Ett säkert tecken på litterär storhet i Frankrike är att som författare bli upptagen i förlaget Gallimards påkostade och vackert inbundna serie Bibliothèque de la Pléiade. De långa förorden, de utförliga noterna och den noggranna textkritiska apparaten har gett serien en framskjuten ställning i den franska bokutgivningen och gjort den till ett självklart referensverk för forskare och den intresserade allmänheten. En författare vars romaner och prosaberättelser nyligen har getts ut i denna prestigefyllda serie är Georges Bataille - Romans et récits (utg J-F Louette, 1 540 s).
Från slutet av 1920-talet, när Bataille publicerade sina första kulturhistoriska studier, och fram till sin död 1962 gjorde han sig framför allt ett namn som filosof och sociolog, även om han skrev om många andra ämnen inom humaniora samt ekonomi. Batailles teoretiska skrifter och artiklar har inspirerat åtskilliga tongivande filosofer och tänkare under efterkrigstiden, bland vilka Habermas, Baudrillard, Foucault, Derrida och Lacan förtjänar att nämnas. Batailles inflytande, som under hans livstid var begränsat, har tilltagit efter hans död och litteraturen om honom växer för varje år, inte minst den anglosaxiska.
Bataille är inte en filosof i traditionell bemärkelse, i hans verk blandas vetenskaplig analys med essäliknande, ofta biografiskt färgade, betraktelser. Texterna är sällan systematiskt strukturerade och framställningen av viktiga tankar och argument gör ett impressionistiskt intryck.
Av central betydelse i Batailles tänkande är vägran att underkasta sig en etablerad samhällelig ordning. I stället förespråkar han individens revolt mot konventioner och sociala institutioner. Han väjer varken för det moraliskt anstötliga eller brottsliga så länge det leder människan bort från invanda och vardagliga erfarenheter. Utan ett perverterat hjärta liknar människan, enligt Bataille, en ”bergsklättrare som somnar innan han har nått toppen av berget”. Att överträda det tillåtna och bejaka även det obscena och det onda är att ge efter för den livgivande energi som Bataille fann i primitiva kulturers offerhandlingar och rituella förslösande av rikedomar, så kallade potlatch, och på vilken han byggde en ekonomisk teori.
I förordet till berättelsen ”Madame Edwarda”, kanske den bästa sammanfattningen av Batailles idéer om det erotiska, säger författaren att det inte finns något motbjudande som inte är besläktat med begäret och att extasen enbart nås om vårt mål, hur avlägset det än kan verka, är döden och det som förstör våra liv. Det är ingen paradox att man i Batailles texter möter både impotenta vällustingar och kvinnor som finner njutning i förnedring.
Eftersom det erotiska till sin natur är obscent, kan Bataille säga om en vacker kvinna att hennes muns skönhet inte är mer sann än hennes kön som ”hemlighetsfullt under kjolen öppnar sig åt smuts”. Allt som har ett synligt ansikte har också, enligt Bataille, ett annat som är osynligt. Michail Bachtins klassiska beskrivning av den monstruösa kroppen hos Rabelais skulle kunna användas för att analysera kroppen i Batailles texter ty kroppsöppningarna är, som Bachtin framhåller, utbytbara hål och skillnaden mellan det sublima och det tarvliga suddas därmed ut. Likheten mellan de två författarna förstärks om man tar hänsyn till det nära förhållandet mellan skrattet och det obscena som finns hos både Rabelais och Bataille. Det skändliga, döden och erotiken vävs således hos Bataille samman till en dunkel ateistisk mystik som dock inte saknar likheter med religiös extas.
Bataille studerade i tjugoårsåldern till präst men lyckades inte behålla tron, och efter att ha slagit sig ner i Paris inledde han i början av 20-talet ett utsvävande liv. Senare skulle han skriva: ”Jag gav efter för alla lustar, förtärd av otålighet och leda som jag var. Jag hade bara en tanke i mitt sinne, att gå så långt som möjligt och, med risk för att dö, att snudda vid varats tomhet. Jag gav aldrig upp hoppet att kunna gripa denna ogripbara tomhet. Jag sökte på bordeller och överallt där det var möjligt att njuta av nakenhet /.../ För att ytterligare förstöra mitt vardagliga jag, hällde jag i mig mängder av alkohol”.
