvudrådgivare Karl Rove, som också låg bakom höstens valkampanj. Bush kliver upp i talarstolen, inför de samlade ledamöterna, och håller sitt beryktade anförande om ett förestående ”krig mot terrorismen”. Ett tal som ur många perspektiv är märkligt, och som fått en märklig, men slagkraftig rubrik: ”Freedom and fear are at war”. Men varför beslutades egentligen att Bush skulle hålla sitt tal i kongressen i stället för att vända sig till tv-kamerorna i ovala rummet?

Denna fråga besvaras i en liten skrift, som nyligen utkommit från Krisberedskapsmyndigheten med titeln ”We”re a peaceful nation”. Krigsretorik efter den 11 september (128 s) skriven av Brigitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet. Dels ansåg man, konstaterar Mral, att Bush var mer framgångsrik som talare när
han hade en faktisk publik att vända sig till. Men det som fällde avgörandet var att det ovala rummet bedömdes väcka olyckliga associationer. Det förknippades i alltför hög grad med det kalla krigets retorik – och här skulle det inte handla om något kallt krig. Kongressens talarstal, däremot, var den scen där inträdet i andra världskriget hade kungjorts. Man iakttog helt enkelt en klassisk retorisk insikt: att själva rummet, platsen, kan ge legitimitet och tyngd åt det som sägs – i det här fallet den grumliga argumentation som Bush skulle framföra och som bland annat hämtar stöd genom att anknyta till Pearl Harbor.

Bushs tal, som hölls nio dagar efter angreppen på WTC och Pentagon, är bara ett i den rad som analyseras av Mral; en rad som sträcker sig från hösten 2001 fram till Irakkriget våren 2003. Den amerikanske presidentens yttranden dominerar, men här diskuteras även anföranden av Tony Blair, Laura Bush och Colin Powell. Som ofta när man läser retoriska analyser av politisk talekonst slås man av hur primitiv och enkel denna diskurs är när den sätts på pränt – och följaktligen, hur skrämmande. Inte minst påminns man om det muntliga framförandets flyktighet, och hur det hämtar sin energi ur det formelartade, det förenklade och det visuellt slagkraftiga – som det kuriösa provrör Powell visade upp inför FN-församlingen när mjältbrandsbakterierna skulle bekräfta Iraks utveckling av ”massförstöreselsevapen”.

Det senare är för övrigt ett av de många vaga uttryck som propagandamaskinen bearbetat, och som Mral börjar bena upp i sin text. Hon diskuterar även den cyniska och fördomsfulla metaforik som skulle formulera angreppen i Afghanistan och Irak i termer av jakt, sport och spel; hon pekar på de olika avledningsstrategier som skulle dra uppmärksamheten bort från de faktiska krigsscenerna; och så vidare. Och även om mycket återstår att säga i saken, är denna lilla skrift – som även rymmer originaltalen i bilaga – en läsning som angår varje medborgare, och som borde placeras i små ställ intill kvällstidningarna i kiosker och butiker.

Mrals analyser har formulerats på ett språk som undviker retorikens mer tekniska begreppsapparat. Men för den som önskar dyka djupare ner i detta artrika hav finns många möjligheter i dag. Retoriska handböcker och historiker saknas inte i hyllorna, även om kvaliteten skiftar ordentligt. Ett nytt tillskott utkom tidigare under 2004, med den nyktra titeln Retorisk handbok med lexikon (Libris, 526 s). Om denna inte fick mig att hoppa och jubla, lockade ändå dess andra led. För om man finner flera utmärkta verk på andra språk, som Richard Lanhams lätthanterliga ”A Handlist of Rhetorical Terms”, råder en brist på lexika på det svenska språket.

