Den som ögnar igenom det aktuella utbudet av fantasy och science fiction inser att inget åldras lika snabbt som framtiden. Dagens utgivning domineras av en lika skrymmande som gammaldags teknik – ångmaskiner, pistonger, gasljus och luftskepp.

Efter Susanna Clarkes världssuccé ”Jonathan Strange & Mr Norrell” (2004), där älvor enrolleras i Napoleonkrigen, har vi bland annat fått Naomi Noviks ”Hans majestäts drake” (2006), den första i en lång serie äventyrsböcker där Nelsons sjökrig mot Napoleon utkämpas med tama drakar. Hos fransmannen Jean-Christophe Valtat (som gjort tvärtemot Samuel Beckett och bytt litterärt språk från franska till engelska) svävar luftskeppen över arktisk packis i ”Aurorarama” (2010), där ryska anarkister, rörpost och andra genuina historiska element från förra sekelskiftet vävts in i en alternativ kolonial historia från Nordpolens tänkta huvudstad New Venice.

Listan på författare som helt eller delvis återvänder till 1800-talets vetenskapliga horisont och industrialismen från Dickens tid för att skapa en alternativ värld kan göras hur lång som helst; Stephen Hunt, Alan Campbell, Neil Stephenson, Frances Hardinge är namn ur högen. Men även i Astrid Lindgren-belönade Philip Pullmans trilogi ”Den mörka materian” färdas man med ånga, luftskepp och släde i en alternativ värld där den teknologiska utvecklingen fått styras av teologiska hänsyn. I Philip Reeves världsbygge vandrar städerna sedan haven torkat ut. I ”The light ages” (2003) nöjer sig inte Ian R MacLeod med att omskapa den tidiga industrialismen: intrigen är en parafras på Dickens mästerverk ”Lysande utsikter”. Till genren hör grafiska romaner som Alan Moores ”The league of extraordinary gentlemen”, som återanvänder fiktiva hjältar från den viktorianska eran, och naturligtvis Hayao Miyazakis tecknade filmer med deras säregna blandning av naturromantik, sagovärld och tekniknostalgi.

Den som hämtar sin information om världen uteslutande från ungdomsbokhyllan får nog en felaktig bild av samtiden och tror till exempel att explosionsmotorn och elektriciteten är uppfinningar som – i bästa fall – befinner sig i sin linda.

Tendensen kallas omväxlande för steampunk, gaslight romance, weird fiction, urban gothic eller urban fantasy (weird western är nog mest en intern amerikansk angelägenhet). Det är som om själva den fantastiska genren drabbats av nostalgi och återvänt till sin första guldålder, när Bram Stoker och Conan Doyle fyllde Londondimman med fasa och Jules Verne koloniserade fantasins domäner och befolkade dem med en tänkt förlängning av sin egen tids teknik.

Det är talande att MacLeod använder sig av ”Lysande utsikter”, vars tema är just nostalgi i konditionalis; nostalgi inför det som kunde ha varit men aldrig blev.

Nostalgi efter en framtid som aldrig blev av är en känsla som är så pass långsökt att den nog bör räknas till patafysiken, läran om de imaginära lösningarna. Det finns absolut ett patafysiskt drag över Philip José Farmers genredefinierande roman ”Phileas Foggs hemliga dagbok” (1973), där Jules Vernes ”Jorden runt på åttio dagar” återberättas utifrån en alternativ och mycket mer komplicerad förklaringsmodell: Verne har endast haft tillgång till en del av sanningen, nämligen att Fogg i själva verket är en utomjording inblandad i ett intergalaktiskt krig. Detta, påstår Farmer, är den enda rimliga förklaringen till Vernes inkonsekvenser och faktafel. Att hitta på en så långsökt förklaring som möjligt till skäligen enkla misstag är patafysik i dess ädlaste form, liknande Jules Ferrys klassiska essä ”Proust & science fiction” – man kan beskriva patafysikens kunskapsteori som exakta motsatsen till Occams rakkniv (den enklaste förklaringen är alltid den rätta), vad nu det blir – Occams helskägg?

