All religion är inte neurotisk. Det menar psykologen och religionshistorikern James Jones som visar hur gudstro kan stå i den mänskliga vuxenhetens tjänst, och att det finns en terapeutisk poäng med att söka sig till det helt igenom goda.

Av Owe Wikström

Under några år var religionen nästan uträknad. Modefilosoferna hävdade att andliga utsagor i stort sett var meningslösa. De går ju varken att falsifiera eller verifiera. Andra menade att varje vettig människa borde inse att talet om gudar, makter eller osynliga krafter blott är dimridåer för att hålla massan på marken (Marx), koder för social sammanhållning (Durkheim) eller psykologiska fantasiprodukter skapade av skräcken för intigheten (Freud). Men så lätt vanns inte matchen. Både vaga och starka andliga upplevelsekvaliteter fortsatte att fascinera, trots - eller kanske tack vare - att vetenskapen blev 1900-talets viktigaste verklighetskonstruktör. Forskningens accelererande avförtrollning av kosmos, samhälle och människa filtrerade undan alla skäl att tro på gudomliga realiteter. Men ensamheten i världen är tung. Sisyfos suckar och bär än en gång stenen uppför sluttningen. Sökandet efter essensen bortom existensens obönhörliga engånglighet tycks dock kvarstå.

Gud tycks märkligt närvarande i sin frånvaro. Liket rör på sig. Människor fortsätter att tro på gud(ar). Kritiskt skolade muslimer i Kairo håller lika starkt på sin erfarenhet av den Andre (Allah) som välmöblerade ortodoxa judar från New York (Jahve) eller de skarpaste religionsfilosoferna i Vatikanen (Kristus). Intellektuell skärpa eller logik verkar inte alls leda till det föreskrivna resultatet: en agnostisk eller ateistisk hållning. Föreställningen om en andlig realitet - hur denna än kulturellt bestäms - är märkligt seg. Många bugar sig i vördnad inför tända ljus eller vackra valv. Kanske andligheten till och med tilltar - som ett slags kulturell motkraft. Ibland tycks hjärtat ha skäl som hjärnan inte förstår. Men vad beror detta i så fall på?

En som i många år varit fördjupad i denna diskussion är professor James Jones, religionshistoriker och klinisk psykolog vid Rutgers University utanför New York. Hans bok Terror and Transformation. The Ambiguity of Religion in Psychoanalytic Perspective (Brunner-Routledge, 122 s) ger ovanliga perspektiv åt problemet. Jones är ärrad psykoanalytiker - med oceaner av samtal bakom sig - samtidigt som han ansvarar för det vetenskapsteoretiska programmet vid sitt universitet. Problem som ofta hamnar (och stannar kvar) i en filosofisk eller teologisk diskurs - finns Gud eller inte? - flyttas av Jones in på den psykologiska arenan. I stället för att fundera över det logiskt rimliga med gudstron belyser han trons och riternas psykologiska kognitiva och affektiva funktion. Han balanserar väl på den smala spång av saklighet som behövs när man går över den sanka mark som rör ett så eteriskt stoff som övertygelser om och relationer till en upplevd gudomlig värld. Hans utgångpunkt är varken religionskritisk eller teologiskt religiös. Han sätter parentes omkring sanningsfrågorna. I stället diskuterar han de psykodynamiska förutsättningarna för en gudstro.

Jones huvudsakliga poäng är att Sigmund Freuds gamla tanke från 1927 i boken "En illusion och dess framtid" är alldeles för förenklad - inte minst ur ett postmodernt perspektiv. Freud ansåg att gudstron blott är en konsekvens av psykologiska försvar. Den är egentligen en regressiv eller kompensatorisk flykt från meningslösheten. I skräcken för tomheten skapar människan föreställningar om osynliga väsen och krafter. Dessa projiceras i sin tur ut på en mental skärm benämnd himlen. Där befinner sig den gudom som i sin tur är starkt färgad av den troendes tidigaste relationer. Barnets oidipala ambivalenta relation till fadern finns kvar som en resonansbotten. En fadersgestalt förläggs ut i rymden, "bortom" det sinnliga. Genom att ty sig till och vörda denna fantiserade/idealiserade förälder slipper man ångest. Men i själva verket lurar man sig själv genom att följa önske- i stället för realitetsprincipen. Det som finns är inte Gud utan vår egen skräck och regressiva längtan tillbaka till den paradisiska urhemmet. Vad Jones dock inte alls diskuterar är att Freud hela sitt liv var kluven till religionen. Det finns en hel forskningstradition som undersöker Freuds syn på religionen, både vetenskapshistoriskt och i det terapeutiska arbetet.