De drygt 510 sidor med termer som Christer Hanefalk, Stefan Hedlund och Kurt Lindholm fyllt sin lunta med – efter den inledande handboksdelen – rättar till detta missförhållande. Det är en omfattande och generöst exemplifierad katalog av figurer, troper och annat. Imponerande är inte minst viljan att till varje uppslagsord
erbjuda exempel och konkretiseringar. Således kan man provsmaka en populär ”kataplexis” (hämndlöfte) från ”Gudfadern”: ”I”ll give him an offer he can”t refuse”, eller en komisk ”barbarismus” (språkblandning) från jag vet inte var: ”Nä, nu går jag i roofet”. Eller man kan notera konstrasten mellan en ”hypallage” (ordförväxling) från Shakespeare – ”Vad ingen mans öga har hört, vad inget öra har sett, vad ingen hand har smakat, vad ingen tunga kan tänka ut, vad hans hjärta inte kan berätta – om vilken min dröm var” – och en fånerism hämtad från samtidens felsägningsförråd: ”Verkligen bra gjort – jag är importerad.”

Och det är förstås så, att retorikens monstruöst rika terminologi är lika tillämplig på vardagens språkformer som på finsnickrade orationer och klassisk poesi. Man behöver i dag knappast påminna om hur metaforer och metonymier utgör väsentliga byggstenar i varje tal och text. Om någon säger ”paronomasia” i ett samtal på bussen, kanske man känner sig lätt alienerad, men om man översätter det till Göteborgsvits (som man gör på innerfliken till denna bok), är det knappast någon som hajar till. Det besynnerliga är, att när jag börjar bläddra i lexikonet för att finna definitionen (och inte minst exemplifieringen) av ”paronomasian” har jag svårt att hitta den. För den kan väl inte saknas, efter att ha agerat blickfång?

En läsning av bokens inledningen förklarar saken. Alla termer har nämligen ordnats alfabetiskt efter sitt latinska namn, vilket motiveras med att retoriken fick sin mest genomförda systematisering i Rom. Och på sätt och vis kan man ha förståelse för detta tilltag. Retorikens begreppsraseri äger ju rum på två språk: grekiska och latin. Dessutom har många ord kommit att försvenskas, även om de ligger nära sin ursprungliga rot. Problemet har man löst genom att ha flera olika register, ett gemensamt, ett grekiskt, ett latinskt och ett svenskt. Ändå kan man inte komma ifrån att det är litet förbryllande att finna ”metafor” (som den kanske mest kända av retoriska troper) under ”T”, eftersom dess latinska namn är ”translatio”; eller att dess syskon ”metonymi”, som inte ens står att finna i det gemensamma sökregistret, först måste uppsökas i det grekiska registret och därefter slås upp under dess latinska namn ”transmutatio”. Det skulle förstås innebära att boken växte en del, och det skulle innebära ytterligare arbete, men man kunde tänka sig att de mest kända och etablerade begreppen listades i själva lexikonet också under sitt grekiska och/eller försvenskade namn med en korsreferens till det latinska.

Att mer än tvåtusen år gamla begrepp och modeller fungerar för att analysera samtida politisk diskurs såväl som vardagsspråkliga operationer är något som ofta understryks i böcker om retorik (ibland med spelad häpnad). Samtidigt är det vilseledande att påstå att tänkandet kring detta ämne och användningen av dess redskap ständigt är desamma. Under de senaste femtio åren eller så har retoriken på nya sätt kommit att införlivas i reflektionen kring kulturella uttrycksformer, i humaniora och filosofi. Med viss automatik går tankarna till de strukturalistiska analyserna (hos Roland Barthes eller Gérard Genette till exempel) eller den poststrukturalistiska och post-nietzscheanska reflektionen kring språk hos exempelvis Jacques Derrida.
Mindre känt är det arbete som den belgiske filosofen Chaïm Perelman (1912- 1984) skulle bedriva under ett fyrtiotal år, delvis tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, och som skulle utmynna i vad som kommit att kallas ”den nya retoriken” (la nouvelle rhétorique). Den som har introducerat Perelman för oss läsare här i Sverige är Mats Rosengren, som bland annat ägnade sin avhandling åt hans verk. Det är också Rosengren som nu översatt en bok från det sena 70-talet med titeln Retorikens imperium (Symposion, 204 s), i vilken de centrala dragen i denna nya retorik sammanfattas.

