Natten är svart som ett bombhål inne på stationen, men utanför står ett månvitt tåg och frustar med rimfrostskäggig nos. Dagens sista larm är förbi, solen har rått över dagen som gick och månen råder över natten som nalkas.
Vi lämna stationen, en grupp journalister och ett par officerare, för att fara österut, och från den knarrande perrongen krypa vi åter in i mörkret: kupéernas blåbleka ljus räcker nätt och jämnt till några oroliga spökskuggor. Så snart tåget rullar ut, släcka vi spökljuset, dra upp gardinerna och tränga ihop oss på britsarna – Fahrt in Mondschein! Utanför böljar det finska landet i mjuka vita vågor, och skogen står högtidligt stilla och stor, fylld av frid – och fred. Det är mycket tyst i kupén. Den internationella journalistskaran med hud härdad i de senaste decenniernas europeiska krig har för en gångs skull glömt sina habila kommentarer. För denna stora stillhet finns ingen plats i krigets bild och inga ord i krigskorrespondentens vokabulär. Minuterna äro overkliga och tankarna arbeta för att fasthålla faktum: att människan, den moderna krigsmänniskan, när som helst kan kasta död och förintelse in i denna trolska, sovande skog.
Småningom börja cigarretterna glöda, och någon skär sönder stämningen med ett jordfast yttrande. Det var första varningen – i nästa ögonblick river ångvisslan genom natten, tåget stannar och konduktören kommer. Det är skogsdags. Strax därpå traska vi ut i idyllen, som nu är söndertrasad av visselljud och motorbuller. Silversnön är både djup och tröttsam att ta sig fram i och den fridfulla skogen mycket kall. Motorbullret ökar, flygarna komma, bomberna komma – när vi någon timme senare fortsätta, brinna skogar och hus på flera ställen längs banan.
Det var inte Fahrt in Mondschein – det var resa i Finland, krigets Finland!
Resa i Finland – uttrycket täcker så gott som allt vad man kan se och iaktta av livet bakom fronten. Under resorna möter man människor av alla kategorier och lär känna dem under dygnslång samvaro och väntan på stationer, i skogar och skyddsrum. Under resorna träffar man soldaterna på väg till och från fronten, får höra deras senaste upplevelser därute och deras sista tankar därhemma. Och under resorna möter man lasarettstågen och talar med deras personal och patienter, råkar evakuerade på väg till nya tryggare hem, ser den färskaste bombförödelsen, den största civiltapperheten, märker mest av oregelbundenheten i krigstidens rytm – och mest av farorna. På järnvägslinjerna befinner man sig på sätt och vis alltid i krigszonen – ingenstans känner man sig så utlämnad som på ett tåg som slamrar fram över solblanka skenor.
Soldaterna dominera alla tåg som gå mot öster eller komma därifrån. De bestämma tågens avgångstider och skapa deras atmosfär. Man kan gå genom rader av kupeer utan att se en enda kvinna: idel rader av tysta män i grått – på väg ut för att fylla glesnade led eller avlösa kamrater, som skyddat fronten i veckolång vaka. Oftast sova de – både till och från fronten. Uppkrupna, sammanrullade, uppstaplade sova de i ställningar, som bara en soldat kan, små seniga pojkar, kraftiga bredaxlade karlar och äldre män med allvarliga ansikten.
De helt unga pojkarna, som komma från fronten, äro ofta ivrigt meddelsamma, så snart de sovit ut en smula. Man märker trots lugnet hur starka intryck det unga sinnet fått därute, märker ansträngningen att åter få kontakt med det civila livet och avlasta något av sin minnesbörda. Man klamrar sig fast vid första påminnelse om det liv som var innan kriget kom, mödar sig att finna svenska ord och återkommer i berättelserna ofta till samma passus. Men det är endast de mycket unga, de äldre tala helst om allting annat än kriget och röka tryggt sin pipa.