Jones varken bejakar eller förnekar en guds eventuella existens. Som psykolog är detta inte hans ärende. I stället menar han att Freuds psykologi bygger på en undertext med biologisk, materialistisk och evolutionär grundsyn. Freuds tanke var att undflyende upplevelsevärldar som konst, moral, musik och andra kulturella produkter avspeglar något som är mera basalt: drifter, driftsderivat eller sexuell energi. Jones betonar i stället samspelet mellan människor och placerar sig i en objektrelations-teoretisk ram.

Han visar att religionen förvisso kan stå i underkastelsens, terrorns och lydnadens tjänst. Präster, imamer eller påvar kan ur ett psykoanalytiskt perspektiv ses som ett slags faderssurrogat. Detta gäller inte minst i fundamentalistiska kretsar, där varje ord i en given text tolkas bokstavligt och religionens språk får legitimera politisk makt. Men all religion är förvisso inte neurotisk. Jones ärende är att visa hur gudstro även kan stå i den mänskliga vuxenhetens eller jagets tjänst. Detta sker om en person lotsas förbi tanken att religiösa symboler skulle vara exakta avbildningar av andliga realiteter. I stället måste de förstås som provisoriska metaforer för det principiellt osägbara - men för den skull inte mindre viktiga. Religiösa bilder och symboler är varken rent objektiva eller subjektiva. Om man reducerar dem till empiriskt prövbara utsagor eller till blott inomsubjektiva fantasier förlorar de sin poäng. I själva verket "befinner de sig" i ett tredje område.

Här bygger Jones på traditionen från Donald W Winnicotts exploaterade termer. Vid sidan av den objektiva, av alla kontrollerbara yttre världen och den subjektiva, privata fantasivärlden menar han att det finns ett tredje utrymme - ett "mellanområde" för lek och spel. Men barnets lek blir i den vuxnes värld kulturens fiktiva världar. I dess rum "finns" operans och teaterns figurer, litteraturens och konstens berättelser. Just i detta mellanområde - menar Jones - gestaltas även människans existentiella predikament. Genom att leva sig in i de religiösa myterna och riterna får människan tillgång till en kulturell frizon som hjälper henne att uttrycka och härbärgera tillvarons smärta, men även hysa ett hopp. Och detta är inte neurotiskt.

I denna tredje värld finns religionens föreställningar om ett DU med ett barmhärtigt ansikte. Det goda anletet vänds mot människan i välsignelsen. När man kommer in i kyrkan knyter man ett slags fiktionskontrakt med andra deltagare och den Andre/Gud blir "levande". Alla vet att prästen några timmar tidigare kanske är ens vanlige granne som har barn på dagis. Men i riten eller i liturgin spelar han upp ett drama, iklädd sina stiliserade plagg. Det heligt förflutna re-presenteras, görs närvarande gång på gång. I, med och under brödets gestalt blir Kristus närvarande. Nattvarden är ur detta psykologiska perspektiv en pjäs med fasta roller. Ett drama utspelas inför ett Du. Gudstjänsten är ett kulturellt terapeutiskt system, med vars hjälp människan relaterar sig till existensens tragik.

Winnicott menar - till skillnad från Freud - att förmågan att kunna släppa kontrollen och tillåta sig själv gå in i mytiska världar via religiösa riter är nödvändigt för den mentala hälsan. Inte för att denna värld skulle vara arketypiskt ruvande i människans kollektivt omedvetna utan därför att människan har ett behov av att bearbeta andra sidor av sig själv än de logiskt-rationella. Undflyende existentiella kvaliteter som längtan efter mening, oro inför lidande, skräck för ondska och död tar gestalt i religionens berättelser. I riter erbjuds människan dessutom att agera ut sin relation till denna alternativa värld, man bugar sig, faller på knä, visar vördnad.

