Människan är det enda djur som har en religion. Det finns många sociologiska teorier om vilken roll religionen har i ett samhälle – bland de mest kända är Webers och Durkheims. Men om man är troende darwinist, vill man gärna försöka tillämpa utvecklingsläran på de fenomen som är universellt mänskliga – och religion finns i alla samhällen. Kruxet blir att identifiera den överlevnadsfördel som religionen bidrar med.
Om man ser religion som ett huvudsakligen socialt fenomen, vilket inte är alldeles självklart, så vore det naturligt för en evolutionsbiolog att säga att förekomsten av ett religiöst system är bra för en grupp eller ett samhälle därför att det gynnar samarbete inom gruppen och därmed ökar gruppens överlevnadsvärde. Darwin antydde själv ett sådant argument i sin bok ”The Descent of Man” (1871). Problemet är bara att detta är ett så kallat gruppselektionistiskt argument som förutsätter att det naturliga urvalet kan verka på grupper och inte bara på individer. Och gruppselektion har sedan några decennier varit tabu bland biologerna. Framför allt bidrog Richard Dawkins bok ”Den själviska genen” (1978) till uppfattningen att hänvisningar till gruppselektion är vetenskapligt förkastliga. Genom att i stället sätta fokus på de enskilda genernas ”intressen” av att föröka sig, kunde man framgångsrikt analysera en del fenomen som tidigare givits gruppselektionistiska förklaringar, exempelvis osjälviskt beteende och återhållen aggression.
När det gäller förekomsten av religion inom ett samhälle fanns det emellertid inte någon förklaring som bara bygger på de enskilda genernas intressen. Under senare år har religionen därför betraktats som att den ligger utanför evolutionsbiologins domäner. Men nyligen har David Sloan Wilson i boken Darwin‘s Cathedral: Evolution, Religion, and the Nature of Society (University of Chicago Press, 268 s) lagt fram en teori för religionens funktion som bygger just på gruppselektionistiska argument.
Wilson börjar boken med att ge en lite omständlig men i stort sett övertygande förklaring till varför gruppselektion kan vara evolutionsteoretiskt acceptabel under vissa villkor. Huvudtesen är sedan att en religion fungerar gruppselektionistiskt genom att öka sammanhållningen och samarbetet mellan människorna i en grupp. Han sammanfattar själv sin teori i fyra punkter: (1) Många resurser kan bara uppnås genom samarbete inom gruppen. (2) När samarbetet lyckas fungerar gruppen som en adaptiv enhet som uppfyller de gruppselektionistiska kraven. (3) Mänskliga samhällen fungerar som adaptiva enheter huvudsakligen genom att de har ett moralsystem. (4) Moralsystem formuleras ofta i religiösa termer. Wilson argumenterar exempelvis för att judendomens tio bud och den gyllene regeln ökar anpassningsvärdet hos de grupper som följer dessa moralprinciper. Lite paradoxalt kan hans tes uttryckas som att de som bryr sig minst om sig själva klarar sig bäst (under förutsättning att man är bland likasinnade). Religionens sammanhållande mekanismer gör att små samhällen kan fungera som självorganiserande system som inte behöver några lagar. Jägarsamhällen världen över är i stort sett egalitära – man är exempelvis extremt noggrann när det gäller att fördela köttet från en jakt. Och något som påminner om jantelagen ser till att bevara denna ordning. Det är först när samhällen blir stora som det behövs ledare. Lagar och polissystem måste införas först när de skam- och skvallermekanismer som reglerar samspelet inom mindre samhällen inte längre verkar.
Ett tydligt exempel på religionens sammanhållande roll kommer från antropologen Edward Evans-Pritchards studier av nuerfolket i Sudan. Genom att så kallade leopardskinnspräster fungerar som fredsmäklare kan konflikter mellan olika klaner lösas. Prästerna får inte tillhöra någon av klanerna och de har ingen ledarroll. Men de, och deras gårdar, betraktas som heliga av nuerna. Om en nuer exempelvis dödar en annan kan dråparen ta sin tillflykt till leopardskinnsprästens gård och vara säker på att den dödades klan inte hämnas honom där. Där stannar han sedan under den tid det tar för prästen att mäkla fred mellan de inblandade klanerna och komma överens om hur mycket boskap som skall betalas i ersättning för den som dödats.