Tänkaren Bataille prövade olika teoretiska möjligheter för en filosofi i revoltens och erotikens tecken. Privatpersonen Bataille praktiserade i mindre skala en sådan livsstil. Författaren Bataille, däremot, tog det definitiva steget in fantasins värld där även det mest förbjudna kunde realiseras. I hans skönlitterära texter ekar det tungt från Sade, Baudelaire och Lautréamont. När Bataille använde sig av obscena och oanständiga ord kände han att ”människans outhärdliga hemlighet” var inom räckhåll. Med tanke på det ofta frånstötande innehållet i Batailles texter skriver Pléiade-volymens utgivare ursäktande att det hade varit mera passande att klä just denna bok med svinläder i stället för det traditionella australiska lammskinnet.
Batailles skönlitterära verk har fram till i dag inte, generellt sett, rönt samma uppskattning som hans filosofiska skrifter. Somliga läsare och kritiker har fascinerats av Batailles visionära djärvhet och originalitet, andra däremot, som Göran Hägg i ”Världens litteraturhistoria”, anser att dennes romaner är ”tråkiga” och ”sadistpornografiska”.
I en uppmärksammad uppsats från 1967, ”Pornografi som litteratur”, försökte Susan Sontag karaktärisera den typ av erotiska texter som författas av bland andra Bataille. Enligt Sontag måste den förstås i förhållande till, och som en reaktion på, den ”långvariga deformationsprocess av de sexuella impulserna” och den känsla av skuld och ångest som kristendomen är orsak till i det västerländska samhället. I synnerhet har processen varit påtaglig där sexualitetens ursprungliga spektrum, som också gav plats åt våld och det frånstötande, förnekats.
Vi känner inte närmare till omständigheterna kring tillblivelsen av Batailles första utgivna bok, ”Ögats historia”, men vi vet att han vid denna tid genomgick en mental kris för vilken han sökte terapeutisk hjälp och att en del av arbetet bestod i att skriva romanen. Batailles analytiker, Adrien Borel, läste också varje nytt kapitel som Bataille skrev. Bakom textens många skildringar av våld och sexuell förnedring anar man författarens egna kval och försök att befria sig från sin ångest genom att leva ut den. Det är således inte förvånande att Sontag har kallat erotiken i Batailles texter för ”en ångestens erotik”.
Handlingen består av tre löst sammanlänkade delar, i vilka berättaren och hans kvinnliga kompanjon, Simone, båda endast 16 år gamla, möter tre olika personer vilka fördjupar och stimulerar deras erotiska lust och driver dem allt längre in i en grym och ohämmad utlevnad. Berättelsen liknar därigenom ett slags perverterad Bildungsroman där inget är omöjligt eller tabu. De två förför i romanens första del den jämnåriga men betydligt försiktigare Marcelle, som emellertid strax därefter förlorar förståndet och tar livet av sig. Berättaren och Simone älskar för första gången med varandra bredvid hennes döda kropp. För att inte bli tagna av polisen flyr de därefter till Spanien, och en tjurfäktning i Madrid, där matadoren Granero stångas till döds, blir skådeplatsen för nya starka erotiska upplevelser. I romanens avslutande del skändas och dödas en präst i den kyrka som Don Juan lät bygga i Sevilla. I en skisserad fortsättning på berättelsen torteras Simone till döds i ett fångläger. Hon dör ”som man älskar” i ett exalterat tillstånd som beskrivs som ”så mycket mer än erotisk glädje”.
”Ögats historia” publicerades anonymt och i hemlighet 1928 i 134 exemplar. Bataille arbetade senare om sin text men gav aldrig ut den i sitt eget namn (i Pléiade-utgåvan återfinns både den ursprungliga versionen från 1928 och den kortare från 1947).
