Gör följande tankeexperiment: När ett brott har begåtts ställer sig rättssamhället helt annorlunda frågor än i dag; man frågar sig först av allt vem det är som drabbats och vilka skador den lidit. Sedan frågar man sig vad den som drabbats behöver för sin återupprättelse och för att kunna gå vidare efter det som hänt. Nästa fråga är vem som har ansvaret och skyldigheten att se till att sådan upprättelse kommer till stånd och vilka som kan bidra till att detta sker. Slutligen frågar man sig på vilket sätt, vilken typ av process rättsstaten ska erbjuda för att se till att de personer som berörs engageras i att försöka ställa till rätta efter det som hänt.
Dessa frågor kan sägas vara essensen av vad som avses med reparativ rättvisa, en rättsfilosofi som fått stort genomslag i Europa, Nordamerika och Australien/ Nya Zeeland de senaste 20 åren. Och inte bara som en intressant filosofi - de praktiska uttrycken för att arrangera de processer som frågas efter är många och blir allt fler.
Ett växande antal länder infogar, uppmuntrade av Europarådet, EU och FN, lagstiftning om reparativ rättvisa eller om något av filosofins praktiska uttryck. Och visst är sådan medling mellan gärningsmän och brottsoffer som lagstiftats om också i Sverige (Lag 2002:445 om medling med anledning av brott) ett alldeles utmärkt sätt att handskas med de frågor som brott väcker. Gärningsmannen ges möjlighet att ta ansvar för sin handling och ställa till rätta efter det han gjort, samtidigt som brottsoffret ges chansen att få ett ansikte på och komma i direkt samspråk med den som orsakat skadan.
Regeringen satsar nu via Brottsförebyggande rådet förhållandevis stora pengar (18 miljoner) på att öka användandet av medling vid ungdomsbrott och lanserar i år både ekonomisk hjälp och utbildning för kommuner och andra som ska starta medlingsprojekt.
Men i Sverige har vi hittills haft en mycket sparsam diskussion om den filosofi som medling och andra reparativa insatser bygger på.
Många, bland dem Socialstyrelsen, har definierat medling som en metod bland många för att tillrättaföra ungdomar. Med kännedom om tankegångarna bakom medling vid brott är det rimliga i stället att uppfatta medling som ett av flera möjliga uttryck för ett nytt sätt att tänka på brott, straff och rättvisa.
Om filosofin om reparativ rättvisa skulle tillämpas fullt ut - vilket somliga förespråkar - skulle det innebära inget mindre än en revolution för vårt rättssystem. De frågor rättssamhället ställer sig i dag efter att ett brott har begåtts är nämligen av en helt annan karaktär än de som ställs inom filosofin om reparativ rättvisa. De handlar enkelt uttryckt om tre kärnpunkter: vilka lagar som brutits, vem som bröt dem och vad den som brutit lagarna bör ha för påföljd. Staten är huvudperson i rättsprocessen medan känslomässiga och moraliska aspekter hos de som berörs och hos allmänheten lämnas åt sidan.
Utgivningstakten av facklitteratur, antologier och forskningsrapporter om reparativ rättvisa verkar bara accelerera och i många länder pågår en livaktig forskning, ofta inom de juridiska fakulteterna. Helt nyligen utkom det som nog kommer att bli den definitiva grundboken för universitetskurserna: A Restorative Justice Reader. Texts, Sources and Context (Willan, 512 s). I denna tegelsten har redaktören Gerry Johnstone, forskningsledare vid universitetet i Hull, samlat artiklar som haft stor betydelse för utvecklingen, som beskriver praktiska uttryck eller som tar upp nyckelfrågor.
Johnstone har tidigare skrivit en egen introduktionsbok i ämnet, men här kommer många fler till tals på ett upplyftande sätt. Som en god akademiker har Johnstone aldrig dragit sig för att granska och kritisera grundläggande begrepp och i den nya boken finns också detta perspektiv - dessutom en artikel som kritiserar kritikerna. Över lag har texterna i antologin både intellektuell skärpa och ett starkt engagemang - en stämning jag väl känner igen från de livliga konferenser om reparativ rättvisa jag deltagit i.