Wilsons mest genomarbetade exempel på den adaptiva funktionen hos en religion är hans analys av kalvinismens uppkomst i Genève under mitten av 1500-talet. Calvin hävdade själv att han fick staden att blomstra genom att få medborgarna att samarbeta. Som en följd av stadens framgångar reste reformsinnade människor från hela Europa till Genève för att lära sig det religiösa systemet.
Calvins främsta styrinstrument var hans katekes. Den innehöll förutom en genomgång av de tio budorden och den gyllene regeln en mängd föreskrifter för hur man skall förhålla sig i olika sociala relationer: lyd föräldrarna, lyd myndigheterna, lyd prästerna, ha bara samlag inom äktenskapet, betala dina skatter! Men kalvinismen såg också till att de laglydiga medborgarna styrdes av oegennyttiga myndigheter och präster. Herdarnas uppförande kontrollerades minst lika hårt som flockens.
En annan faktor var att katekesen skriver om samhället som en enda stor organism där alla spelar en roll för helhetens välbefinnande. Denna metafor får till följd att vardagslivets strävanden uppmuntras: en bagares eller snickares verksamhet blir lika viktig för organismens funktion som prästens. Denna aspekt av kalvinismen är säkerligen en av förklaringarna till menigheternas ekonomiska framgångar. Baksidan av religionen är att systemet bara kan upprätthållas med en sträng och minutiös uppsyn över medlemmarnas beteende i vardag och i söcken.
Wilson hävdar att reglerna i Calvins katekes är väl motiverade från ett gruppselektionistiskt perspektiv. Även om kalvinismen liksom alla religioner innehåller idéer om utomvärldsliga ting, så menar han att adaptiviteten av tron bestäms av det beteende reglerna motiverar och inte av vad de säger om det himmelska. Men för att visa bärigheten i sin teori måste Wilson inte bara dokumentera att kalvinismen är ett adaptivt religionssystem utan också att det var mer adaptivt än den katolicism som den då konkurrerade med. Trots att han själv säger att detta är självklart, ger han ingen riktig evidens för det senare. Det skulle i själva verket kräva mycket mer material från ekonomisk historia och sociologi än vad Wilson presenterar i boken. Han bekänner också senare att den adaptionistiska analysen av religion inte är en testad teori utan än så länge bara ett forskningsprogram.
Ett av de krav som Wilson ställer på ett adaptivt trossystem är att det måste kunna hantera problemet med smitare eller svikare. I många sociala sammanhang uppstår konfliktsituationer av en typ som inom spelteorin brukar kallas ”fångarnas dilemma”. I en sådan situation har deltagarna två strategival: att samarbeta eller att svika (till exempel att betala skatt eller inte). Utfallet i ett sådant ”spel” är sådant att det bästa vore om alla samarbetade (betalade skatt), men från varje individs egoistiska synvinkel vore det bättre att svika (att inte betala skatt). Men om alla sviker, så blir resultatet värre än om alla samarbetar. Och en stackare som försöker samarbeta när alla andra sviker drabbas värst av alla. Problemet är hur man i konflikter av denna typ skall kunna få deltagarna att undvika att svika.
Ett av de mest fascinerande exemplen i Wilsons bok är det religiösa komplex som kommit att knytas till bevattningssystemet på de terrasserade risodlingarna på Bali. Balineserna har, delvis med hjälp av religionen, organiserat ett samarbetssystem av vattenkanaler som gör att alla odlare får lika mycket vatten. Men systemet har många drag av ett ”fångarnas dilemma”: varje odlare borde vara frestad att svika och ta mer vatten för sin egen del. Med hjälp av små tempel som står vid varje ställe där kanalerna delas, ett stort tempel längst upp i vattensystemet och en religion som innehåller ett stort antal vattengudar lyckas man upprätthålla en egalitär vattenfördelning. Religionen ger en auktoritet till bevattningssystemet som det inte skulle ha haft annars.