I detta mellanområde gestaltas relationen till Gud såsom till en förälder. Men där Freud byggde delar av sitt resonemang på den oidipala kluvenheten inför dyaden far/barn så bygger Jones upp sitt resonemang kring människans behov av idealisering. Att falla på knä inför ett altare betyder att man idealiserar en andlig realitet (Gud, Maria, Boddhisattva eller Allah) som symboliseras av ett stycke materia. En blind tro kan dock leda till groteska konsekvenser om man identifierar sig med det som man idealiserar och därmed själv "blir" Guds eller Allahs apostel; "den som går emot mig går emot Gud". Heliga krig och religiös terror beror ofta på att en individ så har inkorporerat den gudomliga kraften i sig själva att allt som man själv gör uppfattas stå i Guds tjänst. Man upprätthåller då inte skillnaden mellan symbolen och det symboliserade, respekterar inte mellanområdets epistemologiska särart.
För Freud var idealiseringen av en annan människa en del av det han kallar primär narcissism - man älskar i själva verket delar av sig själv; men i den andre. Detta är mest påtagligt i den romantiska förälskelsen eller när små barn idealiserar sina föräldrar. Men mänsklig mognad bygger på att man successivt släpper sina idealiseringar så att man älskar den andre i sin egen rätt - inte bara som en projicering av sina egna önsketankar. Samtidigt är det en sorg att skruva ned sina behov av ideal. Jones - inte helt enkla - poäng är att det finns en terapeutisk potential i att regelbundet söka sig till helt igenom goda objekt. Att relatera till dem gör att man inte tynger andra människor med sina idealiseringar, men inte heller att man låter sitt eget jag bli tillvarons centrum.

Det finns en första naivitet. Då talar man om religiösa utsagor som vore de exakta beskrivningar av den celesta världen. Denna barnatro måste ges upp och passera genom den vuxna människans kritiska filter. Förlusten av denna första, naiva tillit beskrivs i alla religiösa traditioner. Den leder till en sorg, men även till en förnyad tillit. Det finns således en andra naivitet. Den uppkommer när man inser att de religiösa utsagorna om Gud, Jahve eller Brahman är och förblir mänskliga-alltför-mänskliga symboler för realiteter som ligger bortom språken. Bokstavstrons kollaps gör att somliga lämnar sin övertygelse. För några leder den in i ett livslångt vemod: man kan inte längre tro som man gjorde som barn. Andra identifierar sitt behov av det icke-rationella utan att skämmas eller vara intellektuellt oärliga. Processen - att gå från den första till den andra naiviteten - har bland annat Paul Ricoeur beskrivit.

Jones visar hur den negativa teologin är en viktig komponent i alla religioner. Där hävdar man att Gud bäst kan beskrivas genom att säga vad Han inte är; o-mätlig, o-utgrundlig, o-ändlig etc. Detta paradoxala gudstal är inte detsamma som rationell slapphet utan snarare respekt för en realitet som ligger bortom orden. Det finns en misstro mot språket, en tveksamhet som inte innebär tystnad. Tvärtom har man gjort en poäng av att allt tal om Gud måste röra sig i den zon som ligger mitt emellan det sägbara och osägbara. Likt en vig katt smiter Gud in i och ur de talande predikanternas fångstnät. Om den som ser Gud vet vad det är han ser, då har han inte sett Gud utan något begripligt, något som är mindre än Gud. Det är därför bara genom icke-vetande, agnosia, som man känner den som är bortom varje kunskapsobjekt. Eller, för att tala med Ludvig Wittgenstein, språkspelets teologi bygger förvisso på sociala överenskommelser. Samtidigt re-presenterar det något som - kanske - ligger utanför den verbalt gillrade fällan. Detta kanskes ontologiska tyngd kan inte forskaren avgöra.

Det finns en intressant parallell till den tidiga psykoanalysens sätt att tala om "det omedvetna". Inom religionspsykologin finns en grupp forskare som sökt se hur Freuds intresse för den judiska kabbalans Ein Sof, det outsägliga. Det återkommer - i naturvetenskaplig form - i hans begrepp det Omedvetna.
Jones bidrar till en mer komplex bild av gudstrons emotionella kärnor.

Owe Wikström är professor i religions-psykologi och författare.
Den 24/1 promoveras James Jones till hedersdoktor vid teologiska fakulteten i Uppsala.