Farmers roman är inte riktigt ukronisk, kontrafaktisk, utan snarare alterfaktisk: den har en annan förklaring till det som hänt. Den klassiska kontrafaktiska romanen är Philip K Dicks ”Mannen i det höga slottet” (1962), som utspelas i en värld där Japan och Tyskland vunnit andra världskriget (en idé som återanvänts av Robert Harris och Len Deighton). ”Mannen i det höga slottet” var den roman som framför allt gjorde Philip K Dick (1928–1982) känd i alternativkulturens USA, där han levde på västkusten som en paranoians och paradoxernas guru, underhållande men genuint plågad av psykoser.

I kretsen kring Dick återfanns de båda författare som brukar anses som genrens grundare, KW Jeter, som hittade på termen ”steampunk”, och Tim Powers, som likt en kalifornisk Mallarmé höll öppet hus för sina kollegor varje tisdagskväll, tillställningar där Dick gav sina paranoida föreställningar kring Gud, LSD, FBI och Richard Milhouse Nixon fria tyglar (dessa kvällar skildras målande i Emmanuel Carrères Dick-biografi ”Je suis vivant et vous êtes morts” från 1993).

Powers genombrottsroman ”Anubisportarna” (1983) utnyttjar genrens alterfaktiska möjligheter till att skapa en litteraturhistorisk paradox, en bok som genom diverse tidsmanipulationer till sist visar sig skriven av sin egen kommentator: ”Herregud, tänkte han, om jag alltså stannar och lever ut mitt liv här som William Ashbless – och det är tydligen universums fasta beslut – så har ingen alls skrivit Ashbless dikter. Jag skriver av hans dikter ur minnet eftersom jag har läst dem allihop hundratals gånger i utgåvan av hans samlade dikter, 1932, och mina kopior sätts och trycks i skilda tidningar och magasin och till slut använder man de gamla tidningsnumren när man trycker ’Samlade Dikter av William Ashbless’. De ligger i sluten krets, oskapat skapade!” (Citerat efter Sven Christers Swahns översättning från 1990.)

En idé som säkerligen hade roat Jorge Luis Borges. Det spekulativa, dragningen till paradoxer, finns inbyggt i genren och visar sig även hos dess ledande företrädare, Londonbon China Miéville (född 1972) som i ”Kraken” (2010) beskriver profetian som en självgenererande sjukdom, ett virus. Språkfilosofiska spekulationer är grunden för Miévilles senaste roman ”Embassytown” (2011), där språket rentav är ”a virus from outer space”, precis som i William S Burroughs ofta citerade påstående.

Miévilles djupaste fascination är staden, eller rättare sagt staden-i-staden: den hemliga osynliga stad som öppnar sig likt en avgrund under den vanliga staden. I debutromanen ”King rat” (1998), liksom i ”Un lun dun” (2007) och ”Kraken”, är det London som på detta sätt vänds ut och in och visar sin nattsida (på samma sätt som Neil Gaiman gjorde med staden i ”Neverwhere” från 1996), annars har Miéville i en rad romaner använt sin egen skapelse New Crobuzon. I ”The city & the city” från 2009 skapar han en dubbelstad; två städer som delar samma fysiska utrymme men av politiska skäl vägrar låtsas om varandras existens. Deras medborgare måste alltså leva i en kontinuerlig förnekelse av sina egna sinnesförnimmelser. Parallellen till gamla tiders delade Berlin är uppenbar, men Miéville gör dubbelstaden till en bild av större och mer oroande proportioner än de rent politiska. Särskilt om man läser ”The city & the city” mot ”Embassytown”, där dubbelnaturen byggs in i själva språket, kan man få för sig att han skildrar människan som ett tvillingväsen, en obotligt kluven varelse. En pessimistisk människosyn som Miéville i sin tidigare radikala fas gissningsvis avvisat med förakt. Nu återknyter Miéville till den spekulativa litteraturens klassiska skede och texter som Stevensons ”Dr Jekyll och Mister Hyde”.