En och annan gång händer det att man i en väntsal med sovande soldater på bänkar och golv hittar en ensam yngling, som sitter och ser sig omkring med fullvakna ögon. Det är inga rädda ögon och inga ledsna, snarare glada, men det är ett par ensamma ögon. För några timmar sedan har han skilts från mor och syskon och flickunge, då var han den karske och duktige medan de andra voro mjuka och värnande, men härute i männens hårda värld blir han plötsligt åter mycket ung. Får han ett tillfälle att prata gör han det, glatt, tacksamt – han är inte rädd men han har ett behov att i det längsta hålla fast förbindelsen med den värld han känner till.
Flyglarm, bombardemang och kulspruteraider äro de dagligen återkommande företeelser, som avgöra hur lång och hur tröttsam en resa blir. Man far på nätterna för att komma undan så lindrigt som möjligt, men dels är nattens ro intet axiom, dels försenas tågen så, att de som skulle vara framme på morgonen oftast också ta hela den nya dagen på sig. Det betyder givetvis många skogsvandringar och besök i mer eller mindre provisoriska skyddsrum. När tåget stannar tar man sin snökåpa – i händelse man inte skulle hinna under tak eller granar – och promenerar i väg. Har man tur slipper man taggtråden mellan banan och skogen, om inte så river man kanske sönder ett eller annat plagg eller sig själv en smula – beroende på hur snabbt motorbullret tilltar i styrka. Är dygnet ett av de hemsökta, kan man få göra den vandringen många gånger, krypa upp i snötuvorna eller stå tryckt mot trygga granar. Passagerarna lunka utan undantag i väg med största lugn: röka en cigarrett och fälla, några ord då och då – det är allt. Tålamod har man och rädsla tycks man sällan känna till. Först fram i gryningen, när månen gått och solen ännu inte kommit, inträffar dygnets första stilla stund.
Kaffevandringarna höra vidare till de ständigt återkommande avbrotten i dessa långa resor. Sedan restaurangvagnarna tagits bort och restiderna fördubblats ha stationernas kaffeserveringar kommit att spela en mycket stor roll. Kaffevandringen börjar vid första större station och fortsätter sedan dygnet runt. Så snart tåget stannar, rinner en lång, bred ström av människor ut på perrongen och bort mot stationshuset. Man dricker ett tunt kaffe och får mycket goda och mycket billiga smörgåsar – man upprepar proceduren vid nästa och åter nästa station. När man åkt någon dag eller natt är man för länge sedan trött på både tunt kaffe och goda smörgåsar men fortsätter ändå att följa med strömmen. Det håller en vaken, det piggar upp en smula och det värmer – i motsats till skogsbesöken. Småningom lär man känna sina medpassagerare från även avlägsna vagnar: man börjar ett samtal vid en kaffedisk och fortsätter det vid nästa – några mil därifrån.
Hotellen äro i de östra trakterna nästan utan undantag stängda eller apterade till krigssjukhus och militärförläggningar. Men den privata gästfriheten undanröjer svårigheterna. Det händer att man en kväll står mol allena på en sådan där liten okänd station Någonstans utan att ha en aning om vart man skall ta vägen. Staden som man rest till syns inte till – senare upptäcker man att den på finska landsortsstäders vanliga vis gömt sig långt ute bland åkrarna på respektfullt avstånd från stationen: en välbetänkt åtgärd just nu! Första person man får tag i berättar, att man inte längre har några hotell men däremot familjer med gott om både hus- och hjärterum, varpå han lotsar en till en dylik familj. Här blir man av vilt främmande människor mottagen som en länge efterlängtad gäst – får rum, mat, nyheter och vänlighet. De burgnare familjerna på dylika platser driva på sina håll en formlig hotellrörelse – utan ersättning. Barnen äro evakuerade, mannen vid skyddskåren och hustrun lotta i dess marketenteri. Hemmet är i stort sett orubbat, d. v. s. tre ting bruka förråda orostiden: tomma x-krokar på väggarna, gapande bokhyllor och några packade resväskor i tamburen. Man har i god tid skaffat undan sina dyrgripar och packat kappsäckarna i händelse budet om uppbrott skulle komma snabbt.