Religionens funktion kan beskrivas som att den ändrar belöningssystemet i en konfliktsituation som annars skulle vara ett ”fångarnas dilemma” så att det inte längre är attraktivt att svika. Bestraffningar av svikare kopplade till skamkänslor som förstärks av det ”heliga” gör att alla kommer att samarbeta. Wilson skriver att den sociala kontroll som religionen utövar kan ses som en lågkostnadsaltruism som evolverat för att gynna beteenden som skulle vara högkostnadsaltruism om de utförts frivilligt. Med andra ord gör religionen det lättare för alla att vara osjälviska vilket leder till fördelar för gruppen.
Jag tror att Wilsons analys i princip är riktig, men den skulle kunna göras tydligare och mer testbar om han genomgående hade uttryckt den med spelteorins begreppsapparat. Dawkins mycket pedagogiska redogörelse för de spelteoretiska mekanismerna i ”Den själviska genen” var ju en av de stora orsakerna till bokens framgång.
Det är först i slutet av boken, när Wilson beskriver förlåtelsens funktion i kristendomen, som han presenterar ”fångarnas dilemma”. Att förlåta betyder just att någon som svikit när han skulle ha samarbetat får fortsätta vara med i leken. Wilson visar att den kristna principen om förlåtelse ytterligare stärkt samarbetet inom församlingarna. Men förlåtelsen är inte helt villkorslös. Många synder kunde förlåtas om syndaren heligt lovade vara kvar i kyrkan och följa dess bud. Annars hände det ofta att han eller hon utsattes för extrem grymhet av de andra medlemmarna.
Nästan alla religioner tillämpar en dubbel moralstandard. En för den egna gruppen och en annan för alla som står ”utanför”. Gamla Testamentet föreskriver exempelvis samtidigt att man skall hjälpa sin nästa och att man skall begå folkmord på andra grupper av människor.
Wilson påstår till och med att isolationism är en grundläggande egenskap hos religioner. Och den mänskliga naturen är sådan att ett vi–dom-tänkande är extremt lätt att trigga. Mycken grymhet har motiverats med religiös retorik.
Den svagaste länken i Wilsons grundläggande resonemang är den fjärde punkten: att moralsystem ofta formuleras i religiösa termer. Det finns inget i hans gruppselektionistiska resonemang om samarbete som kräver att moralsystemen måste ha en religiös karaktär. Han refererar många gånger till vad olika religioner räknar som heligt, men ger ingen förklaring till vilken funktion det sakrosankta har. Vad innebär det exempelvis för nuerna att leopardskinnsprästens gård är helig, förutom att det är ett väldigt starkt förbud mot att utföra våldshandlingar där?
I grunden är Wilson biolog och han säger att han studerar religiösa grupper som andra biologer studerar guppyer, träd eller bakterier. Han hävdar att människan inte är unik som art och att samma principer därför gäller för oss som för andra biologiska organismer. Men då uppstår frågan varför andra djurarter, exempelvis schimpanser, inte har något som liknar religion. Wilsons biologiska och sociala utgångspunkter gör att han inte tar upp människans unika tankeförmågor.
En viktig faktor är att människan är ensam om att kunna planera för framtiden. Det gynnsamma samarbete som han ser som religionens centrala nytta förutsätter just att människorna kan dela visioner om framtiden – ibland även visioner om evigheten. Detta nödvändiga villkor för att en religion skall kunna uppstå kan förklara varför inga andra djur har någon religion.
Wilsons argumentering i ”Darwin‘s Cathedral” utgår från de sociala aspekterna av religion. Hans gruppselektionstiska argument är en rimlig förklaring till en del av dessa. Men det finns också en individuell sida som består av de religiösa upplevelserna. De är knutna till medvetandet – inte till samhället. Wilsons teori förklarar inte de individuella aspekterna av religion. En sådan förklaring skulle kräva en helt annan typ av evolutionsbiologiskt argument – om det över huvud taget finns något.
Peter Gärdenfors är professor i kognitionsforskning vid Lunds universitet och aktuell med boken ”How Homo Became Sapiens” på Oxford University Press.