Miéville är en episk fantasyförfattare som i stort sett undvikit hela arvet från Tolkien. Alla föreställningar om legitimitet, arv och ödesbestämdhet är bannlysta hos honom, liksom han i flertalet böcker hållit sig till en urban miljö, antingen det nu rör sig om en för ändamålet påhittad storstad eller en befintlig vars skrämmande och okända undersida visas upp. Miéville bygger vidare på ett annat litterärt arv, nämligen från särlingen Mervyn Peake (1911–1968) och dennes ”Gormenghast”, en stenöken, en värld byggd av människohänder.

Klassisk fantasy är uppenbart en utlöpare av romantiken, där naturen fungerar som ett korrektiv till det mänskliga, ett mått på vår relativa litenhet. Författare som Peake och Miéville relativiserar människan i en miljö som hon själv förfärdigat men inte längre har kontrollen över; en skapelse som löpt amok och gjort uppror mot sin skapare: ett annat arv från romantiken, genom texter som Mary Shelleys ”Frankenstein” (ett uppror som utgör själva grundtemat i Pullmans ovan nämnda trilogi ”Den mörka materian”).

Shelleys ”Frankenstein” återkommer diskret i Lev Grossmans framgångsrika ”The magicians” (2009), som är ett effektivt försök att underminera en rad av genrelitteraturens grundklichéer: det hemliga sällskapet av utvalda; sagovärlden som är tillgänglig blott för ett fåtal; den förläste drömmarens förvandling till handlingsmänniska. Grossman gör CS Lewis och JK Rowling till urban fantasy på enklast möjliga sätt: genom att ta dem på allvar, och låta deras förutsättningar gälla riktiga moderna människor i dagens New York. Med stadslandskapet följer en psykologisk realism, som gör att magin inte ändrar något i grunden. Till Hogwarts och Narnia kommer sex, droger, egoism och maktlystnad.

Även utanför genrelitteraturen märks påverkan, till exempel i Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” (2003), en för övrigt helt realistisk uppväxtskildring från 70-talets Brooklyn. Huvudpersonerna har faktiskt en magisk ring till sitt förfogande som ger dem superkrafter, men verkligheten är så överväldigande att en superhjälte nätt och jämnt förmår skrapa på dess yta: i själva verket utgör fantasielementet hos Lethem, precis som det gör hos Grossman, en bekräftelse på verklighetens överhöghet. Ett effektivare sätt att för evigt stänga garderobsdörren in till Narnia är svårt att tänka sig.

Urban fantasy blir ett retroaktivt omval, en litteratur i förfluten konditionalis: så här skulle fantasy-litteraturen ha utvecklats om Peake dominerat i stället för Tolkien, så här skulle världen ha sett ut om tändstift och förbränningsmotor aldrig ersatt pistong, ånga och varmluft. I ”History and imagination” (1980) talade den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper om vikten av att se historien inte som en lagbunden och för alltid fixerad räcka händelser, utan som en följd av valsituationer: först när vi kan se också de bortvalda möjligheterna har vi ett meningsfullt historiskt perspektiv. Alltså diametrala motsatsen till marxismens tro på den historiska nödvändigheten. Trevor-Roper beskriver målande historiens ”förlorade ögonblick”, vägval där stora möjligheter försummas: ”All those moments of promise were lost; but were they necessarily lost? Are there not other such moments that have been won?”

Man behöver inte fundera särskilt länge för att se hur steampunk och urban fantasy passar in i Trevor-Ropers schema. Den andra stora oljekrisen ägde rum 1979, 1983 kom Tim Powers ”Anubisportarna”. Det rör sig i själva verket om historisk vetenskap, inte om fantasy. Precis som den pastorala fantasyn à la Tolkien har ett mjukt ekologiskt perspektiv (tänk bara på kontrasten mellan Sarumans industrialism och enternas symbios med naturen) visar steampunk obönhörligt konsekvenserna av våra val. Hur hade mänskligheten utvecklats utan fossila bränslen? Vart skulle andra tekniska vägar föra? Verklighetsflykt vore väl snarare att låtsas att vi inte akut måste undersöka den sortens alternativ.