Perelmans tänkande handlar dock mindre om talekonst i begränsad mening och mer om ett försök att befrukta filosofin genom ett närmande till retoriken. Inte minst är det argumentationsteorin som står i fokus för hans arbete. Efter att ha inlett sin filosofiska bana som logiker i Freges efterföljd insåg Perelman, i anslutning till en undersökning av värdeomdömen, att logikens väg, och upptagenheten vid formella bevis, inte var produktiv om man ägnade sig åt ”naturliga” språk. I stället var det i retoriken och i Aristoteles dialektik som han kunde finna en utgångspunkt.

En grundtanke hos Perelman är härvidlag att varje språkhandling – om man bortser från matematikens och logikens symbolspråk – rymmer ett mått av retoricitet. Det vill säga: varje yttrande riktat till andra människor inbegriper en viss synvinkel och ett visst ställningstagande. Som Rosengren skriver i sitt upplysande förord: ”Den nya retoriken påminner oss om och lyfter fram flera av vår tanketraditions bortträngda förutsättningar – bland annat att språket redan utövar ett slags våld; att kommunikation inte ens i lyckliga undantagsfall är intresselöst informationsutbyte mellan jämlikar; att sociala, kulturella och religiösa spänningar och konflikter utspelar sig i vårt tal och våra samtal.”

Därmed kan inte heller den nya retoriken begränsas till det offentliga tal som traditionellt varit ämnets domän, och såväl synen på talaren som auditoriet förskjuts. Perelman aktualiserar således allt från intima, intrapersonliga överläggningar till argumention riktad mot det han kallar det ”universella auditoriet”, för att undersöka de skiftande villkoren när det gäller att övertyga olika adressater. Till viss del kommer de resonemang han för att återkopplas till det klassiska retoriska systemet, och han nämner här och var vilka figurer och troper som är tillämpliga i olika sammanhang – samtidigt som han poängterar faran med att låta retoriken reduceras till ”elocutio”, till en fråga om stil. För det är argumentationen, och inte minst argumentationsteknikerna, som är väsentliga.

Merparten av hans bok består också av en genomgång och analys av sådana tekniker, vilka har delats upp i tre stora block: ”Kvasilogiska argument”, ”Argument som baseras på verklighetens struktur” och ”Argument med exempel, illustrationer och modeller”. I den första gruppen finner man argument som pekar på motsägelser, som upprättar identiteter och definierar, som knyter an till rättvisa och ”reciprocitet”, sannolikhet, kvantitet och så vidare. Den andra gruppen rör succession, ”koexistens” (till exempel argument baserade på förbindelsen mellan en person och hennes handlingar) och symboliska relationer. Och den tredje tar bland annat upp argumentation med hjälp av exempel; en metod som spelat en central roll i den klassiska talekonsten. Perelman belyser dessa olika typer ur olika perspektiv och åskådliggör hela tiden sina tankar med citat från både äldre och modern litteratur, även om den franske 1600-talspredikanten Bossuet är en favorit.

I de avslutande kapitlen i boken utförs även en analys av metaforen och analogin, och Perelman tar upp det intressanta begreppet ”dissociation”, för att peka på hur en åtskillnad mellan två termer, placerade i en hierarkisk relation, utgör en fundamental struktur i vårt sätt att argumentera. Man upprättar gärna, implicit eller explicit, binariteter som bokstav/ande, handling/person, språk/tänkande, där den andra termen i varje par uppvärderas och polariseras mot den första. Och det är kanske inte minst vid sådana tillfällen som närheten till Derrida och andra, som Rosengren har pekat ut, blir synlig.

Men även Perelmans betoning av det ändliga livet som en förutsättning för filosoferandet rymmer likartade ekon. När han på slutsidorna lyfter fram en sådan besinnande position som förebildlig, anger han också det grundläggande skälet till en misstro mot propagandans och den politiska retorikens idealistiska ordballonger (”Frihet”), liksom möjligheten att kritisera dem. För allt detta storslagna tal som omger oss måste i slutänden placeras i det begränsade ljus som faller från en viss plats i samhället och historien – till exempel på en talarstol i den amerikanska kongressen.