Kulturrelativism är ondska, kunde man läsa i en uppmärksammad blogg nyligen. Utfallet föranleddes av ett filmklipp på Youtube som visar hur ett barn ur Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Upphovsmännen till filmen hävdar att stammen på detta sätt gör sig av med sjuka och av andra skäl oönskade barn. Filmen visar hur jorden i den nylagda graven rör sig, och en kvinna berättar om ett barn som gråter hela natten i sin grav innan det dör på morgonen.
Enligt kulturrelativismen finns inga universella moraliska sanningar, utan det som är rätt för exempelvis vår tids svenskar eller västerlänningar kan mycket väl vara fel för människor med annan etnisk bakgrund, och omvänt. Om vi upprörs av inslag i andra kulturer är det därför att vi naivt och oreflekterat betraktar våra egna moraliska normer som den enda möjliga måttstocken för rätt och fel. I sin yttersta konsekvens leder resonemanget till slutsatsen att det kan vara fullt moraliskt försvarligt för Suruhawafolket att begrava barn levande, även om det självklart är djupt förkastligt för oss, och att det därför vore fel av utomstående att ingripa för att skydda barnen. Enligt relativismen finns ju ingen kulturoberoende, objektivt giltig moral i vars namn vi skulle ha rätt att tvinga på andra folk traditioner och normer som är främmande för dem.
Men om vi väljer att passivt se på när barn lider och dör på detta sätt, gör vi oss då inte medskyldiga till ett fruktansvärt brott, även om det sker i namn av tolerans och respekt för traditionerna hos det folk offren haft oturen att födas in i?
Relativismens inflytande har varit så stort att den tycks ha blivit en del av vår tids ”sunda förnuft”. Särskilt bland yngre är det svårt att hitta någon som inte är övertygad om att sanningen är relativ. Till synes inkonsekvent är de flesta så fast övertygade om själva relativismen att försök till ifrågasättande av den möts av misstro och upprördhet, ungefär som om man skulle ha sagt något rasistiskt eller kvinnofientligt. Relativismen förknippas ofta med odogmatisk öppenhet för andra åsikter, men åtskilliga anhängare är påtagligt dogmatiska inför kritik.
Den antike sofisten Protagoras, berömd för tesen att ”människan är alltings mått”, homo mensura , räknas ibland som den förste relativisten. Det kanske viktigaste pionjärverket i den nutida relativismen är den amerikanske vetenskapshistorikern och vetenskapsteoretikern Thomas Kuhns ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” (1962, andra upplagan med ett viktigt efterord 1970), detta trots att Kuhn själv inte betecknade sig som relativist. Kuhn hävdar bland annat att det inte finns någon neutral, oberoende evidens genom vilken man kan avgöra vem som har rätt i strider mellan olika vetenskapliga forskningstraditioner, ”paradigm”. Kuhn hävdar till och med att anhängare av olika paradigm ”lever i olika världar”. Istället för att säga att astronomerna i den medeltida traditionen hade fel och Galilei rätt (eller för den delen det omvända), borde man alltså säga att medeltidens astronomer levde i en värld där solen rörde sig kring jorden, medan Galilei och hans efterföljare, däribland vi nutida människor, levde och lever i en värld där jorden rör sig kring solen.
Det stora genomslaget för Kuhns bok berodde delvis på att han skrev om naturvetenskap och därmed skakade bilden av denna som själva mönsterexemplet på objektivitet och rationalitet. Störst betydelse har dock relativismen haft inom humaniora och samhällsvetenskap, där den i olika former har varit en del av många mycket inflytelserika teorier och ståndpunkter de senaste decennierna, som social konstruktivism, postkolonialism, mångkulturalism och postmodernism.