Forskning och praktik har ovanligt mycket med varandra att göra och praktiken har många gånger visat framgångsrika vägar som forskarna inte trodde var möjliga. Entusiasm och tro på utvecklingsmöjligheter har fått forskarna att lämna den traditionella roll där man kyligt granskar vad ”objektet” praktikerna lyckas uträtta.
Inom den internationella rörelsen för reparativ rättvisa har länge pågått en diskussion om den motsättning som råder mellan de egna tankarna och det traditionella, straffande rättssystemet. Vissa förespråkar att reparativ rättvisa ska vara det normala sättet att reagera på brott och att rättsliga processer och kriminalvård av traditionellt snitt endast bör komma i fråga om de reparativa processerna har misslyckats. Diskussionen om motsättning eller samverkan mellan det ”normala” sättet att reagera på brott å ena sidan och reparativa insatser å den andra är i högsta grad levande.
Nyligen har två viktiga verk som diskuterar frågan givits ut och det är ingen slump att de ges ut nästan samtidigt. För ju fler de praktiska uttrycken blir - och de har blivit många de senaste åren - desto större är risken att filosofins grundbegrepp förflackas och urvattnas för att rättfärdiga de nya uttrycken.
Det första verket är en liten och på ytan oansenlig bok, The Little Book of Restorative Justice (Good Books, 64 s). Men den är skriven av amerikanen Howard Zehr, som är en av den reparativa filosofins centralgestalter. Hans första bok, ”Changing Lenses”, har haft stort inflytande på diskussionen om mål och mening med reparativ rättvisa och han deltar själv aktivt i utvecklingen av de olika uttrycken. Han intresserar sig särskilt för brottsoffer och hur de går vidare efter allvarliga brott, men har också engagerat sig i livstidsdömda och deras innersta tankar.
Som praktiker har han drivit på utvecklingen av olika former av större möten, ”konferenser” där gärningsmän, brottsoffer, anhöriga och företrädare för lokalsamhället samlas för att diskutera och bearbeta konsekvenserna av ett brott.
Zehr har sedan mitten av 80-talet med kraft argumenterat för en stark skiljelinje mellan det ordinarie rättssystemets tänkande och det reparativa och för en förändring av hela rättssystemet. I dag är han självkritisk och mer eftertänksam. I själva verket har de olika tankesystemen en hel del gemensamt - exempelvis synen att ett brott skapar en obalans mellan brottsoffer och gärningsman, att brottsoffer därmed har rätt att begära någonting och att gärningsmannen har skyldigheter.
Men det etablerade rättstänkandet skapar rättvisa genom att tillfoga gärningsmannen skada, vilket Zehr hävdar i praktiken ger motsatt effekt. Varken brottsoffer eller gärningsman har nytta av detta, menar han. I stället bör gärningsmannen anmodas att inse vad hans handlingar orsakat för skador för en annan människa och han bör uppmanas och understödjas att ställa dessa skador till rätta.
Men även Zehr har med åren blivit alltmer pragmatisk (eller desillusionerad?). En del fall är helt enkelt för svåra eller för vedervärdiga för att klaras ut av dem som direkt berörs, argumenterar han. Vi måste ha
ett system för gärningsmän som förnekar sitt ansvar och rättsliga processer som också ser till samhällets behov av lag och rätt bortom de direkt inblandades behov. När dagens rättssystem fungerar som bäst har det viktiga kvaliteter: respekt för lag och ordning, ändamålsenliga processer och beaktandet av mänskliga rättigheter.
Zehrs inställning är numera att vi bör sträva efter reparativa processer så långt detta är möjligt. I vissa fall kommer vi inte så långt i denna strävan och det bör då finnas tillgång till ett rättssystem av traditionellt slag.