Ett annat verk som liknar ”Ögats historia” är ”Le Mort” (Den döde), skriven 15 år senare. I denna korta berättelse är det en kvinna, Marie, som står i centrum för handlingen. Efter att ha förlorat sin make beger hon sig ut i natten och väl framme vid ett lantligt värdshus underkastar hon sig på ett medvetet självdestruktivt sätt sexuella degraderande handlingar och dör i gryningen när hon återvänder hem.
”Le Mort” har ofta tolkats i religiösa termer, på samma sätt som en annan berättelse, ”Madame Edwarda”, vars enkla och avskalade framställning står i kontrast till de sinnrika metafysiska läsarter som den har gett upphov till. Förvånande är även Sontags påstående att den bland erotiska verk är ”det originellaste och intellektuellt slagkraftigaste”. Kanske kan man med Marguerite Duras i stället säga att berättelsen är ”tillräckligt obegriplig för att man århundraden framöver kommer att bygga en teologi på den”.
Romanen ”Ma mère” (Min mor), som publicerades postumt 1966, är nog den intressantaste av Batailles prosatexter och den i vilken psykologi och erotik kombineras på ett mindre drastiskt sätt än i många andra av hans texter. Romanen är dessutom mer dämpad och välstrukturerad även om handlingen - hur en mor inviger sin son i den sexuella världen genom att bjuda hem unga kvinnor med tvivelaktigt rykte - naturligtvis inte saknar utmanande scener.
Modern i denna roman är en av Batailles bäst tecknade karaktärer, och en av de mer komplexa, hon är samtidigt ytterligare ett exempel på en desillusionerad människa som finner sexuell tillfredställelse i utsvävningar och förnedring. Batailles tillägg, korrigeringar och varianter till manuskriptet skapar en intressant undertext som berikar romanens framställning samtidigt som de är mera erotiskt explicita och gör den incestuösa spänningen ännu tydligare.
Romanen har nyligen filmats av regissören Christophe Honoré med Isabelle Huppert i rollen som modern. Ryktet förtäljer att den inte visades vid Cannes-festivalen förra året på grund av sitt kontroversiella innehåll. Någon översättning till svenska av romanen finns tyvärr ännu inte.
Bataille publicerade under sin levnad bara en mindre del av sina skönlitterära verk och endast tre av dem öppet och i eget namn. 1922 fick han anställning på Bibliothèque Nationale, och man har menat att det var för att skydda sitt anseende som bibliotekarie och konservator som han dolde sig bakom olika pseudonymer. När Bataille vid slutet av sitt liv började en anställning på biblioteket i Orléans, låste han in böcker som allmänheten inte borde ha tillgång till i ett särskilt skåp, däribland några som han själv hade skrivit.
Under sin levnad visade Bataille således upp två sidor, en som respekterad bibliotekarie och filosof, och en annan, vilken bara var känd av några få, som författare till ”osedliga” böcker.
Huruvida man finner Batailles texter intressanta eller inte beror, åtminstone delvis, på om man ser dem i ljuset av Batailles filosofi eller uppfattar dem som oberoende litterära texter. Pléiade-volymens utgivare, som har placerat romanerna och berättelserna mellan en omfattande inledning och en imponerande och lärd notapparat (nästan 400 sidor lång), skapar med sina talrika referenser till de filosofiska publikationerna en nära relation mellan skönlitteratur och filosofi. Detta tillvägagångssätt är inte oproblematiskt eftersom det farliga och obehagliga i Batailles texter då löper risken att trivialiseras och reduceras till en uppsättning intellektuella begrepp. När verk som det tidigare var åtalbart att ge spridning åt, bland annat verk av Bataille och Sade, integreras i den litterära kanon kan detta ses som ett tecken på nya värdeskalor vad gäller litteratur och erotik. Samtidigt kan man om utgivarna av Pléiade-volymen säga som Duras om en viss kategori av Batailles läsare, nämligen att ”de lever i tron att de en dag kommer att kunna tala om Bataille, men de kommer att dö utan att ens ha vågat”.