Ett problem i debatten är att deltagarna ofta talar förbi varandra. Relativister utmålar motståndarna – ömsom betecknade anti-relativister, objektivister, rationalister, absolutister och universalister – som oreflekterade dogmatiker, oförmögna att skilja mellan sina egna fördomar och otvivelaktigt säkra eviga sanningar. Ju extremare relativisterna framställer den motsatta ståndpunkten, desto mer urvattnad blir deras egen, tills det visar sig att många inte lägger in mycket mer i det de kallar relativism än tanken att människor faktiskt tycker olika, eller att det kan finnas goda skäl för motstridiga uppfattningar – knappast någon skulle förneka någondera. På motsvarande sätt tenderar objektivister att tillskriva relativister extrema åsikter som få eller ingen av kött och blod faktiskt omfattar. Innebörden av ”relativism” pendlar på så vis mellan det triviala och det absurda. Anhängarna menar en sak med ordet och kritikerna en annan. Debatten skulle tjäna på större precision i begreppsanvändningen.
Därför är det välkommet att det getts ut en handbok för den som vill fördjupa sig i diskussionen och få klarhet i begrepp och argument: Den svårfångade relativismen. En uppslagsbok , redigerad av Sven-Eric Liedman, Torbjörn Tännsjö och Dag Westerståhl och med artiklar skrivna av svenska forskare i filosofi, idéhistoria och vetenskapsteori (Thales, 247 s). Bokens inledning ger en översikt över debatten och förklarar grundläggande begrepp. Under uppslagsorden presenteras och diskuteras centrala termer och teorier, liksom några utvalda tänkare från båda sidor i debatten. Läsaren bjuds också på många bra tips till vidare läsning
En av bokens förtjänster är att den klargör skillnaden mellan olika former av relativism, som ger olika svar på frågan: Vad är relativt till vad? Sanning, moraliska kategorier och själva verkligheten har alla hävdats vara relativa, och har relativiserats till bland annat individer, historiska epoker, kulturer, språk och begreppssystem. Enligt moralisk subjektivism är till exempel giltigheten hos moraliska värden och normer relativ till enskilda individer, enligt kulturrelativism till kulturer. Kuhns argument om de ”olika världarna” handlar däremot om verkligheten, som hävdas vara relativ till vetenskapliga paradigm.
Relativister betonar ofta att människors handlingar och tänkande bör tolkas utifrån de unika historiska och sociala sammanhangen och att tolkaren måste undvika att oreflekterat tillämpa sin egen tids och sitt eget samhälles normer och föreställningar på främmande perioder och kulturer. Därför är det ingen tillfällighet att ett försvar av relativismen presenteras i en helt annan form än uppslagsbokens, nämligen som en serie fallstudier av några utvalda relativistiska teoretiker, där det finns utrymme att beskriva den historiska kontext i vilken de verkade och utvecklingen och komplexiteten i deras tänkande. Det handlar om idéhistorikern Bosse Holmqvists bok Till relativismens försvar. Några kapitel ur relativismens historia: Boas, Becker, Mannheim och Fleck (Symposion, 302 s). Efter en inledande allmän översikt över relativismens historia presenteras fyra relativistiska tänkare, alla verksamma under mellankrigstiden: den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas, den amerikanske historikern Carl Becker, den ungersk-tyske sociologen Karl Mannheim och den polske medicinaren och vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck. I bokens avslutande del utvecklar Holmqvist ett eget argument för relativism och bemöter vanliga invändningar.
Bokens styrka är att den, snarare än att reducera relativismen till en eller ett fåtal abstrakt definierade teser och begrepp, presenterar den som ett helt komplex av besläktade idéer och tankelinjer, tentativt formulerade som delar av tankesystem i utveckling. En hel rad olika, delvis motstridiga former av relativism passerar under läsningen revy och görs begripliga i sitt sammanhang: relativism som den metodologiska ståndpunkten att varje tid, samhälle och kultur måste förstås utifrån sina egna förutsättningar; relativism som tes om gränserna för förnuftsmässig argumentation; relativism som tolerans och öppenhet för andra traditioner, men också som slutenhet i den egna traditionen, vilken ju utgör sin egen högsta norm och saknar måttstockar för rätt och fel utanför sig själv; relativism som kritik av det egna samhället i jämförelse med alternativa kulturer, men också som konformism med den egna kulturen, visserligen utan anspråk på att denna skulle grundas på några högre, universella sanningar; relativism som en sorts livsåskådning enligt vilken det är fåfängt att söka efter en absolut, säker grund för mening i tillvaron.