Samverkan eller skarpa skiljelinjer mellan de olika sätten att tänka på rättvisa engagerar forskare från hela världen som på olika sätt engagerat sig i utvecklingen av reparativ rättvisa. I den nyutgivna antologin Restorative Justice & Criminal Justice. Competing or Reconcilable Paradigms? (Hart Publishing, 383 s) utforskas frågan av 21 ledande teoretiker inom området. Den australiske professorn John Braithwaite är tillsammans med Zehr en av de mest inflytelserika förespråkarna för reparativ rättvisa, låt vara att han har en mer intellektuell och också bombastisk framtoning.
Hans inledande essä har stora anspråk: reparativ rättvisa handlar inte bara om att reformera rättssystemet, detta tänkande är ett sätt att transformera hela lagstiftningen, familjelivet, vårt uppträdande på arbetsplatsen och vårt sätt att agera politiskt.
För Braithwaite handlar reparativ rättvisa om att bekämpa orättvisor på ett sätt som återställer balans och harmoni så långt som över huvud taget är möjligt. Det är att förringa tankegångarna om man bara talar om att minska återfall i brott, hävdar han. I stället låter han närmast religiös när han ser filosofin som en praktisk vägledning i hur vi ska bli goda och demokratiska medborgare genom att kämpa mot orättvisor av alla slag. Det är dags att låta principerna som styr reparativ rättvisa slå igenom också i andra delar av samhällslivet och det politiska tänkandet, deklarerar han och kan därmed kalla sig en verklig maximalist i dessa sammanhang.
Den belgiske professorn Lode Walgrave är en annan maximalist, men mer engagerad i just frågan om det rättsliga systemets omvandling. En del debattörer begränsar reparativa insatser till att omfatta de (gärningsmän) som frivilligt deltar, medan resten - den ”hårda kärnan” - bör överlämnas till det ordinarie rättssystemet. Andra vill omformulera de reparativa insatserna till att bli en ny form av straff. Walgrave förkastar båda dessa modeller. Frivillighet från gärningsmannens sida är alltid önskvärd, menar han, men också tvingande åtgärder kan fokusera på att i möjligaste mån ersätta eller på olika sätt återupprätta den som blivit drabbad.
Brottsoffret deltar personligen självklart i den omfattning han/hon själv avgör. Det traditionella rättssystemets goda sidor, att bevaka rättssäkerhet och proportionalitet, kan enligt Walgrave väl inordnas i ett maximalistiskt-reparativt rättssystem som betonar de inblandades delaktighet i processen.
Brott och straff är frågor som väcker starka och sammansatta reaktioner. I våras disputerade Joakim Molander på avhandlingen Straffets grammatik (Åbo Akademis förlag, 322 s), där han konstaterar att straff innebär att samhället utför en handling som det i andra sammanhang starkt fördömer. Molander påpekar också att det har uppstått ett avstånd mellan straffsystemet och våra vardagliga moraliska reaktioner.
Vårt svenska brottsförebyggande påföljdssystem, som ska avhålla från framtida kriminalitet, behandlar moraliska frågor som om de enbart vore strukturella samhällsproblem eller behandlingsbara sjukdomssymptom.
Brottsoffers och medborgares moraliska indignation lämnas obearbetade, liksom gärningsmannens skuld, menar Molander bland annat.
Reparativ rättvisa förflyttar fokus till de människor som direkt berörs av brott. Det är här den stora skadan sker och det är här det stora ansvaret ligger för att ställa till rätta. Min egen erfarenhet av många års medling säger att dessa möten kan såväl ge svar på viktiga frågor hos brottsoffret som väcka helt nya insikter och tankar hos gärningsmannen.
Mötena ger parterna en möjlighet till delaktighet och till att uttrycka sina egna tankar och upplevelser på ett sätt som inte är möjligt inom den traditionella rättsprocessen. Det finns all anledning att ta tankarna om reparativ rättvisa på allvar och diskutera i vilken utsträckning de bör påverka och/eller komplettera vårt eget rättssystem.
Christina Nehlin är frilansskribent och medlare och arbetar bland annat med utbildning av medlare.