Det finska land som drar förbi under dessa tågresor ändrar ansikte alltefter de ryska bombbesöken. Timtals kan man färdas genom lugnt vitt land, där allt är fredlig idyll, husen ligga orörda och barnen leka vid stationerna. Nästa stund går färden förbi söndertrasade byar och städer – och stationer, som bara äro en stins och en ruinhög: huset fick en fullträff vid sista bombardemanget men stinsen står kvar med sin röda mössa och svänger av tåget, hemlös men plikttrogen. På ett annat ställe går kaffevandringen till ett provisoriskt plank, där röken glad och inbjudande pilar till väders bakom brädbråten. De sårbara järnvägslinjernas folk är ett mycket tappert släkte!
Överallt ser man ung skog på väg – späda granar som frimodigt sticka upp mot en farlig himmel. När man färdats några timmar genom detta unga växande finska land finner man det symboliskt – det är samma sega kraft som hos soldaterna. Låga, flacka trähus dominera de flesta orter – men i så gott som varje liten stad fastnar blicken vid ett nytt stenhus, som märkligt karskt och storstadsmässigt ränt i väg flera våningar högre än seden på platsen. Det är lyceet. Men runt detsamma kullrar jorden oftast upp sig i långa dystra åsar: skyddsrum. Monumentet över det unga framåtskridande Finland, omgivet av barbariets och förödelsens symbol! Högt strävar anden mot skyn – djupt under jorden måste människan gömma sig!
Ju närmare man kommer fronten ju flera bli de långa grå tågen med det farliga rödakorsmärket. När ett sådant tåg stannar vid en station, fyllas dörrar och fönster oftast av lindrigt sårade som ännu ha soldatrocken på: man pratar och berättar för folk som kommit ned för att hälsa på dem. På perrongerna gå kvinnor och barn och dela ut tidningar, cigarretter och chokladpåsar – fönstren öppnas och armar i grå kaki och vit lärft stickas ut och ta emot. Pojkarna som kunna gå uppe hoppa gärna ned på perrongen och röra på benen: det händer att de komma med huvudet omlindat, så att bara nästippen och ögonen sticka fram – men ovanpå hela bandaget sitter kasken käckt på sned och med händerna i byxfickorna spatserar man i väg med långa kavata steg medan andedräkten står som en vit kvast ur bandaget.
Inne i vagnarna ligga rader av stilla män, fastbundna på bårarna. Här och där brinner febern i breda sega ansikten, här och där hörs en flämtning eller ett rosslande – men inga beklaganden och ingen jämmer. Och ändå äro många av dessa pojkar mycket unga – ungdomar i den ålder, då världen syns alltför liten och trång för allt vad man kan och orkar och önskar. Nu ligga de här i feberfantasier och plågas av det aldrig sinande havet av ryssar, som välla fram för deras bösspipor, ryssar som falla och falla och falla, så fort deras gevär hinna skjuta – men som ändå aldrig ta slut! Ligga och undra om de ska få behålla benet eller armen – eller om de någonsin ska kunna se Katrin eller Kerttu igen. Ligga och undra – och nicka tack åt chokladpåsen och le: man är ju finsk soldat.
Fronten nalkas. I en skog dånar luften av yxhugg och hammarslag, svetsarelden lyser brinnande röd på det vita krönet, man gräver, hamrar, gjuter, hugger, tankfällorna växa i stel parad och löpgravarna borra sig buktande fram. Det har mörknat och dygnets andra stilla stund nalkas: skymningen. Man lägger sig och halvslumrar, men varje gång tåget bromsar lyssnar man efter visselpipan: öronen ha vant sig vid en automatisk larmberedskap, som fungerar utan att följas av någon känsloreaktion. Ett land i krig är de dämpade ljusens och de skärpta ljudens land.
Man lär känna människor, som man delat resa med några dygn; man har trängts i kaffeköerna, frusit tillsammans i skogen, väntat i bombkällarna och sovit i kupeerna. Man lär inte känna deras borgerliga yrke eller sociala ställning, intresserar sig inte för deras inkomster och maner, men man vet en hel del om deras andliga halt. Har man delat resa med dem i Finland vet man i allmänhet att det är människor att ty sig till, hämta krafter från – att hålla i hand när man skall dö! Man vet om en orubblig inre front – och förstår bättre den obegripliga finska motståndskraften!