Ett problem i relativismen, som efterhand framträder allt tydligare i ”Till relativismens försvar” utan att få någon egentlig lösning, är att den lika gärna kan utgöra ett argument för öppenhet som för slutenhet gentemot andra kulturer och tänkesätt. Att den egna kulturen inte kan göra anspråk på att utgöra den enda och universellt giltiga sanningen kan å ena sidan vara ett argument för att vi har något att lära av andra kulturer, som visar alternativ till de invanda normer och föreställningar vi lärt oss betrakta som självklarheter och därmed gör det möjligt för oss att förhålla oss kritiskt till dem. Man skulle kunna kalla det en öppenhetens optimistiska relativism. Men å andra sidan tycks relativismen ha konsekvensen att de andras övertygelser och värderingar bara är giltiga relativt deras kultur eller paradigm. Det som är sant för dem behöver inte vara sant för oss. Vi lever i vår värld, de lever i sin. I så fall har vi inget att lära av dem som skulle kunna vara giltigt för oss, och omvänt har de inget att lära av oss. Var och en är instängd i sin kultur eller sitt paradigm, oförmögen att tänka utanför dess ramar. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, som Kipling en gång uttryckte det. Detta skulle man kunna kalla en slutenhetens pessimistiska relativism.
Denna tvetydighet i relativismen hänger samman med ett dilemma i fråga om tolerans. Relativism är ett starkt argument för att tolerera olika åsikter. Ni får tänka som ni vill, vi får tänka som vi vill, och eftersom er sanning är en annan än vår kan ingen av oss säga att den andre har fel. Men tolerans blir djupt problematisk i förhållande till sådant som kulturellt rättfärdigade hedersmord, kvinnlig könsstympning, religiös fanatism och Suruhawaindianernas behandling av oönskade barn. Relativister har bemött detta argument genom att påpeka att kulturer inte är enhetliga eller oföränderliga. I alla eller de flesta kulturer finns kritiker och därmed en potential för utveckling. I filmklippet om Suruhawas hör man till exempel en av stammens kvinnor klaga över ett barn som dödats och förklara att hon hade velat ta hand om det. Att tolerera Suruhawas kultur behöver därför inte betyda att förbehållslöst acceptera deras behandling av barn.
Men att tolerera både åsikten att barnen bör dödas och att de inte bör dödas är ingen lösning. Frågan kvarstår om vi bör ingripa till barnens försvar eller förhålla oss passiva. Holmqvists ståndpunkt är att relativisten mycket väl kan kritisera inslag i andra kulturer, men då till skillnad från objektivisten inte gör några anspråk på universell, kulturoberoende giltighet för sin kritik. Men om vår kritik av barnamord saknar giltighet utanför vår egen kultur, blir det oklart varför Suruhawas ska bry sig om den. Om relativisten trots detta framhärdar i sin kritik av den främmande kulturen, kan man fråga sig om han eller hon inte, i realiteten om än inte till namnet, har övergett relativismen och övergått till en form av moralisk universalism.
Frågan är alltså hur det är möjligt att vara tolerant, öppen och samtidigt radikalt kritisk till andra åsikter, kulturer och traditioner. Varken relativismen eller universalismen tycks ge något fullt tillfredsställande svar. Debatten kommer att fortsätta. I en globaliserad och mångkulturell värld är den ofrånkomlig och angelägen långt utanför de akademiska seminarierummen.
